Min granne Totoro
Igår, tack vare slösurfande på internet, såg jag att det fanns ett studio Ghibli museum utanför Tokyo. Blev väldigt glad. Jag och Björn kom överrens om att någon gång när vi båda har fast jobb så ska vi åka till Japan, åka till museumet och göra allt annat man måste göra när man är i Japan.
On the plus side you've killed the bench, which was looking shifty.
Det där med att besatt följa tv-serier har tidigare aldrig varit min grej riktigt. Mycket för att jag alltid jämför dem med en riktigt bra bokserie och om de inte håller det måttet så struntar jag i dem. Självfallet fastnar, och gör det väldigt lätt, även jag i tv-serier men det där behovet att se alla avsnitt har aldrig direkt infunnit sig. Självfallet har en förändring inträffat. För några månader sedan köpte jag Buffy the Vampire Slayer boxen och var överlycklig. Nu var det nog ett år sedan jag fastnade totalt i den serien. Först trodde jag inte att det var så känsloladdat men till slut så kände jag ett enormt behov av att se alla avsnitt, helst så många gånger som möjligt. Så jag har ändrats lite, är numera inte endast besatt av Harry Potter, Stolthet och Fördom och Eddings. Nu kan Buffy and the Vampire Slayer läggas till i den listan. Åh, Buffy. Underbara karaktärer som förändras under säsongernas gång, bra historia, härlig humor och ack detta nittotal.
So, I hear you like to make keys as a hobby?
Black Swan
To-to-ro? You're Totoro!... I bet you're Totoro...
I *warned* you, but did you listen to me? Oh, no, you *knew*, didn't you? Oh, it's just a harmless little *bunny*, isn't it?
You there, give me a chair, I'm a hundred and seven!
Jag är faktiskt på väg till andra sidan stan
Fastnat för SVTs dramakomedi I Anneli. Det handlar om en försagd, blyg tjugosexårig tjej som heter Anneli och som har en ständig följeslagare som hon kallar för Liket. Liket är allt det som Anneli undertrycker; skamlöst ärlig, självsäker och saknar självmedvetenhet. Det som gör allting ännu charmigare är alla andra karaktärer i serien som känns som uppskruvade stereotyper. Det är Joel, en misslyckad musiker, som Anneli helst av allt vill bli tillsammans med och Joels vän Rebecka, som är en ytlig innemänniska som använder engelska ord i varje mening, som Anneli vill ha som vän. Sedan är det även caféägaren Majsan som dyrkar katter och som Anneli jobbar för och som är en egocentrisk chef som vill att Anneli ska jobba jämt. Den sista är den mesiga väktaren Don som det enda han vill är att gå ut med Anneli.
Det går att se serien från början på SVT Play.
Yeah, Quirrell was a great teacher. There was just that minor drawback of him having Lord Voldemort sticking out of the back of his head!
Do you know what time it is? A watch doesn't really go with this outfit, daddy.
Källa bilderna; klicka på dem
Källa citat; imdb
I seek a beautiful girl. My life partner, my one coquette, the answer to my love's duet.
Jag kommer alltid att tycka om sagor och slicka skålen efter jag bakat kakor.
Askungen
Lilla Sjöjungfrun
Askungen
Skönheten och Odjuret
Snövit
Askungen
Lilla Sjöjungfrun
Stick! Båda två!
Jag kanske kommer om en stund.
Svt2
Du levande
Idag har jag packat för att jag ska upp till Björnholm om en och en halv vecka.
Vissa dagar är sådana.
One of those slovenly farmers is probably wearing my tail for a necktie.
Indeed, Sir, I have not the least intention of dancing. Please don't suppose that I moved this way in order to beg for a partner.
Oh, ja, i början av den här veckan var det dags igen, en gång i halvåret är min personliga dosering av den anledningen att jag inte ska tröttna. När jag sa den anledningen högt när min mor var i närheten så hörde jag på hennes fnys att hon nog allt fick nog av den där långdragna serien när min syster kom hem med VHS bandet för snart åtta år sedan. Det är självfallet Stolthet och Fördom (1995) jag talar om, jag talar väldigt ofta om den. Mina funderingar går nu väldigt hårt på sådana tankegången som att även inhadla Stolthet och Fördom (2005). En film som inte på något vis känns lika mycket som den från 1995, men ändå, det är Stolthet och Fördom. Jag har varit glad hela veckan, taadam.
Not all witches live out in the wilds luring little children to their grisly deaths. But a girl needs goals.
jag älskar att hata du hatar att älska
Att gå på Brustna Omfamnigar av Almodóvar och inte känna något under och efter filmupplevelsen är för mig något som trycks in i ordet "omöjligt". Jag vill inte skriva om hur filmen är uppbyggd eller berätta om en specifik scen som skapade enorma intryck som gräver sig djupare igenom min intryckscentral med sin bas i mitt bakhuvud. Jag gör inte det för jag vill att filmen ska ses så som jag gjorde det, en filmaffisch utan någon som helst vetskap om handlingen så att filmen endast går in i ens hjärta med ens egna tankar och förväntningar. För mig var det underbart.
The day before yesterday I dreamt I could fly
Varje människas tänk är som en parallell värld till denna. Det tänkte jag. Alltså, alla de där konversationer som utspelas i ens huvud dagligen både medvetet och omedvetet. När man begår alla sina val först i huvudet för att ens kroppsspråk, mun, ögon skall sedan utfärdar dem, göra dem synliga för omvärlden. Alla dessa dagdrömmar som passerar varje dag, alla konversationerna man har med sig själv, och självfallet, alla de bakåtspolande konversationerna som sker i ens huvud när man tänker vad man egentligen borde sagt och gjort istället för det faktiskt gjorde i just det tillfället. Allt som sker invändigt, som känns lika verkligen som det utåtvändiga, men som ingen lägger märker till.
Jag och B. såg Du Levande, av Roy Andersson. Det slog mig när jag kom i slutet av filmen då en tjej stod vid bardisken på en smutsig krog, tittandes rätt in i kameran, berättade något som nog för de flesta skulle placera under kategorin "en massa nonsens", och omgivningen fortsatte samtidigt precis som vanligt, utan att lägga märke till något av tjejens uttalanden. Det var som om man då placerades mitt i hennes egna tankevärld. Ett ställe som man i vanligtvis aldrig brukar ha åtkomst till hos andra människor än sig själv, en värld som tar lika stort utrymme som en hel värld för den nuvarande jordens befolkning upptar. Medan hon stod där, tittade rakt fram in i kameran, pratade i entonigt läge om sina drömmar, såg jag hur alla inne i den smutsiga krogen gjorde detsamma. Att egentligen stod alla människorna som jag såg i den scenen upp som flickan, alla människor, alla samtidigt med blickarna in i kameran och berättade med samma tonläge som flickan om allt som egentligen fyllde hela deras väsen. Allt som jag uppfattade som så grå sinnesstämmning innan, många av människornas tomhet, fyllda av en enorm hopplöshet, när man först la ögonen på dem. Men egentligen var varje människas kropp fylld av drömmar om att äntligen få infria just de drömmarna. Jag tittade, jag tänkte. Det var vackert.
(Den första delen med tjejen som pratar om en dröm är en del
av den scenen jag tänkte på)
Jag ville göra utrymme för alla att ta sig samma friheter som flickan fick i just den scenen fick i Du Levande. Men den tanken följdes av en sådan som gick de funderande banorna om bruset skulle bli så enormt att ingen fokus för någon individ skulle kunna finnas kvar om alla uttalade muntligt alla ens funderingar. Eller att alla skulle i en ännu större grad fokusera mer på att få prata om allt som vandrar runt i ens egna huvud, så att den naturliga omtanken för andra skulle falla i glömska. En slutsats kom nu som är den att den parallella världen som man bär med sig varje dag är något nödvändigt att hålla för sig själv i viss mån för både sin egna, och andras skull. Man ska självfallet dela med sig av sig själv, men samtidigt krävs det något sådant som ett utrymme i ens medvetande som är ens egna där man kan spara ofullständiga tankegångar, lyckorus minnen, prat, allt. Lyckas skapa en fristad i ens medvetenade istället för en motsats. Så borde det vara.
Och nu gjorde jag det vanliga. Jag började på en ruta, höll mig inom ramarna. Men sedan i slutänden så hoppade jag runt på ett flertal rutor, och en direkt helhet över mitt tänk kan mycket väl gått lite vilse.
Emmy går utanför rutan.
Du kan aldrig köpa mitt hjärta
Detta är den värld vi lever i.
Varje dag dör åtta gånger så många människor av svält
som de som dog vid World Trade Center.
De tre rikaste människorna i världen
har lika mycket pengar som de 43 fattigaste länderna har tillsammans.
Mellan en och två miljoner kvinnor och barn
faller offer det som kallas för trafficking
det vill sägas att levande människor köps och säljs för att våldtas.
Detta är den värld vi lever i.
Nu står vi inför ett val.
Antingen accepterar vi att världen ser ut så här
eller så gör vi motstånd.
Antingen lutar vi oss tillbaka i tv-sofforna,
om det blir för otäckt byter vi kanal och tittar på A-ekonomi istället,
och på fritiden kan man börja spela golf,
och kanske söka jobb som klottersanerare,
och i nästa riksdagsval röstar vi allihop på Coca-Cola,
eller så reser vi oss upp ifrån sofforna
och säger nej tack jag vill inte ha någon Happy Meal.
Jag tror inte på en gud som heter dollar
och så säger vi som Lilja säger till mannen som snart ska våldta henne:
Du tror att du kan köpa mig, men du kan inte köpa mig.
Du kan aldrig köpa mitt hjärta.
Lucas Moodysson höll detta tal vid filmgalan 2003 då han tog emot Guldbagg för bästa regi för filmen Lilja 4-ever. FIlmgalan sändes i SVT1 den 3 februari 2003. Inslaget med Lukas tal visades för ledamöterna i den ryska Statsduman den 12 maj 2003 i samband med att de fick se Lilja 4-ever under ett seminarium om människohandel och prostitution. Arrangemanget var ett samarbete mellan Statsduman, Svenska institutionen och Svenska ambassadören i Moskva.
Hittade gamla anteckningar.
mrs. bennet: oh, my goodness. everybody behave naturally.
Vi fick se den nya versionen Pride and Prejudice på engelskan. Synd, den äldre längre versionen är så mycket bättre. Underbar. Men den här fungerade hjälpligt, den fick mig att längta efter den äkta varan bara. Kamrat Ronja utbrast förvånat när hon såg hur frälst jag var av filmen när vi gick ifrån lektionen att man verkligen inte kunde tro att Stolthet och fördom skulle vara en av mina favorit filmer. Hon tyckte väl att det var en stor kontrast om man jämför med mycket annat som jag tycker om. Men vem kan egentligen inte tycka om den filmen/boken med alla dens väluttänkta repliker som kastas fram och tillbaka i ett ständigt ord battle? Jag avundas deras skicklighet. Inbillar mig att det var så det var på den tiden. Önskar sedan mig och min kropp dit.
Citatet är tillägnat min syster.
Luckman: What if they come in through the back door or the bathroom window like that infamous Beatles song?
"Emmy, du måste, MÅSTE se den!" Den här mening var nog det första min lillebrors flickvän yttrade till mig när hon var hemma hos oss senast. Efter uttalandet så började hon vinka glatt på en dvd film, och man såg på hennes ansiktsuttryck när hon sen berättade om vad filmen A Scanner Darkly handlade om att hon var körd, hon var kär i filmen. Fort tittade jag lite oroligt på henne lite mer ingående för att se hur långt den här förälskelsen egentligen hade hunnit gå, med stor lättnad konstaterade jag att kärleken för min bror fortfarande var så mycket större än de känslorna hon hyste till filmen. Nu efter jag har sett filmen förstår jag henne. Bara hur de har valt att filma A Scanner Darkley gör mig förundrad. För först så har man filmat det på ett helt vanligt sätt. Men sen efteråt när man i vanliga fall är färdig med filmningen så börjar ett nytt steg, steg två. Steg två är att man göra hela filmen till animation. Verkligen underbart. För att sen inte avslöja för mycket om filmens innehåll så handlar A Scanner Darkly om ett framtida samhälle som är styrt av droger och av en regeringen som har byggt upp ett system för att kontrollerar varje människas fotsteg. Att de har byggt upp det här systemet är för att göra något gott, att förhindra drogernas spridning i samhället. Men det regeringen nog inte förstår är att den här kontrollen även bidrar till att befolkningen blir paranoid pga att det hela tiden är någon som ser en och har koll på dem.
Så, jag tackar dig trasigaskor, filmen var verkligen über bra. Jag var lite små förvirrad i början men sen så lyckades jag få ihop pusslet. Det som verkligen faller för i filmen är de snygga animationen, men det visste du väl att jag skulle göra. Helt enkelt - all makt till estetjävlarna.
jag vet, jag är flera hack större nu.
"Louise: I'm not giving up . . . . Thelma: O.K. then listen. Let's don't get caught.
Louise: What are you talking about?
Thelma: Let's keep going.
Louise: What do you mean?
Thelma: [nodding toward the canyon] Go!
Louise: You sure? [smiling]
Thelma: Yeah . . . yeah."
-Thelma and Louise
Skulle göra filmanalys. Drack te för att finna lite motivation. Men istället kunde jag inte sluta tänka på svenska lektionen i måndags. Då jag satt helt lyrisk bredvid min svenska lärare som lämnade över Émile Zolas bok Thérèse Raquin i mina händer, fick den boken för att jag redan läst Voltaires Candide som vår klass egentligen ska läsa. Men i alla fall, jag vet inte om min lyriska blick uppstod före eller efter jag med en van rörelse slog upp boken i mitten uppslaget, stoppade in näsan, luktade, funderade. En van rörelse som har sina rötter på den tiden mina fingrar och resten av mig är flera hack större då än de jag har nu. Men känslan var den samma. Jag fick ett rus, boken luktade ovant, kunde inte placera det, intressant. Min lärare tittade häpet på mig med en roande blick och gick sen skrattande därifrån. Jag bjuder på den, och alla andra gånger. Utifrån min luktanalys kan jag konstatera att boken verkar intressant. Eller så är jag bara lite små, smyg sjuk.
Böcker luktar faktiskt annorlunda. Kanske är det läsarnas doft som fastnar bland sidorna? Hm, tänk om man fäster olika dofter på saker och doften man har beror på hur man är som person, hur man tänker och tycker. För i så fall så kan mitt utlåtande här strax innan stämma att man kan lukta sig till hur innehållet i boken verkligen är. För det brukar väl vara vissa persontyper som läser vissa böcker. Hm, tanken är fri.
find your power animal
"Sliiiiiiiiide" - Ja ni fattar, jag har tittat på fight club. Såg faktiskt hela filmen nu idag för första gången. Ni kanske nu tycker att jag är lite små weird som poängterar en sådan självklar sak som att se en film ifrån början till slutet, men för mig är det faktiskt en stor grej. Visst, jag brukar som så många andra se hela filmer, men jag ser filmerna ofta i olika ologiska etapper. Vilket brukar bero på att jag ofta är rastlös så jag ser inte en hel film på en gång särskilt ofta. De som känner till mina filmvanor och irriterar sig grovt på dem, som mina bröder, vet att jag inte direkt störs av att komma in när det är en kvart kvar av en film och sen sitta lugnt ner och halv engagerat se slutet. Eller att bara börja titta på den sista halvan av en film bara för att jag känner att just den dagen vill jag se just sista halvan, sen några veckor efteråt ser jag kanske andra halvan. Eller att jag börjar titta på ett slumpartat ställe i en film när jag ska äta och sen när jag är klar går jag ifrån filmen. Det är nog mest när jag tittar på film med vänner som jag verkligen ser hela filmer, fast då får jag nästintill aldrig se de filmer jag skulle vilja så jag är hyffsat oengagerad då.
Men med fight club så gjorde jag den synden som jag gjort så många gånger innan att jag såg de sista minuterna av filmen. Vilket nu var, låt se några år sedan det skedde. Jag har aldrig riktigt stört mig på att jag bara sett slutet på fight club, aldrig brytt mig riktigt. För baserat på de minuterna jag såg trodde jag inte att filmen var värd att ses ifrån början. Så den föll i glömska. Tills just denna termin då min kurs i filmkunskap tog sin start. Där jag har en lärare som verkligen har en förkärlek för vissa filmer och scener i olika utvalda filmerna som hon visar om och om igen i sitt utlärnings syfte. Vi kan börja med vilka scener det är, som är sex scenerna. Eller snarare de minuterna eller sekunderna innan förspelet bytts ut mot real action, då hon brukar stänga av, säger på grov dansk brytning "jaa, ni vet vad som kommer hända nu" och tittar menande på oss och går vidare i sin undervisning. De filmerna som hon är fäst vid är då the matrix, apocalypse now, fight club och american beauty. Så förra lektionen ägnade vi oss åt bla att se american beautys anslag när fadern runkade i duschen och fight clubs anslag tre gånger. Misstolka mig inte, jag tycker att min filmkunskaps lärare verkligen är bra, fascinerande som varje lektion, känns det som om hon har upptäckt något fantastiskt inom film och vi hennes klass är de första som får höra om det. Eller se. Men nu efter att ha sett fight club i olika klipp sen augusti har jag valt att se hela filmen idag. Ja, HELA filmen. Jag inser nu att jag verkligen har missbedömt fight club totalt. Jag trivdes verkligen i den filmen. Den kändes lite små sjuk och tankvärd. Suits me well. Få se om ett par dagar vad jag tänker och tycker då filmen, se om den har fått lite mer grepp om mig. Tills vidare blir det mer hela filmer, mer musik, sen är ännu ett lov slut.
"Slide"
Då får du göra en egen dörr
Fantasy böcker som jag för många år sedan slutade läsa p.g.a. att de alla innehåller en enda stor upprepning där det enda som förändras efter varje bok man läser är bokens titel eller författarens namn. Men med den här filmen är det helt annorlunda. Förutom att filmen i sig var lika vackert gjord som den vackra titeln på spanska är, El laberinto del fauno, så var det den väl uttänkta historien som fick mig på fall med en gång. Sitter fortfarande att funderar på filmen i detta nu. Kan bara konstatera en sak - Jag älskar verkligen filmer som inte slutar samtidigt som eftertexten rullar förbi ens ögon. "Då får du göra en egen dörr"i don´t feel the same in these bones anymore
Den här helgen har verkligen gått i filmernas tecken för mig. Vilket jag nog borde tacka min ohälsa för (om man nu borde tacka något som det?). Överansträngde mig på idrotten i fredags så hela helgen har jag varit nedsatt i min hälsa med något så vackert som höstförkylning. Egentligen borde jag väl inte vara så bitter, tänk bara. För egentligen kan man väl se förkylningar som en gåva som man hela tiden delar med sig till nya människor. Förkylning är samma sak som gemenskap! Fast, om jag ska vara helt ärlig så nästa gång så tror jag nog att jag returnera denna generösa gåva istället.
Kan konstatera att This is England faktiskt var en väldigt bra film. Det saknade mycket men det vägdes upp att den hade en hel del annat. Precis som det alltid är. Filmen var även bra så att icke insatta människor förstår att det även finns mer än bara en sorts skinheads. Det finns även opolitiska skinheads, oi-skinsen som är helt fokuserade på musiken som växte fram på 80-talet då man börjar blanda in SKA i musiken. Oi som fungerar precis så som musik ska fungera. Ett uttryckssätt som för människan närmare sig själv men även närmare andra. Fast ändå är jag lite kluven till denna informationen till allmängeten. För vad spelar det egentligen för roll om omgivningen vet något om skinhead kulturen? Det kanske blir som när punken spreds över massmedians himmel. Punken blev då till mode istället för den uttrycksform den stod för innan. Folk börjar gå fram till punkare och känna på deras tuppkammar som om det var cirkus eller något på gång i staden. This is England är sevärd som sagt. Se den och bilda dig en egen uppfattning.
fre 28/9-07
så här i efterhand nu när jag har haft filmen i mitt huvud ett tag kan jag bara konstatera en sak. This is England var och är verkligen en besvikelse för mig. Anser att den tar mer fram våldet (som filmer har en förkärlek att göra) och framhäver de som är våldsamma på ett bättre sätt än de opolitiska skinsen. Så, aldrig mer This is England. Klädstilarna och så är sköna, den lilla killen spelar sin huvudroll med stor trovärdighet. Men musiken kommer i skymundan, vilket som är för mig det viktigaste att ta fram i en film där man vill spegla de olika skinhead gängen.
funderade helt seriöst att lämna över steppandet till gargamel
Tänk. Tänk. TÄNK Emmy! Mitt huvud försöker connecta med mig men tankarna flimrar förbi som när man snabbspolar en film. Ni vet. Allt bara flimrar förbi. Inget stannar kvar tillräckligt länge för att man ska kunna färdigställa en tanke till en färdig produkt. FRUSTRATION! Oväntat nog är det Tupac som steppar i mitt huvud (han på bilden). Tupac Shakur som är en av de personerna som jag inte alls skulle vilje ge ett par av mina steppskor till. Jag skulle till och med tänka mig att ge Gargamel ett par innan fast jag var rädd för honom som liten. Filmkunskap är det ordet som var början på en Tupac dokumentär. Filmkunskap är ordet som var början på ett Emmy som börjar tänka sönder sig på människors handlande. Visst, dokumentären hade en huvudperson. Men den huvudpersonen skulle inte finnas om inte hans omgivning fanns för att forma honom och han för att forma den. Där det bankar som mest i min skalle är på de ställen där ord steppas fram så här bor - Hur kan man gå ut ur ett fängelse och vara mer instängd än när man blev inlåst? Jag börjar funderar likadant som Bob Hansson när det gäller ensamhet. Hoppas det finns många badringar.
Filmen: http://www.lovefilm.se/browse.do?show=movie&id=27126
