fan vad söt du är

Tankar angående Bosnien-Hercegovina resan 2008
Anordnad av Röda Korset ungdomsförbund

Caligula. Jag tycker om den. Den är rå. På något sätt. Jag tycker det. Musikens helhets struktur känns för mig kantigt, ofullständig, men inte på ett plan som betyder att något direkt saknas för att skapa en helhet, mer att det kan finnas en helhet i det ofullständiga. Lite som ett balanserat kaos, men som ändå mestadels, pekar åt kaos hållet, för annars skulle man aldrig kunna titulera det under just just ordet kaos med det ordets outtalade innebörd.

Den spelades under min resa, alltså Caligula, alltså toleransresan till Bosnien-Hercegovina. På söndags kvällen då vi kom över gränsen och skelett husen trädde fram i ett landskap som skulle lugnat ögon och sinnen, som annars skulle titulerats som vackert, men skotthålen och de halv fallfärdiga cementggrunderna placerade mer in tomhet i min blick och dragkamp i min mage, frustration. Då spelades låten.

När jag dagen efter åkte buss i Sarajevo med ett konstaterande i huvudet att det mycke väl kan vara så att det finns lika många gravstenar som invånare i stadaden. Någon dag efter det så stod jag med mitt huvudet  vänt mot mitt hotellrums fönster som vette mot samma stad. Ett svart skynke draperades runt mitt tänk och lämnade mig med den liknelsen att kyrkogården jag tittade på påminde om åkrar, mycket för de pedantiska raka rader med likadant fomade föremål efter varandra, tanken som flög förbi och som jag fångade kändes ytterst hånfull. För det mina ögon vilade på var en rak motsats till all livskraft och löften om fortsatt liv som en spirande åker inger en. Då spelades låten.

Caligula i öronen efter besöket på minnesplatsen Potocari, då jag sedan befann mig i en buss fylld av tomhet.   


Hästpojken. Caligula. Albumet vandrade in på min Ipod timmarna innan min avresa.

Utsikt ifrån Hotellet Saraj över Sarajevo.

Under perioden den 21-30 mars 2008 var jag med på en tolerans resa som Röda Korsets ungdomsförbund hade anordnat. Under resans gång fick vi minnesanteckningar. Här är en av dem, kort historia om staden Mostar i Bosnien-Hercegovina.  

Att komma till Mostar är en stor upplevelse av många anledningar. Staden är fantastiskt vacker men har som de flesta andra städer i Bosnien-Hercegovina många spår av kriget.

Det finns uppgifter om att det bodde människor på platsen redan under 1200-talet. Staden ligger som ett centrum runt bron Stari-most som förbinder de två stadsdelarna på sidorna om den gröna floden Nervetva med varandra. På ena sidan bor mestadels muslimer, på den andra mestadels kroater. Mostar kan sägas vara landets inofficiella huvudstad och medelhavsklimatet gör den till den varmaste staden i hela landet.

Det var under 1993 som de värsta striderna utkämpades i och runt staden. Det är svårt att uttyda vem som slogs mot vem och vilka grupper som ingick allianser med andra i olika frågor. I en dokumentär säger en man "Det handlar inte om religion för min del, det handlar om ett hus att bo i, en trädgård att odla och att min familj ska överleva".

Mostar är kanske mest känd för sin gamla bro som invigdes redan 1566. den tjänade många syften under sitt 400-åriga liv, bland annat var den en väg för häst- och godstransporter och soldater.

Det hela började med att en turk vid namn Hajrudin fick i uppdrag av sultanen att bygga bron för att förbinda stadsdelarna med varandra. Han fick veta att om den rasade så skulle han bli halshuggen. Han lyckades med sitt uppdrag och bron blev omåttligt populär. Med tiden utvecklades en sed där unga män skulle visa sitt mod genom att dyka från den 20 meter höga bron ner i det kalla flodvattnet. Seden fortlever än idag!

Men bron blev också en länk mellan de olika kulturer och religioner som fanns representerade i staden, den symboliserade respekt och tolerans. Människorna trodde på bron, den blev ett viktigt arv från generation till generation och fick därmed en mycket stor betydelse för invånarna. Därför förfärades många djupt när bron rasade den 9 november 1993 efter dagar av beskjutningar. Många utredningar har gjorts men ingen har fällts för dådet, kroaterna anklagas mest men ingen har fällts. Bron som sått pall för århundraden av belastning, andra strider, väder, vind, översvämningar och jordskalv kunde slutligen inte heller stå emot krigets verkningar.

Efter kriget beslutade man sig för att göra ett försök att återuppbygga bron. Eftersom ritningar helt saknades stod konstruktörerna inför en mycket svår uppgift att komma på vilka metoder som använts för att göra en så stark bro som den ursprungliga hade varit. Projektet blev helt enkelt ett kolossalt experiment. Först försökte man återanvända de ursprungliga stenarna men de var för dåliga efter beskjutningen samt att de eroderat i vattnet där de legat under flera år. Man beslutade sig därför att göra nya stenar från samma stenbrott som använts på 1500-talet. Tusentals stenar av hård kalksten fick finhuggas för hand av turkiska hantverkare och efter år av rekonstruktioner invigdes den nya bron den 23 juli 2004. frågan är dock om den någonsin kan ersätta den gamla brons betydelse för Mostarborna.

Dagboksanteckningar ifrån Bosnien-Hercegovina resan 2008
Anordnad av Röda Korsets ungdomsförbund
Fredag 28 mars 2008
Plats: I bussen, precis kommit över den kroatiska gärnsen

"Ensamma armar. Ensamma ben. Ensamma fötter. Ensamstående. Ensamt sköte. Ensamsex. Ensam rygg. Ensam mage. Ensamma bröst. Ensamma händer. Ensamma axlar. Ensamma skuldror. Ensam hals. Ensam nacke. Ensamt huvud. Ensamt ansikte. Ensamma tankar. Ensam ligger jag här och är ensam."
-Konsten att vara Ela, Johanna Nilsson


Var väldigt längesen jag älskade och hatade en bok lika intensivt som den här. Min vän Liza var den som hade rekomenderat mig till att läsa den, och som puttade den diskret i min hand (för andra gången gjorde hon det, och jag satt på samma ställe som förra gången, på hennes säng) när jag sa veckan innan jag skulle åka till Bosnien att nu kanske jag skulle kunna få tid och ro till att börja läsa igen. Den och några andra böcker for ner i min packning. Och på hemresan så  "turligt" nog gick vår buss sönder precis efter gränskontrollen i Kroatien. Så det blev fyra timmars läsande i väntan på förstärkningsbussen.

Det var charmigt och mer uttrycksfullt att författaren bara använde sig av "vet" istället för den brukliga meningen "jag vet". Det förundras jag över lite fortfarande. Som sagt, var väldigt längesen jag älskade och hatade en bok lika intensivt som den här.   

Dagboksanteckningar ifrån Bosnien-Hercegovina resan 2008
Anordnad av Röda Korsets ungdomsförbund
Tisdag 25 mars 2008
Plats: Minnesplatsen Potocari 


11 juli 1995, vad gjorde du då?

I Srebrenica så inträffade den största massakern sen andra världskriget. Under Srebrenicamassakern uppskattar man att mellan 8000-9000 människor blev brutalt mördade under bara ett fåtal dagar. För mer bakgrundfakta om Bosnien-Hercegovina, tryck här. För mer bakgrundsfakta om massakern i Srebrinca, tryck här.  

Jag och 35 andra kroppar lämnade den buss som hade gått och bli, efter bara ett fåtal dagar, som ett hem för oss. När jag landade på asfalten med mina röda converse så gömde jag fort kameran under min jacka, i syfte att skydda den ifrån det lätta snöfallet som hade letade sig ner ifrån den gråvita himlen ovanför oss. När jag lyfte blicken så såg jag rad efter rad av vita gravstenar genom ett stängsel som omringade den kyrkogård, gravstenar, där de människor som blev mördade under Srebrenicamassakern låg begravda. Eller, en rättelse, alla de kroppar som man hade lyckats hitta och identifiera låg begravda på kyrkogården.

Jag gick in, genom grindarna. Jag och 35 andra kroppar.

Vita osymmetriska flingor la sig på symmetriska gravstenar av samma kulör som snön, det enda som bröt mot det vita var de ingraverade namnen i svart. Jag gick runt själv och började med en gång lägga all min koncentration på att ta kort, tror att jag på så vis försökte skärma av mig alla de känslor som egentligen bankade inom mig genom att lägga fokus på något annat. Kort därefter när jag stod och tog kort ryggarna (baksidan av gravstenarna) så ryckte jag till lite, och en känsla av avsmak gentemot mig själv började genomsyra mig. Kände hur jag hatade mig själv för att jag stod där och fotograferade gravstensrad efter rad med den stora koncentrationen att få så bra kort som möjligt. Som om alla de människorna som dog nu hade gått och blivit en turistattraktion för besökare som vill gotta sig i andras olyckor.

Jag sa det här till min ledare senare på kvällen, hon sa att jag inte skulle tänka så. Att vi kommer och ser vad som har skett bevisar att vi bryr oss om vad som har skett. Något som uppskattas av de som har blivit ärrad av händelsen, för vårt intryck kommer vi senare föra vidare när vi kommer hem. Berätta för människor i vår närhet om den här händelsen så att den inte faller i glömska, eller skymundan. 

Men det var en tanke som var svår att tänka när man står där med kalla fingrar och ens psyke börjar få svårare och svårare att skärma av sig det som står framför en. Jag börjar även märka nu att jag inte vågar ta kort på något annat än ryggarna på gravstenarna. Först förnekade jag mitt undvikande med frasen i huvudet "det blir mycket bättre kort om jag tar kortet ifrån den här vinkeln". Men egentligen var det fegheten som fick mig att undvika framsidan av gravstenarna. Jag vet inte hur andra känner, men jag känner i alla fall så att under de gravstenarna som jag har en anhörig liggande, att de gravstenarna är mer än bara en sten. De stenarna utsöndrar känslor, på samma sätt som nötta fotografier får en att minnas ett ansikte eller leende ifrån en bortgången, så gör även en gravsten ifrån en närstående detsamma. Alla de gravstenar jag stod framför den här dagen gjorde detsamma, det var som ett elektriskt känslofält som var markerat med vita stenar framför mig, som letade sig in i hela mitt väsen. Allt det jag hade hört, om alla människoöden, all informationen, alla intryck, allt. Allt det hade på något sätt skapat en personlig länk till det jag möttes av nu. Det kändes. Det här var ingen nyhetssändning på tv4, nej, det här kändes. 

Efter jag insåg min egen feghet, så gick jag beslutsamt längs gången, ganska djupt in bland gravstenarna, och tog kort även där. Det blev bara ett fåtal kort, för jag blev fort illa till mods, kändes ännu en gång som jag turistade någon annans brutalt kalla verklighet. Kom på mig själv de sekunderna efter det sista kortet var taget att undra vilket ansikte som frammanades i den anhörigas huvud när de för mig läser de för mig obegripliga tecknen på sin bortgångnes gravsten. Egentligen är allt ansikten.   

Sedan efter studiebesöket fylldes bussen av mer än bara 35 stycken kroppar. Den var fylld med tystnad, undvikande blickar. Man såg hur de runtomkring försökte bygga upp det som raserades därinne av alla stark emotioner. Bearbetar, bearbetar. Snart brister det, snart brister det för någon. Vem brister först? Snart. Snart. I tystnaden finns även en osynlig outtalad trygghet, som osynliga händer. För vem det än är som brister, hur många det än är som brister, så fanns det alltid 34 famnar för att omsluta en.

Därinne, på gravplatsen, så tvekade nog många av oss som var med på den här resan om det fanns något som hopp kvar för mänskligheten alls. Jag trodde inte det. Kände mig så maktlös. Men sen när jag kom in i bussen. Kände alla som var villiga att ge sin famn till vem som helst ifall den skulle brista. Just då såg jag hopp för oss.

Under resans gång fick vi minnesanteckningar ifrån Röda Korset. Här är en av dem, och det är en förkorting av Bosnien-Hercegovinas historia.  

Bosnien-Hercegovina har ett invecklat och stormigt förflutet. Området kallades under antiken Illyrien, men togs snart över av romarna. År 395 e.Kr. hade floden Drina (nuvarande gränsen mellan Bosnien-Hercegovina och Serbien) blivit en gräns mellan det Västromerska riket och det Östromerska riket. Nästa folk att inta området var slaverna och år 960 e.Kr. blev området oberoende av Serbien. År 1383 invaderade turkarna för första gången och Bosnien blev en turkisk provins (i det osmanska riket) med Sarajevo som huvudstad.

Under den 400-år långa turkiska perioden konverterade människor från kristendomen till islam. Bosnien i sig blev en gräns mellan de olika religionerna. Ända fram till mitten av 1800-talet höll turkarna ett starkt grepp om Bosnien-Hercegovina. Slaverna från södern förde ett uppror mot turkarna men det blev ryssarna som slutligen tog ifrån turkarna makten över området. Nu intog istället ryssarna med våld (med stöd av Österrika-Ungern) Bosnien-Hercegovina.

Befolkningens motstånd mot ännu en belägring växte och 1914 avrättades Franz Ferdinand av en bosnisk serb, vilket resulterade i att Österrike förklarade krig mot Bosnien-Hercegovina. Under första världskriget tillhörde Bosnien-Hercegovina kungadömet Serbien, och från 1941 även fascisms ledda Kroatien. Under 40-talet dödades hundratusentals serber i en etisk utrensning av kroater. Med hjälp av arméer från Storbritannien och Sovjet lyckades jugoslaviska nationalister under ledning av Josip Broz Tito 1944 få bort tyskarna från Jugoslavien. I krigets slutskede var Bosnien-Hercegovina en republik inom Jugoslavien. Kommunistiska Tito ledde under de följande 40 åren Jugoslavien där Serbien, Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Slovenien och Montenegro ingick.   

I november 1990 genomfördes det första fria valen och Tito bortröstades till förmån för nationalistiska Serbiska och Kroatiska partier, i Bosnien-Hercegovina ledde ett muslimskt parti som förespråkade en multietnisk republik. De kroatiska och muslimska partierna förenades mot de serbiska nationalisterna och de fick sin självständighet den 15 oktober 1991. Serbien satte upp sitt eget parlament och när Bosnien-Hercegovina erkändes av omvärlden och gått med i FN upphörde samtalen med Serbiens regering.

Fastän Bosnien-Hercegovina muslimska president garanterade serberna rättigheter, började serbiska extremister "skydda" bosniska serber för "folkmord". Inbördeskriget bröt ut i april 1992 efter att serber beskjutit obeväpnade demonstranter i Sarajevo.    

Serberna påbörjade en etisk rensning och drev bort muslimer från norra och östra Bosnien. Detta skapade en 300 km bred "korridor" mellan serbernas områden i västra Bosnien och det egentliga Serbien. Byarna terroriserades och förstördes för att ägarna inte skulle återvända. De som vägrade att lämna sina hus massakrerades.

I juni 1992 belägrades staden Mostar av kroaterna. I november utbröt häftiga strider mellan kroater och muslimer då Jugoslaviens och Kroatiens president beslutit sig för att dela Bosnien sinsemellan. Denna belägring av Mostar fick mycket mindre publicitet än belägringen av Sarajevo.

I augusti 1992 tog FN beslutet att sända FN trupper för att kunna levererar hjälpsändningar, och november anlände 6000 FN trupper till Bosnien. Deras maktlöshet visades i januari 1993, när Bosniska vicepresidenten vid en serbisk kontroll slets ut från en av FN beskyddad bil. Han avrättades mitt framför franska fredsbevarande soldater.

Under mitten av 1993 var serbernas etiska utrensning nästan genomförd. FN började då diskutera fram vissa "muslimtrygga" platser. Ett av dessa förslag var staden Srebrenica, som idag är känd eftersom det är den platsen för den serbiska massakern av 6000 lokala muslimer år 1995. Då var FN tyst. Inte förrän efter en serbisk attack på ett torg i Sarajevo, som tog 68 liv, tog FN tillslut kraftfulla tag mot serberna.

I augusti 1995 tog USAs president Clinton initiativet till en fredsplan. Planen var att de gränser som gällt innan kriget skulle gälla även nu. Skillnaden som nu tillkom var den förenade muslim-kroatiska federationen i Bosnien-Hercegovina (Federacija Bosne i Hercegovine) och den serbiska republiken i Bosnien-Hercegovina (Republika Srpska). Det nya fredsavtalet blev påskrivet i december och de bosniska, serbiska och kroatiska styrkorna drog sig tillbaka till de överenskomna gränserna. De fredsbevarande FN styrkorna ställde sig emellan.

Cirka 34 000 trupper från NATO stannade i Bosnien-Hercegovina och folket började återuppbygga landet. I juni 1999 tillfångatog NATA Dragan Kulundzija som ställdes inför rätta för att ha förföljt muslimer och kroater.

Sedan dess har freden varit ganska stabil, men fortfarande är stämningen känslig mellan de olika grupperna. Bosnien-Hercegovinas nuvarande ledarstruktur är en av världens mest komplicerade demokratier. "Presidentposten" delar kontor med två "medpresidenter", dessa är valda av sina egna folk. Regeringens överhuvuden är också ordförande i fullmäktige vilka väljer ut fullmäktiges medlemmar. Det finns också en president för Federacija Bosne i Hercegovina och en president i Republika Srpska.

Under resans gång fick vi minnesanteckningar ifrån Röda Korset. Här är en av dem, och den här handlar om massakern i Srebrenica. När man läser faktan får man inte glömma, som våra ledare ofta sa, att bosniakerna även gjorde saker gentemot serberna. Att man inte kan rita en sida som genom ond och en som genom god, osv osv. 

Bosniens ledare: Radovan Karadzic

ÖB: Ratko Mladic

Fransman och chef för FN-styrkan Unprofor: Bernard Janvier. Han med flera var inställda på framtida förhandlingar med serberna, trodde ej på en serbisk offensiv trots underrättelserapporterna.

Serberna omringar staden där 40 000 bosniaker samlades. (Övriga landet: erövrat 70%) 1993 blir Srebrenica, enligt FN:s resolution 824, ett säkert område - safe aera. Detta sker genom att FN-generalen Phillipe Morillon tog sig till Srebrenica. Detta leder till att området avväpnas till stor del. FN tar över den bosniska armens försvarsposter med mera.

Begreppet safe area är väldigt svårdefinierat. Dock innebär detta att den bosniska armén i Srebrenica avväpnas och FN-trupperna tar över försvaret. Detta bland annat för att hålla serberna tillbaka.

Exempel på andra enklaver; Bihac, Sarajevo.

1993-

Läget var relativt stabilt och oförändrat, fronterna rubbades inte. Det var svårt för FN att få medlemsländerna att skicka trupper till Srebrenica; 1995 fanns där endast en holländsk bataljon.

1995

6 juli

Serberna inleder ett angrepp. Detta angrepp tolkas av FN som en styrkevisning och ej särskilt omfattande. De tror ej att målet är att inte staden.

-

Serberna fortsätter avancera in i det säkra området under ledningen av Radko Mladic. De möter inget motstånd av holländarna, som inte heller får någon order till detta. Serberna uppmanas att ej gå in längre. Holländarena begär flygstöd men nekas flera gånger. Flera holländska soldater hamnar även i BSA:s (Bosnian Serb Army) händer, vilket problematiserar situationen än mer.

11juli

Serberna intar staden.

25 000 av invånarna flyr mot FN-förläggningen i Potocari. 15 000 av invånarna (främst män) börjar fly genom de serbiska området mot det bosniska.

Först nu går NATO in med flygstyrkan, dock efter flera missförstånd och komplikationer. Släpper två bomber som missar målen. Leder till att Mladic hotar bland annat med att döda de holländska soldaterna som hålls som gisslan. Uppgörelse; de får överleva om NATO ej bombar. Detta gjorde Srebrenicas invånare försvarslösa.

FN-förläggningen

Holländarna och FN förhandlar med Mladic med hopp om att kunna frige de holländska soldaterna. Mladic kivar att evakuera bosniakerna från förläggningen. Holländarna går med på detta med kravet att få ha en vaktpost på varje buss (300 stycken). Trots att detta inte är möjligt så genomförs evakueringen. BSA hänvisar männen till "the white house" mittemot FN-förläggningen. Under natten transpoteras dessa sedan från Potocari till Bratunac (även andra städer) där de misshandlades och avrättades.

De få män som kom med de övriga bussarna sorterades sedan ut och sköts.

Flykten genom skogen - Dödens väg

Många av männen ger upp och mördas av BSA. Till exempel: lagerlokalen i Kravica.

En UNHCR konvoj skickades till Srebrenica. I Potocari möttes de av det serbisk-holländska samarbetet. Återvänder till Bratunac. Lokala serber berättar att ett stort antal bosniaker hålls på en fotbollsplan i närheten. Under natten har UNHCR sporadiska skott från fotbollsplanen. FN:s militära observatörer och holländare kände till att bosniaker hölls i Bratunac. Dock ej antalet som var 4 000 - 5 000.

Eftersom holländarna hade tagit över försvaret från den bosniska armén var invånarna i staden beroende av dem. vilket leder till att holländarna blir rädda inför den ilska och frustrationen som bosniakerna skulle känna ifall de övergav posterna. De vill även inte direkt anfalla serberna eftersom dessa hade holländska soldater sin gisslan. De var även allt för få.

"The fall of Srebrenica

Ett ungefärligt citat ifrån Röda Korset mötet i onsdags. Det citatet handlar om är toleransresan som sker under påsklovet för mig till Bosnien-Hercegovina. 

"Ni får inte går på gräsmattorna eller utanför vägen, det finns nedgrävda minor kvar fortfarande (den där förmaningstals blicken tillkommer här). 
Det är nödvändigt att vaccinera er mot hepatit A.
Ni måste förvara alla era värdesaker så nära kroppen som möjligt, stöldrisken är hög.
Och tror inte att det här är någon nöjestripp där man kan handla med sig sprit och dittan och dattan hem för då kan ni likaväl redan nu gå härifrån. Det här är en toleransresa (en små aggresiv och om-någon-motsätter-sig-det-här-ska-du-dö blick tillhör det här uttalandet). 
Ni måste verkligen tänka på vad ni äter. Ät helst frukt med skal. Drick inte kranvatten eller liknande, drick bara sådant som förvarats i burk. Om maten luktar konstigt - ät inte. 
När du har på dig namnbrickan som ska användas när vi går i grupp, uppför dig, kom ihåg vad du representerar.  
Räkna inte med några sovmornar här, för vi kommer senaste gå upp kl 07.00 varje dag under resan. 
OCH sen ska vi ha en riktigt härlig och rolig resa allihop! (en väldigt hurtigt kroppspråk och ögon säger alltid det här, varje möte efter man har sagt några av de ovanstående förmaningarna)"   


Så nu ska jag har en riktigt härlig och rolig resa, för hur kan jag våga något annat?