fan vad söt du är

Venedig, onsdag den tjugofemte augusti

Sista dagen i Venedig och jag kände faktiskt lite hemlängtan. Tanken att få landa i Sverige och få andas in frisk höstluft i lungorna tilltalade mig väldigt mycket. Visst var det underbart när jag i lördags landade på Trevisos flygplats och med värmen som direkt letade sig in i mina frusna skor för att värma mina fötter, men den kvava varma luften som sätter sig lite på sne när jag andas hade jag nu även börjat tröttna på. Det är som om mitt besök i Venedig var mitt "hej då" till sommaren och slutade med en längtan efter hösten.

När vi lämnade vårt hotell med vars en Kånken på ryggen tror jag att hotellägaren skrattade en sista gång åt dem där två svenskarna med knappt någon packning alls med sig. Denna dagen var planen att besöka Rialtomarknaden, Peggy Guggenheim museet samt komma med flyget hem. När vi kom till Rialtomarknaden insåg jag och Björn ganska fort att man borde nog haft ett behov av att köpa grönsaker eller fisk för att besökets intryck skulle bli det rätta. Nu när varken jag och Björn hade det i åtanke gick vi vidare mot Peggy Guggenheim museet.

Både jag och Björn hade höga förväntningar av museet där det fanns verk av 200 moderna konstnärer. Utanför museeumet fanns det en trädgård med skulpturer i, efter man har gått runt där ett tag glömde jag bort att jag var i Venedig, likadan känsla kom till mig när jag kom in i museet. En stor trädgård med mycket grönt i, konst som inte har en religös anknytning och en byggnaden som var enkel och vit i sin utformning. Det typiska för Venedig fanns inte här helt enkelt. Något som jag fann charmigt. I trädgården fastnade jag mycket för Anish Kapoors konstverk som skapade illusioner av sig själv när man tittade på dem. Helt makalöst, det kändes som om jag var med i en science fiction film. När jag kom in i 1700-talspalatset, Palazzo Venier dei Leoni, för att se tavlorna blev jag väldigt förundrad och fastnade vid ett flertal konstverk. Jag har lagt in bilder på dem i slutet av inlägget.

Efter Peggy Guggenheim museet så gick jag och Björn till en park och väntade på att hemresan skulle börja, vi hamnade på en bänk där vi såg hur mindre fåglar och duvor slogs om fågelbadet samt en sköldpaddan som smög runt i vattnet. Vi spelade även lite kort och såg samtidigt ett misslyckat försök av italienare att ragga på turister några meter bort.

Vägen hem var först hungrig, sedan kom stressen och det hela slutade med en massor av kortspelande på flyget. När vi till slut landade i Sverige hann vi precis med flygbussen, när vi kom till t-centralen hann vi med sista tåget till Ropsten och väl där hann vi med sista lidingöbanan. Vi båda kom överrens om att den här resan har det återkommande varit att vi har haft väldigt tur.

Jag undrar vart vi reser nästa gång?

---

Venedig, tisdag den tjugofjärde augusti

Denna dagen började med en sovmorgon, Björn sussade ner sig medan jag vaknade lite tidigare av rastlösheten. Istället för att väcka honom började jag skriva en lista över saker vi skulle besöka denna dagen. När vi både hade duschat och gjort oss klara så gick vi till det närbelagda Coop för att handla frukost. Det blev yoghurt, franska, burro och vatten som vi sedan satte oss ner i en gränd med utsikt på Canal Grande för att avnjuta. Självfallet köptes vattnet i affären där italienskorna hade gått från bryska till trevlig efter våra återkommande besök. Innan vi fann en lämplig gränd var jag hungrig och tjurig och då var Björn tapper nog att ignorera mig och fann det perfekta frukost stället åt oss.

Efter vi tagit en sväng in på Disney butiken gick vi vidare till kyrkan Santa Maria Gloriosa dei Frari. Jag och Björn hade börjat få koll på Venedig så vi hittade med stor lätthet och knappt behövde vi kartan för att komma dit. Väl inne i kyrkan var det mäktig att gå omkring där bland all konst och byggnadens arkitektur. Att det var så mäktigt kan bero på att sådan här snirklighet och detaljrikhet finns inte i Sverige. Där är det mest raka linjer och om det finns pråligheter så har de svenska byggnaderna inte tagit i från tårna och gjort det tio gånger så mycket som sig bör. Byggnaden var vacker men jag kände lite hemlängtan där jag vandrade runt. Vårt nästa stopp var Campo Santa Margherita ett stort torg där vi tänkte gå in i en mindre kyrka. Torget hittade vi men inte kyrkan. Något vi båda ansåg inte spelade någon roll för vi var ytterst nyfikna på museet Gallerie dell´Accademia.

Gallerie dell´Accademia är ett konstmuseeéum för venetianska mästerverk från bysantiskt till renässans, barock och rokoko. År 1807 fyllde även Napolen på med tavlor ifrån rivna kyrkor till detta museéum. I början var det väldigt mäktigt att gå runt i museet, men eftar hand börjar förundran avta hos mig och börja önska att få se en tavla som inte avbildade en änglar, helvetet, påvar eller framgångsrika venetianare. Kort sagt, jag började tröttna på religös konst.

I korthet var jag väldigt glad när vi kom ut och började leta efter den berömd glassbar Gelateria Niro, förstår inte hur dem kan göra så underbart god glass i Venedig. Där vi satt och åt vår glass blev jag förundrad över hur vackert det var och plockade upp kameran. Något jag tänkte på då var att jag inte hade plockat upp kameran sedan frukosten, kanske var det utflykten till den norra lagunen som påverkade min syn på Venedig. Allt var så vackert och nytt igår och Venedigs storslagenhet var det som om vi hade vant oss vid.

Sista kvällen i Venedig och vi bestämde oss att gå till vårt favorit torg, Campo Santa Maria Formosa, för att äta pizza. Under dagens gång hade jag funderat länge och väl på om jag skulle inhadla en italiensk Coop tygkasse, tanken var hur mysigt det skulle kännas när jag går hem med mina matvaror i samma kasse som italienarna gör. Efter jag delade min tanke med Björn gick vi både till Coop affären i hörnet av torget. När jag väl skulle betala började kassöreskan prata på snabb italienska med mig. Förvirrad men slutligen förstod vad hon menade gav jag henne ett små mynt så att det skulle förenkla hennes växling. Kunde inte rå för att känna mig lite ball för att jag hade tagits för en inbodd.

Den kvällen skulle kunna slutat med att jag och Björn packade våra väskor och sedan somnade. Men det gjorde den inte, för Björn drog ut mig på äventyr och vi hamnade vid Grand Canal, pratade om livet och tittade på små krabbor och fiskar som vandrade förbi längs trappan under våra fötter.

Venedig, måndag den tjugotredje augusti
När vi kom ut ifrån hotellet slog samma värme mot oss som vanligt. Fast värmen som kändes så olidlig första dagen hade vi nu sakta börjat förlika oss med. Vi hade även fått in en sådan vana att vi hade fått en favoritbutik där italienskorna tidigare gestikulera vilt och hetsigt mot oss men nu istället gav dem oss ett igenkännande leende när vi handlade vårt vatten. Efter butiken vandrade vi till kajen och varporetton som kom bara tio minuter efter vi var framme, vi gick på den till ön Murano som var känd för sitt glaskonst. Vi gick runt och kikade lite och fann det vara en mindre variant av Venedig, inte lika höga hus och inte lika mycket turister. När vi efter lite strosande gick tillbaka till kajen för att åka vidare till Burano fick vi reda på att den behagligt halvtomma varporetton vi åkte med till Murano var något av det ovanliga. Inknöad åkte vi vidare.

Burano var verkligen underbart, ett konstnärsparadis sades det. Både jag och Björn blev helt till oss när vi strosade runt på den lugna ön med hus i tuggummifärger. Jag fann ett påskgult, rött, vitt och blått hus som matchade mina kläder perfekt. Ön var väldigt liten något vi märkte när vi utan karta lätt hittade på ön. Hit ville jag återvända konstaterade jag väldigt fort och bara ströva runt i flera timmar utan någon turisthets att man måste undersöka mer och gå vidare. Björn hade tidigare under resan sagt att han skulle kunna tänka sig att bo i Venedig som gammal, jag hade aldrig fastnat vid den tanken då jag fann Venedig så hektiskt med alla turister. Kom underfund med att jag skulle kunna tänka mig att bo på ön Burano när jag blir äldre, mer min typ av ö.

Nästa och sista ön blev Torcello. Jag blev förvånad när vi kom iland på ön för det enda jag har sett under min vistelse i Venedig samt på de andra öarna är att varje yta som fanns var upptagen av hus eller mindre parker. Medan här i Torcello var det öppna ytor med fält och träd. Jag pratade med Björn om min förvåning och han berättade att på 400talet flydde fastlandsfolket till Torcello från hunnerna fast sedan flydde folk tillbaka då malarian skördade mängder med liv när kanalen slammade igen. Därav lite befolkning och hus. Det mest häpnadsväckande jag såg här var Domedagsmosaiken från 1100- och 1200-talen. Vi fikade även på ett fik som Hemingway hade hängt på.

När vi kom tillbaka ifrån öarna var vi ytterst trötta och kände oss lite lea på all restaurang mat. Så vi gick till den italienska matkedjan Billa och handlade på oss frallor, muffins, frukt och godis. Vi dukade upp allt på hotellrummet och pratade om  den mysiga dagen i den norra lagunen.

Såg många turister som drack ur demma men jag och Björn var väldigt skeptiska och höll oss till flaskvatten

Här inne fanns den vackra mosaiken

Venedig, söndag den tjugoandra augusti
I en undran om hotellet hade som syfte att svälta ihjäl mig så gick vi och inhandlade oss baugetter efter vår knappa hotellfrukost. Senare fick jag det egntliga svaret, dem var inte ute efter mig, det är bara så att italienare inte äter särskilt mycket frukost. Väldigt synd tycker jag som verkligen älskar frukost.

Denna dagen fortsatte med det evinnerliga sökandet efter palatset Scala Contarini del Bovolo. Vår karta var väldigt knapphändig så vi gick vilse ett flertal gånger innan vi fick se palats där många filminspelningar har ägt rum. Vi hann till exempel att vila i en gränd, blåsa bubblor och en förbi åkande gondol med passagerar började sjunga till mig. Det kändes konstigt kan jag medge, Björn fann det då sannerligen ytterst underhållande. Samt fick vi även se en italiensk treåring som protesterade vilt mot sin mamma muntligt men med även väldigt talande gestikuleringar, frågan om det bara var de vuxna italienarena som var tempramentsfulla fick jag besvarad nu. Dessvärre när vi slutligen kom fram till palatset var det stängt så vi kunde inte kika på insidan, det blev att knäppa lite kort och vandra vidare.

Nästa palats vi besökte var Dogepalatset. Helt underbart, med dens arkitektur, målningar och enorma rum. En av de sakerna jag funderade på efter detta besök var varför människor hade skrivt kärleksförklaringar i fängelsehålan. På något sätt känns det inte som det mest ultimata ställe att föreviga sin kärlek, fast det kanske bara är jag som är av den åsikten. När vi senare satt i solen och åt glass, åh italiensk glass, kom vi fram till att morgondagen ska vi åka till öarna i lagunen. Eller Björn kom fram till det, ett trevligt avbrott och vi får se något annat. Där vi satt vid en gondolkaj med solen i ögonen och tittade på lagunen kom vi även fram till att vi inte ville åka gondol. Något som vi väldigt gärna ville göra tidigare när vi planerade resan men nu efter att ha sett femtio gondoler köra tätt efter varandra som lastvagnar i ett tåg förlorade gondolfärden sin glans. 

Vi kände oss allt ganska duktiga där vi slutligen fick tag i varsett kort för båttrafik till dagen efter. Senare på kvällen efter vi hade ät middag, underbart god pasta, så gick vi till den varporetton som skulle ta oss till Burano följande dag. På vägen dit tog vi en omväg förbi Campo Ghetto Novo. Ett judiskt ghetto som sägs vara det första i världen. Det var år 1527 som den judiska befolkningen tvingades bo på den lilla ön i Venedig. Ön var väldigt liten och jag undrar hur många det var som bodde där. Iallafall när vi hittade det vi skulle återvände vi tillbaka till vårt hotell, väldigt trötta och nöjda över den här dagen.

Står på bron Ponte degli Scalzi och tar kort på Canal Grande

Venedig, lördag den tjugoförsta augusti
Min och Björns Venedig resa började klockan två på natten, yrvakna gåendes mot bussen med varsen kånken som enda packning. Innan klockan slog tio och vi var framme i det tropiskt varma Venedig så hade vi hunnit åka buss, tunnelbana, flygbuss, flyg, buss och frysa något enormt. Tidigare har jag bara flygit en gång, då till Stockholm, så att åka en över Alperna i morgonljuset var mindre fantastiskt. Björn och jag pekade titt som tätt på hus och det vackra karga landskapet. Det vi kom fram till var att vi någon gång måste vandra bland bergen, jag tyckte att det även borde finnas många slott där också.

När vi kom fram till Venedig så gick vi självfallet först till hotellet, vår knappa karta försvårade vårt sökande men slutligen fann vi vårt mål. Vi båda, som efter en sömnlös natt ville helst krypa ner i en säng och sova några timmar, möttes av informationen att vårt rum är klart först om två timmar. Under dessa två gäspiga timmar åt vi lunch, tittade på staden och bestämde oss för att denna lördagen ska vi bara ta det lugnt och gå lite vilse. Efter vi hade sovit tre timmar infriade vi detta löfte till oss själva och åt italienskt fika, glass och pizza. Vi råkade även komma till Markusplatsen, Markuskyrkan och Dogepalatset, där jag blev väldigt förundrad över arkitekturen. När dagen slutade konstaterade vi båda två att Venedig var betydligt mindre och vackrare än vad vi trodde samt att vi måste utforska fler mysiga gränder tillsammans.

Kön in till Markuskyrkan