fan vad söt du är

På jobbet lyssnar jag ibland på gamla P3 sändningar. Förre veckan introducerade dem mig till Red Panda, på svenska Kattbjörn. Är ytterst fascinerad av detta djur som jag själv tycker ser ut att vara en blandning av det sötaste hos katter, pandor, rävar och ekorrar. Att min pojkvän heter Björn och att han är hiskeligt fäst vid katter gjorde det hela ännu mysigare. 

Min mormor och morfar med min mamma och hennes systrar -72. En bild där min mormor och morfar ser väldigt balla ut och lite amerikanska. Tycker om denna bilden skarpt. Så; hej mormor och morfar, nu finns ni på internet! Det trodde ni inte va?

Jag tycker om SVT väldigt mycket. Många kvällar då jag inte har kunnit somna har jag suttit framför denna kanal och försjunkit mig i världskrig, innebördeskrig, dokumentärer, djurprogram och historia. Om jag pysslar är det annan femma, då kan det ofta bli en sådan där klyschig romantisk film eller förutsägbar serie. Undra varför min kreativitet sätts igång när jag tittar på sådana hjärndöda saker. På senaste tiden har jag hursomhelst längtat väldigt mycket efter då jag äntligen tar mig för att inhandla serien Solsidan säsong ett. Något som i sin tur fick mig att minnas när jag för cirka ett halvår sedan då jag lyckades hamna framför programmet "Dom kallar oss roliga" då Mia och Klara var gäster. Det var första gången jag stötte på detta humorpar och jag gillade dem skarpt. För att hylla lite det ögonblicket kommer lite Tabita. Första gången när jag såg detta var jag helt mållös, den andra skrattade jag så att jag nästan grät.

Jag har aldrig sett Globen på riktigt, mest bara åkt förbi under mina resor mellan Kalmar och Stockholm. Det var inte förrän min senaste resa som fick mig att fundera på en sak, är Globen helt rund eller inte? För det skulle sannerligen vara väldigt festligt ifall den hade en inbuktning på ena sidan liksom Dödsstjärnan i Star Wars har. Tror att den skulle bli mer uppskattad i vissa kretsar då, till och med eventuellt lite dyrkad också. Min första tanke efter det var att fråga Björn om hur det egentligen låg till. Min andra tanke efter det var att jag inte skulle fråga Björn om hur det låg till för det kändes mycket bättre att veta att det fortfarande fanns en minimal möjlighet att arkitekten till Globen faktiskt gjorde ingröpningen. Hursomhelst så frågade jag honom.

Besökta Fotografiska museumet när jag var i Stockholm sist och det var verkligen något som jag rekomenderar sådär varmt och mysigt. Utställningen innefattade; Pieter ten Hoopen, Sandy Skoglund, Fashion och Lars Tunbjörk. Min favorit var självklar; Sandy Skoglund. Mycket, färg, mönster och galenskap. Precis min grej. De äldre bilderna på Fashion utställningen var också intressanta men Skoglund har tagit mycket större plats i mitt huvud sedan vi lämnade Fotografiska än dem. Jag blir glad när jag tittar på hennes foton samtidigt som jag utforskar på nära håll hur hon har fått ihop varje bild. Äventyr och glädje är en fin kombination.

Alla utom bilden med guldfiskarna är tagna ifrån Fotografiskas hemsida. Till varje bild är källan länkad och där kan man se den i ett större format; något som rekomenders. Mer information om fotografen finns efter bilderna.
















Mina största favoriter är Nine slice of marbelcake och Goldfish. Vilken är din?

---

Texten här under kommer ifrån foldern jag fick på museumet, texten finns även på Fotografiskas hemsida men jag var lite rädd för att den skulle försvinna.


Sandy Skoglund
The Artificial Mirror
Sandy Skoglund representerar en tid då konstnärer börjar använda sig av flera olika medier. Tidigare hade fotografin i stort dominerats av dokumentärt arbete. Iscensatta konstruktioner för fotografi likt Skoglunds var sällsynta. I en tid då vi trodde på bildens autenticitet förbufflade Skoglund oss då vi betraktade hennes bilder som verkliga dokument. Innan den digitala bildbehandlingens tid förstod vi att Skoglunds figurer var skulpterade, att rummen var uppbyggda och målade, och att varje detalj berörts av konstnärens hand.

Skoglunds drömska bildvärld fortsätter att fascinera. Hennes verk är förankrade i den egna upplevelsen av medelklassens leverne. Skoglund var ett livligt och kreativt barn som kände sig marginaliserad i den konformitet som rådde i småstadslivets Amerika. Följaktligen skildrar hennes komplexa undersökningar de inhemska miljöer skapade av människan som är i opposition till naturen. Djuren i Skoglunds verk uppenbarar sig ofta som andar bland mänskliga invånare. Människorna i bilderna verkar omedvetna om djurens existens. Naturens intrång visar att den är någonting som vi förnekar.

Skoglund belyser det märkliga i vår fabricerade värld, något som skildras i hennes stilleben av kubiska morotsbitar lagda i prydliga rader på en prickig tallrik. Hennes popkonst-palett referar till våra egna materiella konstruktioner och det tivoli som är vår konsumtion. Hennes bildspråk är fängslande, ändå känner vi instinktivt att det finns något falskt i dess lättsinnighet. Mänsklig påhittighet avbildas som både fantastifull och dysfunktionell en anomali i ekosystemets naturliga balans. Det vi försöker förtränga genom vår konsumtion är vår ofrivilliga och ofrånkomliga underkastelse inför naturen.

Källa är Chief Curator Michelle Marie Roy.

Åka karusell på Ölands djurpark då en yngre jag kände en skräckblandad förtjusning medans min mor endast bekantade sig med den förstnämnda känslan. Något jag inte riktigt förstod där då för jag satt mest och dinglade med mina ben, var förundrad över den hisnande höjden samt att jag vågade åka en karusell som både vuxna och de två Swanssonbarnen som var äldre än mig åkte. Jag var liten men kände mig stor.

Nu kan det finnas ögonblick då det är tvärtom, jag är stor men känner mig teskedsliten. Är helt säker på att Emmyn på bilden aldrig skulle trott på det uttalandet för då var jag helt säker på att när vuxenheten infann sig försvann allt som litenhet.

Jag är nyfiken, så är det. Espressobryggaren vevade upp den egenheten till topp vilket resulterade till en mailkonversation med mig och företaget som skapat detta ting. Nu skulle man kunna anse att problemet är löst, men jag är skeptisk till svaret jag fick. Kan en produkt vara så lik Darth Vader utan att haft honom som inspirationskälla?

Det finns en reklam om espressomaskiner som har gått på tv ända sedan årsskiftet. En reklam jag har väldigt svårt för av den anledningen att jag inte kan lokalisera vad formgivaren till espressomaskinen egentligen vill få fram. Ska jag verkligen fnissande tänka på Darth Vader och samtidigt få hans signaturmeldodi uppspelad bakom mitt pannben varje gång jag ser espressomaskinen? För om så är fallet att de tagit inspiration ifrån Star Wars så tror jag att det budskapet skulle nå ut till fler människor ifall reklam-människorna lägger till en pratbubbla över espressomaskinen där det står "No Luke, I am your father." framöver.

Jag och tvn har inte varit särskilt goda vänner det senaste året. Kombinationen av en alltför bra lärare som undervisar i Samhällskunskap A, en kurs då bland annat massmedial påverkan tas upp samt reklambilders språk, resulterade till att jag total vägrade tv tittande en tid, även under vissa regler former kan tilläggas. Jag antar så här i efterhand att det här beteendet berodde på att jag ville få mer koll på mitt eget tänk innan andra började peta i det sådär direkt som sker via tv med deras direkthet hur man ska vara och se ut. Visst, hela min omgivning styrs nästintill reklam, och varje människa jag går förbi är en vandrande reklampelare med märken och varor, som ofta göder mitt begär till att överkonsumera ännu mera. 

Det jag började göra, var som sagt att sätta osynliga regler för mig själv när det gällde min tv relation. Som att jag inte fick inte titta på tv-program som saknade eftertanke och där mitt tänk inte utvecklades eller förundrades, helt enkelt inga såpor, samma regler för filmer. Nyheter var något självklart godkänt, även fast risken att de var manipulerade fanns. Det undantag som fanns var att sådant tv-tittande som sker i grupp av sociala skäl, som när man umgås, eller äter mat vid tvn, då fick vad som helst spelas för då var huvudsakligen inte min fokus på själva programmet.

Nu efter mina lite mer ett och ett halvt år så har jag trubbats av lite, jag har samma tankesätt som innan när det gäller tvn, men jag gjorde igår något som inte heller var direkt i början när min regelbok startades - bläddra igenom kanalerna av den lätta anledningen att man hade mycket vettigare saker man borde göra, men lusten till att göra dem inte infann sig. Så jag satt och bläddrade bland kanalerna och fastnade på åttan, tror jag, något om konst. Jag tyckte om det, först var det lite dunkelt vad som egentligen programmet ville belysa, men efter några minuter fick jag reda på att det var två stycken konstnärer vid Tim Noble och Sue Webster som blev intervjuade. De visades sedan bilder på ett av deras konstverk "Dirty White Trash" som var en skräphög uppbyggd av vad de båda konstnärerna hade konsumerat matväg en tid. Först såg jag inte något speciellt, men sedan, sedan när belysningen sattes mot högen så såg man i skuggan siluetten av de två båda konstnärerna. 

Jag är fascinerad. Och inser att nu när jag har en medvetenhet om att tv ska ses med en vis skepticism, så kan jag även fortfarande hitta nya världar genom den.

Fick länken just av en bekant - Where the Hell is Matt? . Jag tittade, jag bara log.

Mitt studerande gynnar verkligen min blogg. För som brukligt är när man ska studera så måste man även ha någon timme innan som mental förberedelse framför datorn, så man hinner värma upp den, innan man verkligen kan börja ta tag i det där studerandet. Så denna mentala uppvärming ledde mig idag till en väldigt kulturell sida på DN, där det första som tog upp mitt blickfång var en underbart färgstark bild. En bild som sen när jag klickade på den tillhörde en gammal konstnär, popkonstnär tror jag bestämt, vid namn Donald Baechler. Tycker om färgerna. Självfallet är även bilden i detta inlägget ett av hans verk. Kunde inte låta bli att välja just den bilden, mycket för blomman som jag tyckte symboliserade den annalkande våren, men även väldigt mycket för att Arnold Swarchenegger tittar fram så avslappnat i bakgrunden. Jag och Arnold har aldrig varit särskilt bra vänner. Men jag kan erkänna att det är lite små charmigt att se honom befinna sig på ett sådant otippat ställe som bland katter och blommor. 

På grund av att det föregående inlägget gjorde mig så uppe varv så kunde jag inte sluta. Jag började vandrade runt på de vanliga grundsidorna för att se vad som skedde sen med bandmedlemmarna, den vanliga repetionen, sen så hamnade jag bland Jesse Michaels konst. Mmm, underbart, tycker verkligen på det sättet han umgås med färgerna. Synd bara att jag inte tog mig till hemsidan som jag besökte för något år sedan, kom till hans blogg (inte fy skam det heller). De kanske har lagt ner den andra, eller så var mina försök väldigt lama. Kanske mest det sistnämnda, för jag känner att efter att jag frälsar min blogg med den här underbara bilden så måste jag göra tråk måsten. Ja, verkligheten är något som även jag måste ta del av. Snart. Snart.