fan vad söt du är

Jag var ytterst förvirrad och oförstående förtjust första gången jag såg Monthy Python and the Holy Grail. Vi var hemma hos grannen (på landet definieras personer som man har rimligt gångavstånd till som granne) som alltid hade kylskåpet fullt av glass och i källaren fanns bortglömda leksaker där jag helst vill ha den lilla ponny parken i plast. Skulle chansa på att min ålder var cirka tio år och jag minns mig själv sitta i deras soffa och titta på mördarkaniner, bisarra riddare som hade likartade dialoger i deras strävan att hitta den heliga Graalen. Det var en enorm fascination över denna humorn och jag kunde själv inte riktigt lokalisera vad jag egentligen tyckte. Vilket fick mig att inse att den här filmen, liksom vissa böcker jag läste riktade sig mer mot en äldre publik. Filmen började sakteligen rucka på min bild av hur vuxna är. I den här åldern var jag väldigt nyfiken på vuxna människor och vad som krävs att bli vuxen, för jag ville hiskeligt gärna bli vuxen samtidigt som jag väldigt mycket inte ville bli det. Det jag hade uppfattat under tidigare observationer hade fått mig att tyckte att det verkade ganska trist att bli äldre, men den här filmen vände lite på det. För att om vissa vuxna tycker om sådana här filmer så kanske det allt kunde vara helt okej att bli det; vuxen alltså.