fan vad söt du är

Har funderat på att åldras. Har kikat lite smyg på människor i olika åldrar och hur tiden har påverkat deras ansiktsdrag. Jag har kommit fram till att jag själv vill åldras fint. Tanken har gått vidare till hur detta ska möjliggöras. Jag tror att det innebär mycket leenden och skratt så att alla rynkor kommer på rätt ställe. Det gäller helt enkelt att starta i tid. Nu genast alltså.

I tre veckors tid har jag hållit andan medan jag samtidigt har tryckt in trafikvett, teoriplugg och packa flyttkartonger. Nu är allt klart och allting känns plötsligt väldigt enkelt i min vardag. Jag ska flytta på riktigt den tionde december, jag ska inte åka hem igen och forsätta kampen med att ta mitt körkort. Det har gått tre dagar och jag är fortfarande väldigt förundrad över det här konstaterandet; jag har körkort.

Pauline introducerade mig i svampplockningens fagra konst då vi i söndags plockade kantareller. Kände mig som ett riktigt stadsbarn där jag i skogen var skeptisk mot alla kantareller som inte såg ut som dem perfekta kantarellerna jag hade sett i morfars svampböcker samt i spelet Backpacker. Fick reda på väldigt fort av storpampen Palle att även dem kantareller som inte är perfekta är också kantareller och att svampen är stundtals svår att hitta men när den är funnen är det ytterst tillfredställande att rycka upp den. Något jag även tror är att Pauline konstaterade efter den här utflykten var att min mentala ålder hamnade som en sexåring. Anledning; jag skuttade i skogen, tyckte om att rensa svamt, utbrast förundrad hur len svampen var samt att hon hittade svamp och jag fick plocka den. Nu har jag hotat Pauline att jag vill plocka svamp med henne igen. Fått sådan där blodad tand ni vet.

En bok av dålig karaktär följde med till min mor och fars husvagn, något som inte är särskilt passande när fredagsmorgonen började med mulen himmel och lätt regn. Försökte hitta en bok innan bussen till Öland gick men smålänningen inom mig fick mig att vägra köpa den taniga pocketboken för alltför stor pengasumma och på biblioteket var böckerna på min lista utlånade. Så rastlösheten ålade in sig mitt alltför lilla skinn när  det visade sig att familjens bil var utlånad till brodern och bussen gick inte till min favorit secondhandaffär heller. Jag gick över till Grannarna och hoppades på större lycka, de flyttade husvagn och andades upptagenhet. De sa på skoj att jag kunde cykla, jag frågade hur långt det var, två mil sa dem och jag antog utmaningen. Regnkläderna på, några fina fynd  och fyra mil senare var jag tillbaka i lägret igen. Allt detta för att jag inte hade en bok.

 

Har haft det på känn ett tag och efter att ha tittat på filmen The Breakfast Club är det svårt att förneka; när mitt hår är utstläppt andas det väldigt mycket åttiotal. Vilket borde innebära att smycken och brillor ifrån det årtiondet borde passa ypperligt till det håret.

Hittade även en kam som verkar vara ifrån sjuttiotalet. Vem kan vara utan en Allround Kam som är tillverkad av polypropylen? Så jag köpte den också samt ficklampan som var märkt med "hong kong british empire".

I lördags firade min pojkvän och jag min provisoriska födelsedag, för på min egentliga dag har han ingen möjlighet att komma ner till min del av Sverige och gratulera mig. Blev uppvaktad med finheter och på kvällen gick han, jag, min storebror och hans flickvän på bio. Det var en film där det visade sig vara popcornen och colan till bion som var det bästa. Jag var glad, det var hemskans trevligt och i bilen på vägen hem spelades det Fuck Off och till det gissa ifrån vilken låt bandet hade tagit melodin till deras texter. Hemskans trevliga texter är vad det är och äntligen efter två, respektive tre år har min pojkvän och storebror börjat inse storheten med bandet Fuck Off. Ordet "storhet" skulle nog mest kunna bytas mot "charm" men ändå. Jag hade en riktigt trevlig provisorisk födelsedag som avslutades, i samma sällskap som på bion, med gitarrspel, redigering av bilder och Kenny Starfighter.

När jag lyfte på kudden efter att tidigare på dagen åkt buss ifrån Stockholm och finner där en silverfisk och en potatislarv, då blir det för mycket. I mitt trötta och rädda tillstånd så kunde jag bara se en lösning, vilket var utrotning. Efter att ha samlat mod till mig på kvällen, så bestämde jag mig för att bemästra min rädsla och gå upp och fånga in larven, dessvärre blev den inte funnen så istället fångade jag in de två silverfiskarna som spatserade på mitt golv under två glas. Dagen efter började tömningen av mitt rum, allt ska ut för att sedan spruta in insektsgift i rummet. Ja, det var verkligen krig det här.

Innan giftet sprutades ut så passade jag på att fånga en av silverfiskarna i en genomskinlig burk för en nära vän till mig sa sist vi träffades att hon inte visste hur de såg ut. Jag tänkte att veta hur en silverfisk ser ut är lite allmänbildning, så trots min rädsla för krypet så blev den infångad och jag tänker ta med mig den på fredag då det blir adjö-fest för hon ska till Frankrike igen i några månader. En alla tiders vän är vad jag är.

Åter till mitt rum, det är nu rent och fint där min rädsla som har börjat utvecklas till en fobi har fått mig att ta ut och piska min madrass, tvätta alla sängkläder, ta ut allting i mitt rum, saker som sedan efter noga omskakning har nu fått flytta tillbaka till mitt rum. Hoppas att mitt huvud nu kan sluta tänka på silverfiskar. Det vore trevligt, tycker nog fler i min omgivning än bara jag själv. Så, nu är det klart.

Blev sådär hemskans glad när jag läste min barndomsväns blogg då jag märkte att inlägget handla om mig när jag sådär många huvud kortare med midjelångt ullhår. Är fortfarande glad.

Tryck här.

Att inte vara säker på vad jag tycker om att ligga som en fartfull våg, som fångats på bild, med en nål instucken i vänstra armvecket och se hur blodet pulserade ut till den genomskinliga plastpåsen. Var inte säker på vad som vägde upp mest; fascinationen eller obehaget och om den "goda sakens skull" är så väldigt tung att anledningen till att fortsätta att skänka mitt blod blir det vinnande svaret bara på grund av det. För mig var enda sättet att komma fram till vad jag kände var att prova igen, vilket jag gjorde. Jag inser nu att jag finner nålar väldigt obehagligt samt att se mitt blod pumpas ut ur min kropp får mig att komma i oblans nu när jag är en "tänk om människa". "Tänk om människor" ser bara på en sekund ett flertal alternativa slut för den situation man befinner sig i, mycket bakvänd fantasi, ond bråd död och kaotiska slut är något jag tenderar till att utveckla min slut till. Trots det så fanns det fina anledningar till att fortsätta att ge bort mitt röda guld. För efter att det har gått fem minuter av tappningen så känner jag på ett obeskrivbart sätt att det är lite behagligt att mitt blod strömmer ut och även den känslan av braighet som attackerar mig när jag går ut från blodcentralen. Så lite av mitt röda guld skäner jag till sjukhuset, det är bestämt.

Jag inhandlade en regnjacka i samma färg som när man krossar smultron. Att jag fastnade vid den berodde på likheten med de oranga oljerockarna som följde med varje sommar med båten och som under de sista åren användes flitigt på grund av att mina föräldrar oftast passade in deras båtsemester med störtregn. Den yngre barfotaindan jag gick runt med korta shorts, tjocktröja på de varma klipporna i spöregnet för att ibland ösa båtar men mestadels bara för att det skulle hända något annat än spela schack, Uno eller bara att för en stund komma bort ifrån regnkoman under presseningen. Även om det innebar iskalla fötter när jag återvände. Den här jackan var röd istället för orange, samma känsla fast när jag fick den på mig attackerade även bilder på Lilla My mitt huvud. Den inhandlades och jag tog kort på den med mig i för att min pojkvän var nyfiken. Insåg efteråt att det kanske inte var det ultimata att ha de lila strumpbyxorna till regnjackan, fast strumpbuxorna gör mig glad så någon slags fullträff blev det ändå på något sätt.

 

Satt i min väns kök, hon liksom jag är uppväxt och bor fortfarande kvar på landsbygden. Efter prat om att delar av hennes familj ska fira att en i bygden fyller sextio år undrade jag om där hon bor är ett ställe där samhörighet och aktiviteter utövas frekventet. Svaret blev ett mellan "ja" och allt det skvaller som hon kunde komma på, trots hennes svacka då hon var bosatt i Stockholm och Lappland, beskrev hon för mig. Jag blev ytterst förundrad över hennes vetskap om deras civiltillstånd, kunnande om efternamn samt strö information. För hemma hos mig så vet jag inget om mina grannar, förutom mindre irritationsmoment som de närmaste grannarna utövar. Efter ett tag så förstod jag att anledningen till varför det kunde vara så. Kände att min färgstarka familj mycket väl kan vara den familjen som alla i vår bygd talar och skvallrar om, därav att jag inget hör. Jag nämnde den anledningen till min vän, hon skrattade och sa att det inte var helt omöjligt antaget. Om så är fallet tar jag det som en komplimang.

Efter att jag klippt av mig mitt halvlånga hår har flera berättat om vad de associerar min frisyr till. Min egna första känsla var att jag borde få bli hedersmedlem i Ramones med mitt frisör-perfekt-plattade hår, mms:ade detta till min moster som har en man som är väldigt fäst vid det bandet. Svaret blev ännu en association från hennes man att om jag lät det växa ut så skulle det likna Patti Smiths frilla. Min storebror sa att jag såg ut som min mor när hon var yngre, vilket ledde till att jag började strejka lite och anamma gamla känslar från yngre trotsålder dagar då jag ville vara lik mig själv och inte mor. Efter jag duschade mitt hår för första gången, för att undersöka vad mitt hår egentligen tycker om denna förändringen så blev svaret att mitt hår accepterar och tycker om att likna en champinjon.

För att göra hela detta flödet mer överskådligt och för att jag finner det hela väldigt kul så har jag monterat ihop lite bilder över min frisyrs äventyr.

Jag gick in på frisörsalongen, satte mig ner och plockade upp min stickning samt A4:at där bilderna på vilken frisyr jag vill ha fanns. Väntade på den frisören som har klippt mig sedan jag som femtonåring bestämde mig för att kapa av två decimeter av mitt midjelånga ruffs-hår. Nu var det dags igen för ett kortare alternativ, vilket frisyrena på A4:a arket skrek om och som min frisör såg på med en stunds stum förskräckelse. När hon var klar med den bearbetningen frågade hon mig om jag hade en plattång hemma för att sedan förklara att ingen av oss har någon aning om hur mitt lockiga hår kommer att reagera på en sådan här förändring. I min nyfikenhet frågade jag henne om hon fann det spännande att göra en så stor förändring på ett ett hår, svaret jag fick var att det var mest läskigt i mitt fall på grund av mitt fluff. Fast la till sedan att jag hade ju plattång och om det krisar så kan jag alltid låta håret torka när jag har på mig mössa. För mig var denna konversationen två dagar innan min klippning väldigt lugnande, rättfram ärlighet är lite av min grej.

Dagen kom och jag gick till frisörsalongen, jag kom in och var väldigt glad och av det fleratalet anledningar till att jag vill klippa en kortare frisyr. En av dem var, som min mor fann väldigt underhållande, att jag resonerade på så vis att om jag aldrig vågar klippa en kortare frisyr för jag är rädd för misslyckande hur ska jag då våga någoting alls i mitt liv. En annan som jag nämnde i frisörsalongen när min frisör stod där och håll i min hästsvans och erbjöd mig att ångra mig var att även fast frisyren inte skulle bli som jag hade tänkt mig så var det snart sommar och på sommaren blir jag brun. Så om jag inte har en lyckad frisyr så väger säkert min brunhet upp det så jag känner mig fin ändå. Hon som satt och blev klippt bredvid mig tjuvlyssnade, skrattade högt och uttalade sedan önskan att få vara kvar i salongen när jag är färdig så att hon fick se resultatet. Hon fick vara kvar tills jag var klar och fick även höra hur min frisör och hennes kollega och tittade på mig och dem konstaterade ytterst förvånat att jag faktiskt var riktigt fin i lugg, att jag även blev allt riktigt söt.

Jag känner mig fin och mitt hår är nöjd över klippningen. 

Igår ringde jag till vinnaren i en teckningstävling, temat var att rita sin drömhäst, som min tidning har anordnat. Vinnaren var en sexåring som ritat en nöjd, charmig och tjock häst i starka färger. I början av hennes och mitt samtal var jag inte säker på om hon var närvarande för det enda hon sa var "ja" så fort jag sa något. Efter jag hade gratulerat klart och hon nu istället var knäpptyst bad jag att få tala med hennes pappa så att han och jag kunde komma överrens om hur hon skulle hämta få hem sitt pris. Fort lämnade hon över luren och skrek "PAPPA JAG VANN, JAG VANN!". Sedan under hennes pappa och min konversation så hörde jag i bakgrunden hur flickan galopperade och skrek att hon hade vunnit i hemmet vid andra telefonluren. Hennes pappa var av en fin sort och fixade och ordnade så att han och hans dotter kunde åka tillsammans in och hämta vinsten tillsammans.

Sådant gör mig glad. Att höra en sexåring tokfira i bakgrunden när jag  pratar i telefon med hennes pappa som förstår hur enorm dotterns lycka är.

Den där skepticismen sedan jag kunde dingla med benen i soffan att allt ätligt som jag hört vara nyttigt ska undvikas, har lämnat restspår i mitt huvud. Det är ofta med stor misstro som jag försöker prova på något sådant, jag försöker att dölja mina tvivel, något som är svårt när jag har en kropp som skriker saker trots att jag är tyst. Reflexmässigt brukar jag alltid börjar lukta, sedan gegga, för om lukten inte tilltalar mig så hoppas jag på att kanske konsistensen kan charma mig till kapitulation.

Om jag var en frukt skulle jag vara kiwi.

Min pojkvän är vegeterian.

Det är skrämmande hur fort jag börjar tycka och ha åsikt om saker som jag egentligen inte har någon kunskap om. Satt och frös om mina knän bredvid fotbollsarenan där de allsvenska lagen Kalmar och Malmö möttes igår, min första fotbollsmatch jag gått på och första gången jag givit sporten en sådan där ärlig chans som så många pratar om. Utan att veta regler, taktik eller spelarnas toppform, vilket inte hindrade mig, började jag att diskutera allt det med med chefen för lokaltidningen som jag praktiserar på. Vet inte riktigt vad jag tycker om den här upptäckten för den borde innebära att jag nog allt har fasligt mycket tyckande boende hos mig som inte direkt kräver verklig fakta för att få leta sig fram genom min mun. Samanfattningsvis kan jag meddela att min första fotbollsmatch var en ytterst positiv upplevelse, men jag vet inte om det var själva matchen eller mitt plötsliga ihärdiga engagemang som underhöll mig mest.

En av mina farbröder är här. Jag har så många att jag fortfarande i tjugoårsålder få reda på att folk som jag antagit vara mina kusiner egentligen är en farbror. Det är inte för att skryta som jag nämner det här, mer för att ge en inblick i vilken svårighet det är för mig att vara en god släkting som har lite koll. Vid tillställningar när min fars sida av släkten är inbjuden så blir det oftas för mig det första kallpratet hur man är släkt. Har märkt att min syster ibland gör likadant och frågade en ytterst förvånad flickvän till någon på kalaset om dem två var släkt. Det finns tillfällen då jag däremot känner att jag borde veta det så brukar jag kolla runt med min mor, syster och lillebror. Egentligen borde jag fråga min far eller storebror som är riktiga socitetslejon vid sådana här tillställningar och just därför går de inte. De är ständigt upptagna av skickligt minglande i Woksepp anda, buller buller.

Den här farbron som är här idag är en av dem som jag har koll på. Han som kom in i TV-rummet där tolvåriga Emmy och alla hennes syskon satt i andakt och tittade på den första Harry Potter filmen på VHS. Han stannade framför TV:n, var tyst några sekunder för att sedan fråga "Vad tittar ni på?", "Harry Potter" svarade någon av oss inklämda i soffan fort, förstod han inte att han störde?. Varav han återigen frågade "Vem är Harry då?" och vi pekade på Daniel Radcliffe när han kom på skärmen. Efter den pekningen kom det blixtsnabbt ännu en replik ifrån vår farbror "Men vem är Potter då?". Vi suckade och han gick triumferande därifrån. Ett helt vanligt beteende i för en farbror, dryghet i världsklass. Ibland funderar jag på om min fars sida av släkten är en lite av en maffia. Fast utan ond bråd död, vapen samt illegal handel då.

Tycker fortfarande att det är lite kul att pojken som jag varit tillsammans med snart två år inte har träffat min släkt på fars sida någon gång. Jag ser fram emot när det sker. Hans första möte med en av mina halvbröder är en av alla de där favorit-jag-bara-ler händelser.

Just det. Symaskinen som jag ska få i födelsedagspresent om den nu blir botad och friskförklarad på verkstaden. Igår var min pappa inne med den och jag tror nog att för en symaskin så var nog den verkstaden som en ytterst lyxig spa miljö. Fick höra att symaskinsdoktor blev helt till sig för den gröna Husqvarnan i sitt fina skick så han började rabbla alla dens underbara funktioner med min oförstående pappa som inte tidigare hade trott att en symaskin kunde vara användbar inom så många områden. Han tog även reda på hur gammal den gröna  var och svarat är att den tillverkades 1956. Båda blev ytterst imponerade. Nu håller jag alla tummar som finns för att han ska bota den dåliga trådspänningen och att den matar dåligt, för då är den min i juni.

En enkel regel för den manliga arbetskraften på landets apotek: stöt inte på tjejer när de betalar för sina p-piller. Det känns ytterst konstigt och absurt. Tjejer tänker även över lag alldeles för mycket. För när jag la upp den asken på disken, kassören tittar på den och sedan tittar på mig som skulle inhandla produkten så tror jag inte att associationerna går till något nyfikenhet till mig som person. För mig kändes det som några sekunders ofrivilligt deltagande från min sida i killen framför mig egen regisserade erotiska kortfilm som spolades upp bakom hans pannben. Jag var väldigt paff när jag gick ur butiken och var ytterst nyfiken på om han bakom kassan förstod hur många tankar som rivstartade i tjejens huvud, som har alltför stor vana att över analysera ting, som just gick ur butiken.