fan vad söt du är

Venedig, måndag den tjugotredje augusti
När vi kom ut ifrån hotellet slog samma värme mot oss som vanligt. Fast värmen som kändes så olidlig första dagen hade vi nu sakta börjat förlika oss med. Vi hade även fått in en sådan vana att vi hade fått en favoritbutik där italienskorna tidigare gestikulera vilt och hetsigt mot oss men nu istället gav dem oss ett igenkännande leende när vi handlade vårt vatten. Efter butiken vandrade vi till kajen och varporetton som kom bara tio minuter efter vi var framme, vi gick på den till ön Murano som var känd för sitt glaskonst. Vi gick runt och kikade lite och fann det vara en mindre variant av Venedig, inte lika höga hus och inte lika mycket turister. När vi efter lite strosande gick tillbaka till kajen för att åka vidare till Burano fick vi reda på att den behagligt halvtomma varporetton vi åkte med till Murano var något av det ovanliga. Inknöad åkte vi vidare.

Burano var verkligen underbart, ett konstnärsparadis sades det. Både jag och Björn blev helt till oss när vi strosade runt på den lugna ön med hus i tuggummifärger. Jag fann ett påskgult, rött, vitt och blått hus som matchade mina kläder perfekt. Ön var väldigt liten något vi märkte när vi utan karta lätt hittade på ön. Hit ville jag återvända konstaterade jag väldigt fort och bara ströva runt i flera timmar utan någon turisthets att man måste undersöka mer och gå vidare. Björn hade tidigare under resan sagt att han skulle kunna tänka sig att bo i Venedig som gammal, jag hade aldrig fastnat vid den tanken då jag fann Venedig så hektiskt med alla turister. Kom underfund med att jag skulle kunna tänka mig att bo på ön Burano när jag blir äldre, mer min typ av ö.

Nästa och sista ön blev Torcello. Jag blev förvånad när vi kom iland på ön för det enda jag har sett under min vistelse i Venedig samt på de andra öarna är att varje yta som fanns var upptagen av hus eller mindre parker. Medan här i Torcello var det öppna ytor med fält och träd. Jag pratade med Björn om min förvåning och han berättade att på 400talet flydde fastlandsfolket till Torcello från hunnerna fast sedan flydde folk tillbaka då malarian skördade mängder med liv när kanalen slammade igen. Därav lite befolkning och hus. Det mest häpnadsväckande jag såg här var Domedagsmosaiken från 1100- och 1200-talen. Vi fikade även på ett fik som Hemingway hade hängt på.

När vi kom tillbaka ifrån öarna var vi ytterst trötta och kände oss lite lea på all restaurang mat. Så vi gick till den italienska matkedjan Billa och handlade på oss frallor, muffins, frukt och godis. Vi dukade upp allt på hotellrummet och pratade om  den mysiga dagen i den norra lagunen.

Såg många turister som drack ur demma men jag och Björn var väldigt skeptiska och höll oss till flaskvatten

Här inne fanns den vackra mosaiken

Pauline introducerade mig i svampplockningens fagra konst då vi i söndags plockade kantareller. Kände mig som ett riktigt stadsbarn där jag i skogen var skeptisk mot alla kantareller som inte såg ut som dem perfekta kantarellerna jag hade sett i morfars svampböcker samt i spelet Backpacker. Fick reda på väldigt fort av storpampen Palle att även dem kantareller som inte är perfekta är också kantareller och att svampen är stundtals svår att hitta men när den är funnen är det ytterst tillfredställande att rycka upp den. Något jag även tror är att Pauline konstaterade efter den här utflykten var att min mentala ålder hamnade som en sexåring. Anledning; jag skuttade i skogen, tyckte om att rensa svamt, utbrast förundrad hur len svampen var samt att hon hittade svamp och jag fick plocka den. Nu har jag hotat Pauline att jag vill plocka svamp med henne igen. Fått sådan där blodad tand ni vet.

Venedig, söndag den tjugoandra augusti
I en undran om hotellet hade som syfte att svälta ihjäl mig så gick vi och inhandlade oss baugetter efter vår knappa hotellfrukost. Senare fick jag det egntliga svaret, dem var inte ute efter mig, det är bara så att italienare inte äter särskilt mycket frukost. Väldigt synd tycker jag som verkligen älskar frukost.

Denna dagen fortsatte med det evinnerliga sökandet efter palatset Scala Contarini del Bovolo. Vår karta var väldigt knapphändig så vi gick vilse ett flertal gånger innan vi fick se palats där många filminspelningar har ägt rum. Vi hann till exempel att vila i en gränd, blåsa bubblor och en förbi åkande gondol med passagerar började sjunga till mig. Det kändes konstigt kan jag medge, Björn fann det då sannerligen ytterst underhållande. Samt fick vi även se en italiensk treåring som protesterade vilt mot sin mamma muntligt men med även väldigt talande gestikuleringar, frågan om det bara var de vuxna italienarena som var tempramentsfulla fick jag besvarad nu. Dessvärre när vi slutligen kom fram till palatset var det stängt så vi kunde inte kika på insidan, det blev att knäppa lite kort och vandra vidare.

Nästa palats vi besökte var Dogepalatset. Helt underbart, med dens arkitektur, målningar och enorma rum. En av de sakerna jag funderade på efter detta besök var varför människor hade skrivt kärleksförklaringar i fängelsehålan. På något sätt känns det inte som det mest ultimata ställe att föreviga sin kärlek, fast det kanske bara är jag som är av den åsikten. När vi senare satt i solen och åt glass, åh italiensk glass, kom vi fram till att morgondagen ska vi åka till öarna i lagunen. Eller Björn kom fram till det, ett trevligt avbrott och vi får se något annat. Där vi satt vid en gondolkaj med solen i ögonen och tittade på lagunen kom vi även fram till att vi inte ville åka gondol. Något som vi väldigt gärna ville göra tidigare när vi planerade resan men nu efter att ha sett femtio gondoler köra tätt efter varandra som lastvagnar i ett tåg förlorade gondolfärden sin glans. 

Vi kände oss allt ganska duktiga där vi slutligen fick tag i varsett kort för båttrafik till dagen efter. Senare på kvällen efter vi hade ät middag, underbart god pasta, så gick vi till den varporetton som skulle ta oss till Burano följande dag. På vägen dit tog vi en omväg förbi Campo Ghetto Novo. Ett judiskt ghetto som sägs vara det första i världen. Det var år 1527 som den judiska befolkningen tvingades bo på den lilla ön i Venedig. Ön var väldigt liten och jag undrar hur många det var som bodde där. Iallafall när vi hittade det vi skulle återvände vi tillbaka till vårt hotell, väldigt trötta och nöjda över den här dagen.

Står på bron Ponte degli Scalzi och tar kort på Canal Grande

Venedig, lördag den tjugoförsta augusti
Min och Björns Venedig resa började klockan två på natten, yrvakna gåendes mot bussen med varsen kånken som enda packning. Innan klockan slog tio och vi var framme i det tropiskt varma Venedig så hade vi hunnit åka buss, tunnelbana, flygbuss, flyg, buss och frysa något enormt. Tidigare har jag bara flygit en gång, då till Stockholm, så att åka en över Alperna i morgonljuset var mindre fantastiskt. Björn och jag pekade titt som tätt på hus och det vackra karga landskapet. Det vi kom fram till var att vi någon gång måste vandra bland bergen, jag tyckte att det även borde finnas många slott där också.

När vi kom fram till Venedig så gick vi självfallet först till hotellet, vår knappa karta försvårade vårt sökande men slutligen fann vi vårt mål. Vi båda, som efter en sömnlös natt ville helst krypa ner i en säng och sova några timmar, möttes av informationen att vårt rum är klart först om två timmar. Under dessa två gäspiga timmar åt vi lunch, tittade på staden och bestämde oss för att denna lördagen ska vi bara ta det lugnt och gå lite vilse. Efter vi hade sovit tre timmar infriade vi detta löfte till oss själva och åt italienskt fika, glass och pizza. Vi råkade även komma till Markusplatsen, Markuskyrkan och Dogepalatset, där jag blev väldigt förundrad över arkitekturen. När dagen slutade konstaterade vi båda två att Venedig var betydligt mindre och vackrare än vad vi trodde samt att vi måste utforska fler mysiga gränder tillsammans.

Kön in till Markuskyrkan