men det är för att ingen vet att jag är en fejk
Jag är bara en fejk. Jag insåg det väldigt starkt när jag gick omkring i H&M:s damavdelning och försökte mer på känsla än kunnande hjälpa kunderna att hitta de plaggen de sökte i butiken. Det har bara gått lite mer än en månad sedan jag blev inkallad för att jobba extra sist, men sedan dess har det kommit påfyllningar i massor av vårkläder och omorganisering bland kläderna på alla avdelningarna har skett. Vilket resulterar till att jag går i en ständig förvirring, där jag bläddrandes bland kläderna med min högerhand försöker jag memorera plaggen jag ser och samtidigt försöker jag hitta det plagget som jag har i min vänstra hand, som ska hängas ut på rätt plats. Kände mig verkligen som fejk. Jag hade lika lite koll som personen framför mig, den enda skillnaden mellan oss var att jag hade en H&M skylt på mig, vilket gav mig en jag-vet-allt-och-hittar-ALLT-status. Vilket som för dagen bara var en illusion för betraktaren, och jag lät dem luras.
Log lite för mig själv, något jag ofta tenderar att göra har jag märkt på sistone. Att jag ler för mig själv beror inte på att jag har brist på vänner där jag kan sprida mitt leende hos, mer att jag tappar bort mig i mina tankar någon annanstans och hittar en osökt, ibland väldigt långsökt, koppling med lagrade tankar och minnen. Fastnade i måndagens minnen då jag lyssnade på en föreläsning med Jonas Hassen Khemiri. Han fick, om jag inte minns fel, frågan "Hur bra tycker du att du är som författare?", något som följdes av en förklaring Men som sedan, om jag inte minns helt fel, följdes av en annan. Att de som tyckte om hans verk skulle förstå att han var en fejk. Att det fanns även tvivel hos honom att någon kanske skulle komma och genomskåda honom. Han såg att vi inte hängde med så han började förklara. Han tog upp en händelse som det verkade att han hade varit med om. Att han mötte en kvinna på stan med barnvagn, och misstanken planterades hos honom att hon, kvinnan, att hon fejkade. Att hon inte alls hade ett barn i vagnen. Att han sedan borde gå fram och putta den, för att bevisa för omvärlden vilken bluff hon var. När Khemiri pratade så fylldes vår aula med enorm intensivitet och närvaro, det var som om genom att ta upp och forma den här oavslutade, eller mer obesvarade, tankegång i ord igen så kom även funderingarna tillbaka i samma styrka. Som om han stod där i Stockholm igen, han hade just stalkat en kvinna en längre stund, och funderingen att knuffa vagnen hade just infunnit sig. Han såg väldigt triumferande ut när han kom till den biten att han skulle putta vagnen. Intensivitet. Hon till höger om mig viskade små glatt, efter att ha fnissat lite, antagligen åt att jag var så uppslukad och för det konstaterandet hon hade gjort, "Emmy, så där skulle du också kunna tänka, och velat göra.". Först tittade jag oförstående på henne, för mig var det en självklar, fungerande och logisk tankegång och en diskussion med mig själv i mitt huvud hade startas med en mängd paralleller, med samma slutsats - putta. Sedan kopplade jag att det som Khemiri stod på scenen och skulle kunna uppfattas hos vissa som en ganska sjukt, eller kanske, med lite närmare eftertanke, som ett stört beteende. Vissa saker ifrågasätter man inte. Släppte den tanken, lyssnade vidare och började funderade på vad Khemiri ansåg att vagnen skulle motsvara i hans litteratur karriär, eller liv, vad ansåg han att man skulle putta på i hans värld för att rasera den illusionen omgivningen, och han har skapat om honom.
Så kände jag mig på H&M idag, jag gick runt och fejkade. Visst jag hjälpte alla tillrätta, och när mitt kunnande alltför ofta var för lite så tog jag hjälp av mina kollegor. Men trots allt mitt okunnande så trodde fortfarande mina kunder på mitt kunnande att hitta i butiken. Kanske var det min H&M skylt på min tröja som förstärkte min bluff genom att inge den som tittar på den falsk trygghet, eller så lyckades jag under en dag att göra en konstform över att fejka.
Fantasi är det enda verkliga vapnet i kriget mot verkligheten
Jag skakade som ett asplöv på scenen. Eller mina händer gjorde det i alla fall. Jag la undan mina fyra små ynka talkort för att skakningarna blev så märkbara att antagligen de som satt längst bak i vår skolas aula märkte dem. Till höger om mig stod min Malin, ännu lite till höger stod Jonas Hassen Khemiri och skrev på en whiteboard (vitatavlan, så där rätt översatt?). Vet inte varför min nervositet var så stor just idag. Jag märkte av mina skakande händer redan under lunchen med övrigt folk och Khemiri, men jag trodde att det det var något som satt kvar sedan nervositeten då jag skrev de nationella provet i engelska b timmen innan. Eller jag hoppades att det var på grund av mina alltför högpresterande dagen före, och svaghet sen förkylningen veckan innan som satt i sig. Men när jag stod där uppe på scenen så fick jag svaret. Det var endast nervositet. Mycket för att Khemiri förstörde lite av min redan uttänkta plan att presentera honom, för jag hade tänkt att han skulle komma in på scenen. Men istället stod han där, snett bakom mig, skrivandes på den vitatavlan. Jag antar att han stod där och log även när jag efter lite nödvändig information över hans prestationer inom åstadkommandet av litteratur började ge publiken lite annan fakta. Som att han blivit omskriven som "Stockholms mest perfekte man", att han var singel, att han fyllde 30 år i december, att han alltså inte har fyllt än så han fortfarande var i 20 års åldern. En sak är säker, jag är glad för att jag går på den estet täta Jenny Nyströmsskolan där det finns mängder av uppmuntring för den som talar.
För övrigt var föreläsningen verkligen underbar. Jag kom på mig själv med att tappa alla måsten, all stressen som malde i bakhuvudet. Allt bara försvann, och första gången på länge så var jag verkligen närvarande på det stället jag befann mig på. Alltså, att både mina tankar och min kropp äntligen var på samma ställe och intog det som hände och sades till hundra procent. Jag bara log och log. Bytte det ibland mot ett äkta skratt som jag inte kunde motstå frestelsen att ramla ur min mun.
Jag vet verkligen inte hur jag ska ta beröm. Helst inte ifrån en äldre dam som kom fram efter föreläsningen till mig och sa hur bra jag var, min presentation. Funderade på om det faktiskt var så att jag presterade bra trots min Bambi nervositet, eller om den snälla tanten fick lite barnbarn nostalgi när hon såg mina korkskruvade små lockar längs mina tinningar. Vissa saker ska väl antagligen alltid förbli dolda för en. Tanterns godhet är antagligen en av dem sakerna.
Han pratade om sin bok Ett öga rött. Han pratade om sin uppväx. Hans misslyckade karriär som rappare. Hans relation till språk. Hans tankar angående språk. Han pratade om att han på sin förra föreläsning inte möttes av samma entuasm som i vår aula, det var mer tystnad. För anledningen till att han hade blivit ditbjuden var att skolan i majoritet bestod av sverigedemokrater. Han vände den vistelsen, formade den på ett sätt som fick oss att le. Helst när han började jämföra de frågorna vi hade skrivit jämfört med de frågorna han hade fått på andra skolan som tex löd "Är du bög?" "Är du bög?", "Är du bög?", "Är du bög?", "Hur länge har du varit bög?". Han var verkligen skicklig, en talare. Han sa under lunchen att hans bror egentligen borde ta över det han håller på med, för han har större talang för det. Det fick mig att fundera på om Khemiri underskattar sig själv som talare eller överskattar sin bror, för kan någon vara bättre än vad Khemiri var idag?
ordkrig.
>>Ulrika: Men då måste du även presentera honom i aulan, är det okej?
Jag helt lugnt medan jag fokusera på mitt projektarbete: Jaja. Visst.
Ulrika tittar på mig som jag inte förstår vidden med det hela, andas in, sedan ut och fortsätter: Alltså, du förstår väl att aulan är fullsatt?
Jag lika svalt, fast nog egentligen mest små borta svarar: Ja, det löser sig nog.
För inne i mitt huvud klättrade tankar som >fan< för den muntliga presentationen, hunnit klättre lite på den grenen som säger >du är verkligen dum i huvudet om du tackar nej till en sådan här möjlighet, hur nervöst det än kommer bli.<, så jag gör det. Tänker även lite på hur taktisk min lärare är som så fint lägger fram aulan presentationen för mig på ett sätt så att jag inte alls får panik över det - eller kanske inte.<<
Okej, vad menar jag. Det är lätt. Jonas Hassen Khemiri ska komma till min skola den 28 april och ha en föreläsning för oss. Min lärare fick reda på väldigt tidigt att hon hade fått den äran att luncha med Khemiri. Sedan, någon vecka efter det kom hon in under mitt projektarbetes tid och frågade mig om jag också ville hänga med, fast med den haken att jag var tvungen att presentera honom i skolans aula innan han påbörjade sin föreläsning. För övrigt så att min svenska lärare hade fått i uppdrag att hitta fyra elever som skulle presentera, och antagligen även äta lunch med Khemiri.
Förresten, jag har även lurat in Grymt Grönt på det här. Lite kul. För det blev så att en fjärde person saknades, den fjärde människan som skulle presentera Khemiri med mig, så då bad jag om en Grymt Grönt att ha med mig på scenen som moraliskt stöd.
Så, snart är det måndag. Men jag håller på att bli sjuk. Är sjuk. Hoppas jag blir frisk. Snart.
Stand by your friends, wrong or right Can't call that justice when its just a stupid excuse to fight
Det är klart
att med lögnen kan man både fly och flyga
Jag ljuger
ja, jag ljuger medvetet varenda dag
för mig själv och för andra:
kalla det dikt
kalla det feghet
Jag gör det roliga roligare
och drar ifrån hälften av min smärta
jag tiger sammanbitet tyst om min sorg:
också ett sätt att ljuga
Jag är stolt och sårbar
såra mig inte med tröst och medlidande
jag drar mig tillbaka till ensamheten
jag flyr och flyger med lögnens vingar
vilar mig från smärta och sorg
visst känner jag till sanningen
bakom min nödlögn
men är ej tillräckligt stark
för att dra fram den i ljuset
Maria Wine (1912-2003)
Den bevingade drömmen, 1987
Om boken vi läser inte skakar om oss som ett knytnävsslag mot huvudet, varför ska vi då läsa den?
"Jag tycker faktiskt att man endast ska läsa sådana böcker som bits och sticks. Om boken vi läser inte skakar om oss som ett knytnävsslag mot huvudet, varför ska vi då läsa den? För att bli lyckliga, som Du skriver? Herre Gud, lyckliga skulle vi kunna vara även om vi inte hade några böcker alls, och böcker som gör oss lyckliga skulle vi i värsta fall kunna skriva själva. Nej, vi behöver böcker som drabbar oss likt en fruktansvärd olycka, som när någon vi älskar mer än oss själva dör, som när vi jagas ut i öknen och blir utestängda från all mänsklig gemenskap, som ett självmord, en bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss. Det är vad jag tycker." - Kafka
Kyssen
Hjalmar Söderberg - Kyssen
Oh, have you ever seen the lights?
"...Fast en torsdag frågade jag:
"-Kan man ge sej utan att förlora sej?
han förstod inte vad jag menade, så jag fick förklara:
-Om man vill ge sej själv åt nån annan, ge det bästa man har, det bästa man kan vara, åt nån annan, kan man göra det utan att förlora sig själv, utan att ge upp det man tror på?..."
- Ett annat sätt att vara ung, Per Nilsson
färdigläst 17:e september 2006
ojämna lag
Sen när jag kom hem så insåg jag nog att jag hade en liten skev syn på en uppmuntrande bok. Det var nog min mest min lillebrors flickvän Paulines förskräckta blick när jag langade fram boken som fick mig att inse det. Men boken verkar intressant och luktar gott. Försöka fokusera så mycket som möjligt på boken förtillfället, samtidigt som jag lite i smyg håller tummarna på att de thai sidendet Fabriksboden ska ta hem kommer påminna tillräckligt mycket om det tygprovet som inte längre fanns till försäljningen, så att jag kan köpa det istället.
du vet, din skalle skrämmer mig det är något med ditt hår.
Mitt i natten, eller mitt i en tidig morgon attackerades jag av den lilla rastlösheten som så ofta bosätter sig i mitt huvud, fingrar, kropp. Började fixa med min vägg, det var längesen nu, den behövde verkligen en uppdatering. Mina fingrar hittade till en av de två böcker som ligger på min Errol. Jag läser ingen av dem för tillfället, de ligger där mest för att de var de två jag har läst i senast och jag är fortfarande förundrade över ord strukturen som författarna har använt sig utav. Det är vackert, det lugnar mig, botar delar av den rastlösheten som rymmer alltför ofta alldeles för stora delar av min kropp. Öppnar och jag börjar läsa. Börja samtidigt förundras. Känner en enorm lust att hitta något tungt att slå till mig själv i huvudet med för att jag bara på några få månader glömt bort den bokens existens. Har varit så mycket annat. Fortsätter att bläddrar, min blick fångas av ordsammansättningar som "låt oss ta det här på ett språk som alla kan förstå", "jag måste får säga", "skrik om du brinner", osv osv. Det är en diktbok, men den andas även den musiken som han har producerat. Vilket kan bero på att han har skrivit boken parallellt som han skapat sin musik. Om jag nu inte minns helt fel. Underbara bok, samma tankegångar , fast mer utvecklade. Mmm, vackert. Jag kommer nog i all evighet förbli både bok- och skivkåt. Underbart.
Love Vigilantes
"men anarki föregår alltid förändring. Det är nödvändigt. Ett resultat av att den gamla ordningen är så rostig och stel att det enda som hjälper, är att slå sönder den." Vigilante, Andreas Roman
Mmm, en av sommarens favoriter. När jag försökte berätta i korta drag vad boken handlade om för mina vänner så tyckte de att den lät helt förskräcklig. Att jag borde sluta läsa den. Eller, när skadan redan var skedd - glömma bort hela min läsupplevelse. Något jag ansåg som helt omöjligt, nu när jag tycker att den var och är helt underbar. Mmm, gausch, citat lappen trillade ner ifrån mitt tak och påminde mig.
Att prata strunt med egna ord är ju nästan bättre än att tala sanningen med andras.
"- Vad tror ni? Ropar Razumichin och höjde rösten ytterligare. Tror ni att jag är arg på dem för att de pratar strunt? Äsch! Jag tycker om att folk pratar! Pratandet är människans enda privilegium om man jämför med andra organismer. Med struntpratet når man sanningen! Jag pratar strunt - alltså är jag människa. Ingen har någonsin kommit på en sanning utan att först ha pratat strunt fjorton eller hundrafjorton gånger; på samma sätt och vis är det alltid lovvärt. Men vi, vi kan ju inte ens prata strunt med egna ord! Prata på för all del men prata på med egna ord - och jag skulle kunna kyssa dig för det. Att prata strunt med egna ord är ju nästan bättre än att tala sanningar med andras. I första fallet är man människa, i det andra fallet är man papegoja! Sanningen ränner inte sin väg, men livet går lätt att mista, det finns det exempel på. Ta oss till exempel. När det gäller vetenskap, utveckling, tänkande, uppfinningar, ideal, önskningar, liberalism, förstånd, erfarenhet och så vidare, då går vi allihop, utan undantag, i små skola! Vi har fått smak för att lita på andra hjärnor - det är alldeles ingrott hos oss! Inte sant? Är det inte som jag säger? Skrek Razumichin och skakade och kramade de båda damernas armar. Inte sant?" - Brott och straff, Fjodor Dostojevskij
Låg i min säng igår natt, sömnen hade inte vett att infinna sig så med en van rörelse lyfte jag min arm för att mina fingrar sen skulle ha möjligheten att röra vid citat lapparna som är uppsatta på mitt snedtak. Stannade på det här, som så ofta, läste boken för ett år sen. Jag ler alltid åt citatet. Citatet fungerar lite som en spark i magen för mig, en upplysning till mig, att bara för att jag tycker om att fylla mitt tak med citat så betyda det knappast att jag är förmer än någon annan. Inte för att jag brukar ha mitt huvud fylld med den tanken alls ofta, det är mest bara då när andra som kommer hem till mig poängterar för mig att min syssla med att klä mitt tak kan uppfattas som lite konstigt. Då börjar jag fundera på om det kanske stämmer, men innan den tanken är klar läser jag då det här citatet som sparkar mig tillbaka till verkligheten. Den egentliga anledningen till mitt citat dyrkande är något helt annat. Det är mer så att jag finner en stor tillfredställelse att läsa hur andra har formulerat sig angående en tanke och i den formuleringen så kommer de även fram till ett svar. För, hur ofta lyckas jag själv med det?
att få hålla om dig till musik
> >>Vet du vad som händer om man slutar tänka? Om det inte finns nåt att ta in utifrån. Vad som kommer istället?<<
Jag funderar ett par sekunder. Sa sedan: >>Livet?<<
Matte slog sig på låren med en klatsch så häftig att jag ryckte till. Han hoppade upp ur fåtöljen och grep om mitt ansikte med båda händerna.
>>Bra, för fan! Bra!<< <
-vikarien, Pappersväggar, John Ajvide Lindqvist
Mm, fortfarande avgudar jag Ajvide. Den bästa boken är fortfarande Låt den rätta komma in, en boktitel som är för övrigt baserad på en Morrissey låt, gaucsh vad underbart att man kopplar in musik i böcker. Men det var inte helt fel att få slutet på Hanteringen av odöda heller, tycker om Flora. Jag har alltid ifrån allra första sekund när jag öppnade boken Hanteringen av odöda tyckt om henne. Hon bara var, inget små kaos, allt var verkligen kaos och hon var medveten om det. Men hon hade ett säkert mål. I allt kaoset lyssnade hon även på Marilyn Manson. Hon hade samma favorit album som jag också hade vid den tidpunkten. I nutiden har jag förkastat Marilyn Manson, tycker han inte musikaliskt sätt inte alls är lika bra längre, men jag lyssnar på honom ändå ibland i ren nostalgi, Flora hade gjort detsamma i Pappersväggar, fast hon har nog förkastat honom på alla plan. Egentligen finns inte Flora, men det ska jag nog vägra inse ett tag till. Det blir nog te nu, te och fixa upp citat, om jag orkar. Ledighet förslöar en verkligen. Hm, eller borde jag koppla in min dvd? Alla dessa valmöjligheter.
You must know a place you can kiss to make lovers rock
' "Lost In The Supermarket", man. And "The Card Cheat". Fucken gorgeous songs, man. This is a band coming into its prime. This band'll just keep getting better and better.'
'Not Exactly rock, though, is it? 'Sjust not The Clash to me. It's just self-indulgence. We like reggae so you've gonna like it. We've discovered Lovers' Rock with our new rasta mates so now we're gonna write a song called Lovers' Rock. And guess what? This'll slay yah! It is Lovers' Rock!'
'Ah, you're just trying to be conctrary. You're scared of them becoming too popular and your kid sister liking them, eh?'
'No!'
'Sure you are. Always happens, dosen't it? You discover a group, go to all their gigs when there's no cunt there, buy their first records and wounder why you're the only cunt sussed enough to be into them, then . . . boom! They crack it. And you don't wanna know any more.'
This is tosh, of course. There's some brilliant stuff on London Calling. "Guns Of Brixton" is pure Clash genius. But it all sounds dangerously mainstream.
'They'll be conquering America and doing jeans adverts next.'<< -Awadays Kevin Sampson
Fick ett sug i min mage när jag läste klart den här diskussionen mellan Paul och Elvis. Innan hade de nämnt boneheads, Last Resort, mods, - ord förknippade med musik. Gausch! Tänk att pricka in en bok som utspelas sig i så rätt tid. Ännu en gång önskar jag att mina längtansfulla suckar skulle föra mig tillbaka i tiden.
Sen kom det här (citatet ovan), The Clash, London Calling. Clash som ligger som grund till mycket av min musik jag lyssnar på idag. Rudie can't fail som jag fortfarande avgudar. Rude can't fail som defenitivt skulle ha rollen som feel good låt om mitt liv skulle haft ett eget samansatt soundtrack.
Jag känner även en samhörighet med Elvis såsom Paul beskriver hans relation till musiken. För jag har också små musik älsklingar som jag har kämpat för att hitta och som jag sen undrar varför ingan annan har insett hur fantastiskt bäst de faktiskt är. Men sen när massmedian gräver fram de artisterna till det stora folket OCH de också börjar avgudar dem, då blir jag små bitter. Den där barnsliga känslan av att jag är ett mer "äkta" och mer hängivet fan än alla de andra infinner sig hos mig. Jag känner mig lite små sjuk, lite små störd när den känslan kommer vandrande. Måste verkligen skära ner på min musik bitterhet. Hm, tror bara det att det är svårt att ha ett överdrivet musik intag och samtidigt ha en sund inställning till själva musiken. Musiken blir som en vän som måste skydda och väna om dens hälsa. Haha, jag vet jag tror att det här "problemet" har gått för långt för att det ska kunna åtgärdas (jag sitter bara och ler för allt låter så himla stört).
Haau!
By the way - boken var sjuk. Suits me well. Ha!
brutala smekningar mot min hud
"Pappa varnade mig för att tänka för mycket
och Kafka
Det mörka hålet i medvetandet
och kusinen som nästan tog
livet av sig efter att ha läst Förvandlingen
Pappa föreslår istället motion
varma kläder och sömn(...)"
Har läst Kafka, tycker om Kafka. Vill ha kontroll över tiden så att jag kan läsa Kafka även nu. Varför - han gör avtryck på något sätt inom mig. Hans skriftspråk känns lika mycket som när jag i totalt mörker är ute och springer då jag blir bländad av bilars hellysen . Jag tappar fotfästet, tappar fokus, kan inte riktigt förklara känslan som hoppade på mig. En skillnad mellan bil och Kafka är att när detta sker med bilar bli jag förbannad. Jag tänker - "BLÄNDA AV FÖR FAN!". Men med Kafka är det som sagt annorlunda. Det är som om jag istället slänger mig framför hans hellysen och längtar efter den stundande kollisionen. Anledningen är - jag vill, min kropp vill, att hans ordstruktur ska smeka mig, min hud, brutalt.
Det är lugnt. Som jag sa, jag motionerar friskt. Jag går fortfarande säkert.
Den späda, undvikande kvinnan var vacker, ägde en sällsam skönhet, hängivelsens skönhet.
"Detta en älskande kvinnas ansikte var liksom förvandlat, hon verkade förvildad och smeksam, hennes läppar var fuktiga, ögonen lyste, hon strålade av glädje. Den späda, undvikande kvinnan var vacker, ägde en sällsam skönhet, hängivelsens skönhet. Det var som om hennes ansikte upplystes inifrån, som om lågorna flammade upp ur hennes kropp. Och hennes brinnande blod, hennes spända nerver slungade ut varma dunster omkring en eggande, genomträngande atmosfär." -Thérèses älskare, ur Emilé Zolas Thérèse Raquin
Älskar verkligen dessa två citaten där man beskriver samma person men skillnaden är så markant. Tänk bara vad mycket som undgår dens öga som är så upptagen med sig själv att man aldrig upptäcker och njuter av allt det vackra som ryms i alla de människor som finns i ens närhet.
Hur många har jag missat?
Bräckligt allt.
John Ajvide Lindquist, han är en av de som skriver så att jag förstår ändå ut i de fingerspetsar som tankfullt vänder sida efter sida. Det är aldrig svårt att läsa Ajvide, man vänder upp två nya sidor som andas, två sidor som likt smeknings mjuka utandningar mot mitt bara skinn smeker in informationen i mitt ansikte.
Senare idag är det barndop. Lilla lillstrumpan ska få ett namn av vår herre, vilket betyder att min hedniska familj ska sätta sin fot i kyrkan, lite små roande. Lillstrumpan som för övrigt pryder mitt inlägg. Känner mig lite smyg stressad, har inte fixat med något jag skulle ha gjort. Funderar på att göra det nu trots att mitt hus sover och jag vet, JAG VET, att jag borde försöka göra detsamma. Jag ska. Kanske.
Igår kväll knapprade jag in den sifferföljden till hon som är undantaget i min telefonfobi (jag vet, luddigt skrivet, finns större förklaring i ett inlägg i juni som heter " vill aldrig vara den som väljer trygghet framför frihet"). En av de saker hon sa till mig var "Emmy!! Du tänker för mycket.", hon sa det inte i beserwisser ton, hon är inte sån. Mer i en beklagande ton å mina vägnar att jag aldrig kan få den friden att bara nån gång låta någonting förbli ogenomtänkt och icke ut och invridet in i den in i minsta detalj. Vilket gav en motsatt effekt på mig. För hela kvällen och även nu kan jag inte sluta tänka på att det kanske är sant, jag tänker nog för mycket. Illa.
Ajvide - http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=555590
Texten är evig medan minnet förändras
Efter denna svenska lektion mindes jag en sak och konstaterade en annan. Minnet var ifrån i sommras då min åtta åriga kusin ifrån Göteborg frågade mig vad vissa av mina ord betydde. Trodde väl att det var pga våra olika dialekter som hon inte förstod alltid vad jag sa till fullo. Jag tittat förvånat på henne när hon hade ställt frågan. Jag pratar ju som man brukar göra med inga annorlunda ord ansåg jag. Men till slut kom jag fram till vad det nog var som hon menade. Det var alla mina påhittade måfå ihopsatta bokstäver som bildar ord som fungerar som utfyllningsord, förstärker olika känslor jag har osv som jag har varit omedveten om att jag använder när jag pratar. Jag blev lite förundrad när jag kom fram till det, tänk bara! Jag kanske också har ett eget språk i smyg eller nått som Lotta på Bråkmakargatan ungefär. Mitt konstaterande denna dagen var angående min lärare. Det är kort och lätt förståligt. Hon är grym.
Efter skolan blev det stanande och fikande med Malin och Tilda. Trevligt trevligt. När jag kom hem tänkte jag att en relativ lugn kväll skulle möta mig. Tänkte bara gå runt och lalala lite, pilla med prylar man inte bruka ta sig tid att göra. Helt enkelt ladda upp mina batterier till morgondagens Punkrock rassle. Music for my soul! Men trevligt nog så möts jag av information om att min systeryster, hennes sambo och Edvin kommer till oss ikväll på middag.
Khemiriska ord blir det avslutande för den här dagen.
"Texten är evig medan minnet förändras"
Alla vackra hattar är gjorda av ingenting
Oscar Wilde, Dorian Grays porträtt :
- Alla vackra hattar är gjorda av ingenting.
- Precis som alla vackra rykten, inföll lord Henry. Så snart man gör effekt på något vis skaffar man sig fiender. För att bli populär måste man vara en medelmåtta.
- Inte bland kvinnor, sade hertiginnan och skakade på huvudet. Och det är kvinnorna som reagerar världen. Jag försäkrar er att vi kvinnor står inte ut med medelmåttor. Kvinnorna, har någon sagt, älskar med öronen liksom ni män älskar med ögonen - om ni överhuvudtaget alls älskar.
- Jag tycker vi aldrig gör annat, viskar Dorian.
- Å, mr Gray, då älskar ni inte verkligen! svarar hertiginnan med låtsas vemod.
- Kära Gladys, ropar lord Henry, hur kan du säga så? Romantiken lever av upprepningar. Och upprepningen förvandlar åtrån till konst. Var gång man älskar är den enda gången man någonsin älskat. Fast föremålet växlar är dock kärlek densamma. Den intensifieras snarare av växlingen. Livet ger oss i bästa fall en enda stor upplevelse, och hemligheten med levnadskonsten är att upprepa den upplevelsen så ofta som möjligt.
- Också om den tillfogar en djupa sår Harry? Frågade hertiginnan efter en stund.
- I synneryhet då, svarar lord Henry.
emotion emotion emotion emotion emotion och åter emotion
Matat mitt huvud med faktumet att sömn vore det mest naturliga skedet för min kropp just nu. Som så många andra gånger går inte budskapet ut och min kropp sömnvägrar. Ingen omkoppling sker kompis. Sådana här tillfällen undrar jag varför inte även jag fick den där typiska "svenssondygnsrytmen" då man somnar samma sekund som lampan släcks. Att vara en av dem personerna som tittar med oförstående ögon på alla som berättar om sina sömnsvårigheter. Helt enkelt att för en gång skull vara den personen som äger det ögonparet med blicken som ställer den outtalade frågan "hur kan du vara så pigg idag när du inte har sovit ordentligt ?". Jag har börjat fundera på om jag är någon slags superhjälte som har ett dolt "sovföråd" som jag kan plocka sömn ifrån när det saknas sömn i mitt liv.Det värsta vore om jag var superhjälte och inte visste om det. För tänk då har jag gått miste om alla tajta triåkerna och chansen till att komma på ett klämtjäckt superhjälte namn åt mig!Innan jag tog mig ner hit låg jag i min säng och blickade uppåt på alla mina små citat lappar. En vän kom hem till mig för ett tag sen och upptäckte min bjälke och mitt tak som var fullt av kopiorna av andra personers tankar som jag har präntat ner på nytt papper. Hon bara suckade och sa att det kanske var en bidragande förklaring till att jag inte sov som jag borde göra. Jag bara log mot henne och förblev tyst, för jag har aldrig sett det hela på det sättet. För mig har alla orden blivit en slags trygghet. Olika citat ifrån böcker, filmer, låttexter, personer m.m. som får mig att minnas vad jag gjorde just den dagen när den fästes på min bjälk och vilka tankar som rörde sig i mitt huvud.
Läs: Montecore en unik tiger av Jonas Kehmiri. En underbar bok, jag vet inte varför men jag kan fastna i en bok bara för att skriftspråket är så vackert. Det blir en sådan tillfredställelse att läsa något sådant som är så skickligt och så uttänkt. Det var precis som när jag läste Kafka för ett tag sen, jag verkligen bara försvann bland alla orden och började tänka ungefär som Kafka formulerade sig i boken.
"Vad är väl språk om inte dyrkar lås till dem nycklars dörrar där olika människors själar bor (eller vilar)?" -Montecore en unik tiger, Kehmiri
Lyssna på: Om du är på seg humör lyssna på Harvey Danger. Så här på morgonkvisten blev det mitt val. http://www.myspace.com/hdanger
Lyssna på: Om du är på lite mer vågat humör och vill höra lite skrammel lyssna på det här bandet: raised fist. http://www.myspace.com/raisedfist
Andas är att aktivera dagen
Jag vill vara bob, en bob hansson som kom på ordet att man kan MjukHångla.
MjukHångla ett ord som fyllde igen luckan mellan GrovHångel och SmygHångel.
MjukHångel som är något som inte enbart är till för människa+människa
utan att även för människa+livet.
Man kan hoppar ifrån en avsatts i sin önskan att flyga och när man landar så förintas man inte av ett "splaash",
nej, icke!
Man blir uppfångad i ett behagligt MjukHångel med livet istället!
Detta måste innebära att man kan MjukHångla människa+människa+livet?
Här blir det inte längre några hemlighetsmakeri eller otrogenhetsaffär när den tredje parten stampar in och vill vara med i hånglandet,
nej, icke!
Nejnej, bob hansson har gjort det omöjliga möjligt!
För nu har det blivit helt okejigt rätt ändå upp krokus toppen att vara fler än två när man hånglar.
Detta nya mina vänner kallas för
MJUKHÅNGEL!
Undra om många har MjukHånglat med livet, för isf så borde livet vara hyffsat välanvändt och hyffsat mycket "second hand by all human beings". Tänk om MjukHånglande med livet innebär att man ska hångla med sig själv, undra hur det går till (emmy får sjuka bilder uppspelade inne i sitt kaotiska panodil huvud).
Egentligen egentligen i alla mina utflippade tankar så borde jag sitta och dricka vin och vicka lite på tårna så alla förstår vilket makalöst tänkande geni jag är! Snegler på en klocka som berättar att den är 03.11. Men istället sitter jag och smuttar på mitt glas med panodil brus, hoppas febern ska försvinna, hoppas att jag ska lyckas somna nu. Hoppas att alla mina tankar som inte innebär sömn ska fastna på dataskärmen. Så mitt mål är nu att sova, så tjoo!
Läs: Bob Hanssons ord om att andas, om att ha armarna rätt upp i skyn!
Och om MjukHångel såklart. http://hem.passagen.se/henkepilsner/diktsida.htm
Kläder: Länkar mest för att jag tycker Odd Molly är så grym, synd att inte den stilen passar mig riktigt bara. http://designsverige.jetshop.se/default.aspx
