fan vad söt du är

I Paris gick jag och Björn planlöst runt bland kvarteren där Sara bodde. Vi hamnade på en skivbutik och dem råkade ha väldigt fina skivor. Lite jobbigt dock när man lever resa-med-handbagage-livet där inte inte skivor får plats. Men Björn var vass och förhandlade med killen i kassan om att han skulle posta dem till oss. Så vi lämnade vår adress och några dagar efter vår ankomst till Sverige kom skivorna på posten. Au Pairs är ett brittiskt post-punk band som började spela ihop 1979. I min bok Riot Grrrl (som självfallet skriver om genren riot grrrl) benämns denna artisten ofta, lite som en mamma eller mormor till genren. Sleater Kinney är ett av banden som skapades under riot grrrl vågen. Fina fina skivor.

Hittade ett par nya fina lurar som sitter i utkanten av örat och gör att dem blir som två fin resonanslådor. Dem jag tidigare har ägt har jag länga varit skeptisk till, för att trycka ner något i ens hörselgångar för bästa möjliga ljud kan inte vara allt för snällt för två fina öron. Hoppas att dem får det riktigt glassigt med denna nya vännen.

Jimmy Lee Lindsey Jr. mer känd under sitt artistnamn Jay Reatard

Det finns en del av mig, stor del, som tycker väldigt mycket om punk. En genre som tog sin kraft och började i mitten av 1970 talet och som enligt min mening inte överlevde särskilt länge. I nutid är det svårt att hitta något som förmedlar den känslan som punken flödade av då, för det jag vill ha är det soundet fast det ska även avspegla nutiden. I mitt letande vandrade Jimmy Lee Lindsey Jr. under sitt artist namn Jay Reatard in i mitt liv och jag var i extas. Jay Reatard och The Reatards har charmat mig hittills, får se om fler av hans musikprojekt gör det. Dessvärre den 13 januari så hittades Jimmy Lee Lindsey Jr, 29 år gammal, död i sitt hem. En vän till Lindsey har uttalat sig om att Lindsey hade influensa liknande symptom innan han dog, dödsorsak är dock inte fastställds än. Det känns konstigt, ovant. För mig var det han jag skulle se live och stå där längst fram och tänka att jag inte fick vara med under KSMB eller Angelic Upstarts storhetstid och att det inte gjorde något för jag var med nu. Det kommer aldrig att ske.

Jag är bara 20 och han blev 29.

Einsturzende Neubauten.

Första spåret blev en snabb förbiklickning. Ingen bra början. De första tonerna som försökte locka mina öron till fotsatt lyssning var sammansatta ljud som påminde om det där typiska soundet som många reggae band har. Sådan reggae som är skön att lyssna på Öland Roots festivalen, men inte till vardags. Antar att det där första spåret satt kvar när jag bläddrade igenom resten av de resterande nio spåren av Navid Modiri & Gudarnas nya skiva "Allt Jag Lärt Mig Hittills", för jag var inte nöjd. Något som jag tog upp med min broders flickvän, vi höll med varandra om att musiken var för glad, för mjuk för smeksamt insmickrande. Det var helt enkelt inte som det brukar vara i varken NM&G stil, eller sidoprojektet Cobra Charlie stuk. 

Efter att jag hade pratat högt om det här hörde jag hur förtappad jag lät. Jag tycker om musik som tar plats och placera sig på nya nivåer, men hur intelligent är det att lyssna på en skiva överhuvudtaget om man redan har skapat en föreställning i ens huvud hur den ska låta? Kände mig dum. Så när jag sedan tog tåget genom Småland, i det syftet att komma dit jag ständigt längtar, rensade jag min skalle och började lyssna igen. Lyssna igen ifrån noll. Radera mitt föregående tänk och istället låta musiken sätta spår i mig, än att jag redan bygger upp ett tänk över hur det borde låta.

Konstaterar att deras sound är mer avskalat än deras föregående album. Instrumenten används på ett sätt så att musiken blir mer mjuk i sin framtoning. Samtidigt som Navids röst har gjort samma förändring. Hans röst har en lite mjukare framtoning, inte lika kantig och spretis som en femårings målarförmåga, som i Cobra Charlie, och inte heller lika, ibland nonchalanta, ibland uppkäftig, röst variation som i NM&Gs två föregående album. En anledning till att musiken har förändrats, antar jag beror på att texterna har ett annat innehåll, vilket leder till ett behov av en annan struktur på musik och Navid Modiris röst få ta en annan dimension. Det var intressant, jag tycka om det. Först skrev jag att det hela lät för glatt, för mjukt smeksamt i ett negativt sammanhang. Jag tar tillbaka. Min helhets uppfattning har nu blivit något helt annat, mer en motsatts till min föregående, där jag finner musik, text, röst, vara vackert sammansatt vemod som stänker in fler färgnyanser i mitt egna tänk. Jag vill ha mer. 

Som i  Dagen Jag Fick Nog som börjar väldigt vemodigt, sedan "KRASH" började ett upptempo i musik och röstanvändning som påminde om Cobra Charlie stuk, för att sedan tona ut i ett liknande sätt som den började. Som Skräcksvettsfläckar, som med dens smygande uppstressande tempo, och att jag hade skoskav igår, tilltalar mig. Eller I Väntan På Stormen, ett ord; vackert. Spåren jag fastnat vid mest nu. Men andra kommer på en klar andra plats som  Visst Antal Berättelser och Jag tror (upprättelse till första spåret).     

Så Pauline, jag tar tillbaka. Skivan är värd att äga. Skivan tänker, eller det som skivan innehåller får en att tänka. Skivan tänkar. 

"You need me like the wind needs the trees to blow in.

Like the moon needs poetry, you need me."