fan vad söt du är

Slutresultatet för mitt projektarbete Skrik Om Du Brinner - Klädkollektion.
I Korthet så var mitt syfte med mitt projektarbete var att genom efter eget fritt skapande och tänkande så skulle jag sy upp en klädkollektion. Den klädkollektionen skulle utformats, textiler, detaljer, osv, efter hur jag själv tolkade Cobra Charlies låt Skrik Om Du Brinner. 

Så, 
all tack till Navid Modiri som gjorde det här projektarbete möjligt. Och som även, genom sitt intresse för mitt projektarbete, fick mig att prestera maximalt för att få en sådan bra slutprodukt som möjligt.     

Anteckningar som aldrig blev publicerade ifrån Fredag 6 juni
Navid Modiri & Gudarna, Göteborg, Musikens Hus

                     

Huvudet är trött, kroppen är trött. För fem timmar sedan stod jag framför Musikens Hus scen och såg Navid Modiri & Gudarna avsluta sin spelning. Min syster satt nyss bredvid mig i bilen och körde mig både dit och hem, utan att ens veta vilket bandet var så gjorde hon det. Hon var med inne på spelningen, hängde inte så bra med i låtarna, alltså hon stod mest som ett frågetecken och när hon väl till slut kunde tyda något så var det enbart refrängerna. Refränger som lät "LÅT MIG VA, NI BEHÖVER INTE VARA MINA KOMPISAR" eller "DAGS FÖR SLAGSMÅL!". Jag tror hon blev lite rädd tror jag. Men trots de budskapen hon hörde så var hon väldigt förundrad och ville ha Navid musik av mig när vi sedan åkte hemåt.
För övrigt är min syster lite små underbar som skjutsade mig, först tänkte jag, eller försökte jag dra med lite vänner upp till Göteborg, men de backade ur när de insåg att gigget var på en fredag klockan nio i Göteborg och vår gymnasiebal var på lördagen, dagen efter. Så tack till systerystern som förverkligade mitt galna upptåg som både mina vänner, lärare tyckte var snäppet till en hög idioti skala. Jag tänkte mera: "Men jag hinner ju, varför ska jag inte åka?". Men jag vet, den tanken kan nog innebära en lite dum i huvudet stämpel också. 

Men jag var där, halvfullt med folk men helskön stämning. Spelningen var underbar. Och det känns verkligen jätte skönt att ha slutfört mitt projektarbete och gett Navid hans plagg ifrån min kollektion Skrik Om Du Brinner innan min student. Skönt på ett sådant sätt att jag har avslutat allt skolrelaterat innan min student. Förresten så gick det bra. Visst fick lite små panik när han fick gör sig att prova linnet, själv blev jag väldigt rädd, orkade inte konfrontera de känslorna som skulle uppkomma om den inte passade. Men den funkade. Och Navid sa något i stil med "De här ska jag visa Povel!" efter han hade provat, precis som om Povel skulle varit ett äldre eller yngre syskon som man nu måste springa iväg till för att jävlas lite med. Så, hej hejdå och sedan små sprang därifrån. 

Så det gick bra, Navid är trevlig som få. Det händer att folk frågar mig vad det är som jag egentligen går på, av den anledningen till att jag ofta är väldigt speedad, glad och så. Svaret blir en Emmy som står oförstående, för det enda jag är, är att vara jag. De tror inte på mig, de tror att jag gömmer min mirakel kur i samma veva som jag fejkar mitt förvirrade ansiktsuttryck som skapats av deras fråga. Men nu så undrar jag, efter att ha träffat Navid, vad han egentligen håller på att skjuta upp i sina armar? Eller i alla fall vilken metod han anväder, och om han kommer försöka bortförklara sig med något tamt som att hans personlighet är sådan, så ska jag allt kämpa för att få fram den riktiga sanningen.


Foton: Systerystern

Personlig tolkning av Cobra Charlies låt Skrik Om Du Brinner

Första gången jag hörde låten, Skrik Om Du Brinner, så stampades låten verkligen in i mitt huvud. En brutal jämförelse kan tyckas, men hur ska man annars med skriftspråket förklara ett sådant direkt gillande som infann sig efter den sista musiken tonade ut. Låten lämnade verkligen avtryck ungefär som en kängas ordentliga nedstampning i lerig dy i mitt huvud, fast istället för att det var leran som sipprade ut ifrån kängas mönstrade sula, så var det som om musiken fungerade likt kängan, fast istället för dy så sipprade förundran ut genom alla mitt huvuds skrymslar. Första lyssningen så var jag helt förundrad över det domedagsliknande introt. Ännu fler lyssningar efter det så etsades alla väluttänkta, noga utvalda ord som ifrån början hade artikulerats gång på gång i en annans huvud innan de skapade de exakta ordsammansättningar som då, och fortfarande nu, etsades sig fast i mitt.

Låten är uppdelat i tre verser, men det känns mer som hela låten symboliserar vårt samhälle. Ett samhälle där man är rädd för att utmärka sig ifrån mängden på ett felaktigt sätt, så istället strävar man efter att vara den andra lik. Så att man till slut stå där i lika förutsägbara och gråa rader likt en stads förutsägbara arkitektur. Men att sedan efter verserna avverkas så kommer man närmare och närmare den sanningen att inom varje enskild individ så finns det fortfarande en längtan kvar att vilja synas, att bryta sig ut ur mönstret, om inte i mångas ögon, så i alla fall i en persons ögon. Fast man vågar inte. Inte riktigt. Samhällets förväntningar och krav på en förhindrar en.

Att den första verserna så får man på ett rått sätt uppmålat för sig den kallhet och apatiskhet som finns, och ofta styr vårt samhälle. Något som kan bero på att vårt samhälle har blivit allt mer individualiserat. Alltså, att man lägger all fokusering och kraft på att man själv ska lyckas i livet, att man själv ska må bra. Att man då glömmer bort att något som krävs för att kunna nå de två grundsträvande, som finns i de flesta människor, så måste man ta sig tid se människorna i sin omgivning. Att grundstenen i mångt och mycket är omtanken som finns för andra människor. Men det här är något som vårt samhälle blir allt sämre på, varje människa fokusera mer och mer endas på sina egna problem, så att det inte finns något utrymma för något som att ta sig tid för att bry sig om andra. Detta leder till att en kall och likgiltig atmosfär bildas som förhindrar oss ifrån, när allt känslomässigt kaoset attackerar inifrån och som strävar efter att komma ut, ifrån att finna en trygghet och säkerhet hos någon annan, förhindrar en ifrån att finna någon som kan hålla om en på utsidan för att förebygga att sådant som känslomässigt kaos på insidan förhindras, eller mattas av. Men man vågar inte, man vågar inte, anledningen är att den kalla atmosfären som vi alla har varit med att skapa i vårt samhälle förstärker vår osäkerhet till att det verkligen skulle kunna finnas någon som verkligen bryr sig om en. 

Istället väljer man en annan sorts trygghet, man väljer det alternativet att man stänger in sig i sig själv. Man väljer den tryggheten som ensamheten ger en. Vi bygger upp ett försvar så att man inte utåtvändigt kan se vad som egentligen sker bakom varje människas mask. En mask som ser hos alla man ser gå på stan varje dag. Alla dessa tomma ögonpar som undviker att fästa sin blick på mötande människor, istället vandrar blicken skickligt och vant över människokroppen utan den minsta kontakt. Vi blir som marionettdockor som har utföra samma skådespel varje dag med ett livlöst ditmålat ansikte. Vi blir en enda stor grå massa som smälter ihop med alla de gråa livlösa byggnaderna som vi även har skapat.

Men ändå, när man kommer till sista versen, till de sista raderna, då har vi alla ändå något gemensamt. För trots all den här apatiskheten, trots all den här rädslan som vi har byggt upp gentemot varandra p.g.a. bristande kommunikation så vill man ändå synas. Man vill att någon ska se en, se allt det vackra som man så noggrant har dolt för omvärlden i rädsla för att när man delge någon det så kanske den personen kommer vända sin rygg till och gå. 

Hur klädkollektionen och musiken sammanflätas

Om man börjar med ytterplagget så har jag valt att använda mig av en mörkare färgskala, mörk grått. Jag har även valt att sy fast en stor luva på jackan. Valet av den gråa färgen är för att den ska symbolisera den grå staden, sedan luvan symboliserar att plagget skulle kunna bäras av vem som helst, för med jackans formlösa figur så skulle vem som helst kunna bära den. Att man helt enkelt är en i mängden.

Klänningen som ska bäras under jackan, och när klänningen skymtas lite vid jackans nederkant så är det en diskret vink om den dos av längtan som finns som inneboende hos varje människa. Sedan när man tar av sig jackan så ska man mötas av en spektakulär, stilren och med dens vackra helhet ska visa varje människas inre längtan av att synas, och även varje människas färgstarka personlighet. Klänningen ska gå i en grå nyans, som ett litet hån mot det föregående dystert gråa kappan som varslade om likgiltighet, medan den här färgen och klänningen utlovar personlig frihet.

Låttext, Skrik Om Du Brinner, Cobra Charlie

Alla dina vänner ligger sked eller kollar sig för gonorre
Den första nattaxin hem och solen sitter i sätet bredvid
Dagen samlar förstfödda Träden kallar hem löv
Händer fattar eld Du tuggar dagsgammalt bröd

Stadens guldgrävare med tredagarsskugga
stoppar ner handen i papperskorgen och vaskar fram tomburkar
tog den första och sista tonen klippte ihop sina planeter
fyra romaner i fickan men dom har glömt vad de heter

Andas någon alls är det så fort de får en chans
barnet första sväljreflex blir när kloret är i obalans
Skrik när du brinner Samla fåren vid entrén
ge skenet av lugn när du står brinnandes och ler

Jag vet att du hatar när jag ligger för nära
Atmosfären ringer på Har inget val Jag måste bära
Vaknar varje natt av trycket mot bröstet (ha ha)
Vi skrattar på sommarn och faller om hösten

Skrik när du brinner
Skrik om du hinner
Skrik när du brinner
De knackar på dörren igen

Vad de döda behöver när de kommer tillbaka
är ett glas med havsvatten och veta att de vart saknade
Och vad de levande behöver när de kommer hem efteråt
är två händer på axlarna och ett skönt jävla gråt

Staden är ur fas Har vadderade hörn
och alla snabba skuggor som skiter i vad de gör
Jag känner en kille som har cancer i magen
han vet inte hur han själ ser ut men vet var han förla den

För många duschar och tvål mördar min doft
Jag läser i tidskrifter när jag ska bli kåt
Förlåt för mina fingrar de rör sig i takt
Aktar din hud och behåller min makt

Alla dina vänner ligger sked eller åker hem för att gråta
de som har vaknat gömmer sig i kloakerna
Andas någon överhuvudtaget så dras det på skatten
Och vi lutar oss mot varandra och blundar i havsvatten

Skrik när du brinner
Skrik om du hinner
Skrik när du brinner
De knackar på dörren igen

Trafiken är konstant
jag vet du sover
Sängen har hunnit bli varm
snälla förlåt mig
Lägger händerna under din hud
så låt mig
Och faller när sagan är slut
och du gråter

Musik och sömnad, de två komponenterna som mitt projektarbete baseras på. Tanken var den att jag genom att välja en låt, och sedan genom ett fritt estetiskt skapande inom klädsömnadsområdet reflektera den känslan som låtens helhet ingav mig.

Den idén föddes då jag och en vän till mig satt tillsammans i biblioteket och försökte komma på genomförbara förslag till bådas annalkande projektarbeten. Jag kom ihåg hur vi satt där och skärptheten började mattas av, vår hållning blev mer och mer avslappnad, och en slags tävling startade där man skulle se vem som kunde komma på det mest opassande projektarbete till vännen som satt framför en. Vilket ledde till att den luften runtomkring oss inte enbart fylldes med bisarra och oseriösa förslag, utan även två ständigt leende ögon par. Hon mitt emot hade sin idé ganska klar om jag inte minns fel, medan jag satt där och vände och vred på hur jag skulle lyckas med att sammanföra sömnad och musik i mitt projektarbete. Efter ett tag rann även skratten av mig och ersattes av mer en hopplöshets känsla för att jag inte kunde komma fram till en lösning till hur jag skulle genomföra min väldigt outvecklade idé. Jag slängde min tanke ut i luften om min önskan att ha ett projektarbete som innehöll både sömnad och musik. När de orden var uttalade så fångade min vän rakt framför mig skickligt upp min tankegång och började sedan diskutera den på ett sätt med mig så att min väldigt formlösa idé sekunden innan fick synliga konturer. Genom gemensamma ansträngningar kom vi fram till att jag kunde använda en låt jag själv hade valt som en inspirationskälla, för att sedan skapa en klädkollektion efter den. 

Gausch! Allting går bra, allting funkar. Visst, min hantverksteknikslärare är lite små virrig, eller snarare - hon uppmuntrar mig till att tänka själv, vilket egentligen klassas som en positiv egenskap hos en lärare. Tänka själv ja, något som hon sa till mig i ettan när jag frågade henne hur jag skulle sy slaget till mina byxor "För att nå ett högre betyg så måste du tänka.", sen gick hon därifrån, lite små lurig som alltid. Men, åter till allt. Håller på att fixa med mitt projektarbete, har varit lite bekymmrad hur jag skulle sy min tyllunderkjol (ja, som vanligt ska jag ha en sådan variant som ingen har sytt innan, självklart, allt är som vanligt) till min klänning (som har för övrig även blivit min wounderbara balklänning).  Och allt ordnade sig just, jag blev som vanligt lämnad med min egen skalle. Efter några timmar så var lösningen uttänkt med lite backup ifrån lärare och vänner. Gausch! Lita lättnad sådär. 

Jag tackar även min syster som på min lunch kidnappade mig för att luncha med henne på stan. Var hyper speedat glad efter det, så det hjälpte nog mycket upp att allt gick så effektivt och trevligt bäst bra idag.

Har gått oväntat sjukt bra idag. Har hållit på med mitt projektarbete i fyra timmar, med slut nu. Har sytt klart toallen på klänningen, eller i alla fall nästan. Ska fixa med toall till tyll underkjolen. Wounderbart. Det bara funkade, funkade, funkade! Det har blivit riktigt trevligt att gå i skolan igen. Det beror delvis på att det är lite allmänt bättre stämning i klassen, enligt mig. Och sen delvis på att det är så underbart kul att nästan hälften av alla mina lektioner innebär hantverksteknik. Helt underbart.  Syr klänningar i all oändlighet på Hantverksteknik E-kursen och på projektarbete blir det sy klädkollektionen. Som sagt - helt underbart.

Fick även reda på en sak till som gjorde mitt liv ännu underbarare, jag hade prickat in MVG i både  Arbetsmiljö Säkerhet & Service, Hantverksteknik A och B. Underbart, underbart, underbart. Hoppas jag lyckades lika bra i C- och D-kursen bara. De kurserna känns viktigare på något sätt, det var mer avancerad sömnad där. Så hoppas, HOPPAS.  

Weeij, idag blir det även åka hem till storebrodern och fira hans flickvän som nyligen fyllt år. Trevligt, trevligt. Sitter kvar i skolan och väntar på skjutsen hem till honom. Kommer nog mestadels sitta och tänka på mitt projektarbete under färden dit. Fundera på vilka mönsterkonstruktioner som är lämpliga till "jackan" jag ska sy. Att jag borde göra tyllunderkjolen på någon rast nästa vecka. Att jag borde ner och köpa tyg till klänningen. Beställa ifrån inkclub, osv osv. Och, det sköna är att allt dessa måsten stressar mig inte alls. För det är så wounderbart att hålla på med så det enda det gör är att skapa små endorfin kickar i min kropp. Tänk att få glädjerus av att gå runt att tänka på måsten. Gasuch! För tillfället trivs jag väldigt bra med väldigt mycket. Just nu.  

m o t i v a t i o n.

Igår var kul, jag snackade med Navid. Huh, trodde det skulle stöta på lite problematik. Anledningen är att jag pratar fort, hoppar över ord. Det brukar inte vara ett probelm när man träffar mig. För då de stunderna som man inte förstå vad jag säger fullt ut så är det bara att titta på mitt väldigt levande kroppsspråk. Ett kroppsspråk som brukar fungera som en hjälp för mina åhörare för att fylla i svaren som mitt tals otydligheter brukar skapa. Så sådant som telefon samtal ligger lite till min nackdel att göra.