fan vad söt du är

Hittade en väldans fin klänning. Har känt nu ett tag att min garderob har varit sorgligt tom på sådana. På hösten och vintern är det en viktig del att hitta fina klänningar och strumpbyxor att ha på sig. Alla andra årstider också för den delen; det finns alltid ett argument för varje årstid varför en till klänning måste bli inhandlad. Det kan även vara så enkelt att de andra klänningarna i min garderob tröttnat på sina gamla bekantskaper och behöver nya vänner att få socialisera sig med.

That '70s Show citat

Har hittat en riktigt fin nyöppnad second hand affär i Nybro. Det finns lite av varje och mycket fina saker som sticker ut. Ägaren är prismedveten och har grejer som både går för en femma och saker som är lite dyrare som lampor och glasföremål. Dem grejerna på bilderna här under har jag inhandlat där och jag är så nöjd och fäst vid dem. Jag är dock lite rädd för att folk inte hittar till denna affär för den ligger lite i utkanten av Nybro så därför ger jag även en liten vägbeskrivning. Åk och besök den vettja! Om du vill veta öppetider finns dem på Coop Extras anslagstavla.

Vägbeskrivning: Om du utgår ifrån Folketshus i Nybro så kör du mot och förbi Khärs och gatan du ska köra på heter Flyebovägen som går mot Norra vägen. När du kör på Flyebovägen så kommer det komma en skylt där det står "Second hand" och då är det bara att svänga in. Affären ligger i en del av en industrilokal. Om ni finner min vägbeskrivning lite luddig är det bara att säga till så ska jag förbättra den.



That '70s Show citat

Så här såg den första snön efter sommaren ut här ut nere i Småland. Något som även syns på en av bilderna är hur fint vårt nylaggda röda tak kråmar sig mot solljuset.


Minns att när jag var liten tyckte jag om alla årstider. Våren då började vi gå ut och ordna med alla båtar, sommaren då blev det äventyr på sjön och på norra Öland, hösten myser man ner sig igen, tycker att alla höstlöv är så hiskeligt fina och vintern för då är det finfin snö som går att bygga borgar och skriva i snön med. Eller mer det att vilken årstid det är spelade ingen roll för det fanns alltid något att se fram emot eller att upptäcka. En väldigt trevlig känsla som jag planera att återerövra. Ingen bitterhet för kyla längre. Här ska en helomvändning ske.

 

Limma, klistra och knåpa ihop två stycken kylskåpsmagnets ugglisar. Inläggets namn är ingen brutalitet jag själv har stått för, lyssnar till och från tokmycket på Cornelis Vreeswijk och låten "Lillsysterns underlat är död" har fastnat i min skalle. Det verkar även som om den har bestämt sig för att stanna på obestämd tid. Dessa två vänner fick nyligen flytta in hos min broder och hans flickväns kylskåp. Känner mig ibland som sju år igen när jag ger bort saker till människor som jag har gjort själv.

Sju år på ett bra, stolt, och fint sätt såklart.

Fin hösten där träden tappar blad i varma färger och solen fortfarande värmer huden är snart slut. Rugg hösten har börjat smyga sig närmare, det jag väntar och längtar efter nu är första advent med levande ljus.

 

 

 

En höstpromenad för någon helg sedan då mer löv fanns på träden och marken var helt snöfri.

Min första beställning är färdig. Blev mer nöjd med den här tavlan än den jag ställde ut på Ölands Skördefesten i början av oktober. För det känns som om jag börjar få mer koll på vilka färgkombinationer som passar ihop eller löper amok tillsammans. Något som var mitt mål i början av projektet: tvinga mig själv att arbeta med färg och se vad dem uttrycker i olika kombinationer. Samlingsordet för dessa är "Ugglisar", där var och en av dem har en egen personlighet.

 

Venedig, onsdag den tjugofemte augusti

Sista dagen i Venedig och jag kände faktiskt lite hemlängtan. Tanken att få landa i Sverige och få andas in frisk höstluft i lungorna tilltalade mig väldigt mycket. Visst var det underbart när jag i lördags landade på Trevisos flygplats och med värmen som direkt letade sig in i mina frusna skor för att värma mina fötter, men den kvava varma luften som sätter sig lite på sne när jag andas hade jag nu även börjat tröttna på. Det är som om mitt besök i Venedig var mitt "hej då" till sommaren och slutade med en längtan efter hösten.

När vi lämnade vårt hotell med vars en Kånken på ryggen tror jag att hotellägaren skrattade en sista gång åt dem där två svenskarna med knappt någon packning alls med sig. Denna dagen var planen att besöka Rialtomarknaden, Peggy Guggenheim museet samt komma med flyget hem. När vi kom till Rialtomarknaden insåg jag och Björn ganska fort att man borde nog haft ett behov av att köpa grönsaker eller fisk för att besökets intryck skulle bli det rätta. Nu när varken jag och Björn hade det i åtanke gick vi vidare mot Peggy Guggenheim museet.

Både jag och Björn hade höga förväntningar av museet där det fanns verk av 200 moderna konstnärer. Utanför museeumet fanns det en trädgård med skulpturer i, efter man har gått runt där ett tag glömde jag bort att jag var i Venedig, likadan känsla kom till mig när jag kom in i museet. En stor trädgård med mycket grönt i, konst som inte har en religös anknytning och en byggnaden som var enkel och vit i sin utformning. Det typiska för Venedig fanns inte här helt enkelt. Något som jag fann charmigt. I trädgården fastnade jag mycket för Anish Kapoors konstverk som skapade illusioner av sig själv när man tittade på dem. Helt makalöst, det kändes som om jag var med i en science fiction film. När jag kom in i 1700-talspalatset, Palazzo Venier dei Leoni, för att se tavlorna blev jag väldigt förundrad och fastnade vid ett flertal konstverk. Jag har lagt in bilder på dem i slutet av inlägget.

Efter Peggy Guggenheim museet så gick jag och Björn till en park och väntade på att hemresan skulle börja, vi hamnade på en bänk där vi såg hur mindre fåglar och duvor slogs om fågelbadet samt en sköldpaddan som smög runt i vattnet. Vi spelade även lite kort och såg samtidigt ett misslyckat försök av italienare att ragga på turister några meter bort.

Vägen hem var först hungrig, sedan kom stressen och det hela slutade med en massor av kortspelande på flyget. När vi till slut landade i Sverige hann vi precis med flygbussen, när vi kom till t-centralen hann vi med sista tåget till Ropsten och väl där hann vi med sista lidingöbanan. Vi båda kom överrens om att den här resan har det återkommande varit att vi har haft väldigt tur.

Jag undrar vart vi reser nästa gång?

---

Fastnat för SVTs dramakomedi I Anneli. Det handlar om en försagd, blyg tjugosexårig tjej som heter Anneli och som har en ständig följeslagare som hon kallar för Liket. Liket är allt det som Anneli undertrycker; skamlöst ärlig, självsäker och saknar självmedvetenhet. Det som gör allting ännu charmigare är alla andra karaktärer i serien som känns som uppskruvade stereotyper. Det är Joel, en misslyckad musiker, som Anneli helst av allt vill bli tillsammans med och Joels vän Rebecka, som är en ytlig innemänniska som använder engelska ord i varje mening, som Anneli vill ha som vän. Sedan är det även caféägaren Majsan som dyrkar katter och som Anneli jobbar för och som är en egocentrisk chef som vill att Anneli ska jobba jämt. Den sista är den mesiga väktaren Don som det enda han vill är att gå ut med Anneli.


Det går att se serien från början på SVT Play.

Venedig, tisdag den tjugofjärde augusti

Denna dagen började med en sovmorgon, Björn sussade ner sig medan jag vaknade lite tidigare av rastlösheten. Istället för att väcka honom började jag skriva en lista över saker vi skulle besöka denna dagen. När vi både hade duschat och gjort oss klara så gick vi till det närbelagda Coop för att handla frukost. Det blev yoghurt, franska, burro och vatten som vi sedan satte oss ner i en gränd med utsikt på Canal Grande för att avnjuta. Självfallet köptes vattnet i affären där italienskorna hade gått från bryska till trevlig efter våra återkommande besök. Innan vi fann en lämplig gränd var jag hungrig och tjurig och då var Björn tapper nog att ignorera mig och fann det perfekta frukost stället åt oss.

Efter vi tagit en sväng in på Disney butiken gick vi vidare till kyrkan Santa Maria Gloriosa dei Frari. Jag och Björn hade börjat få koll på Venedig så vi hittade med stor lätthet och knappt behövde vi kartan för att komma dit. Väl inne i kyrkan var det mäktig att gå omkring där bland all konst och byggnadens arkitektur. Att det var så mäktigt kan bero på att sådan här snirklighet och detaljrikhet finns inte i Sverige. Där är det mest raka linjer och om det finns pråligheter så har de svenska byggnaderna inte tagit i från tårna och gjort det tio gånger så mycket som sig bör. Byggnaden var vacker men jag kände lite hemlängtan där jag vandrade runt. Vårt nästa stopp var Campo Santa Margherita ett stort torg där vi tänkte gå in i en mindre kyrka. Torget hittade vi men inte kyrkan. Något vi båda ansåg inte spelade någon roll för vi var ytterst nyfikna på museet Gallerie dell´Accademia.

Gallerie dell´Accademia är ett konstmuseeéum för venetianska mästerverk från bysantiskt till renässans, barock och rokoko. År 1807 fyllde även Napolen på med tavlor ifrån rivna kyrkor till detta museéum. I början var det väldigt mäktigt att gå runt i museet, men eftar hand börjar förundran avta hos mig och börja önska att få se en tavla som inte avbildade en änglar, helvetet, påvar eller framgångsrika venetianare. Kort sagt, jag började tröttna på religös konst.

I korthet var jag väldigt glad när vi kom ut och började leta efter den berömd glassbar Gelateria Niro, förstår inte hur dem kan göra så underbart god glass i Venedig. Där vi satt och åt vår glass blev jag förundrad över hur vackert det var och plockade upp kameran. Något jag tänkte på då var att jag inte hade plockat upp kameran sedan frukosten, kanske var det utflykten till den norra lagunen som påverkade min syn på Venedig. Allt var så vackert och nytt igår och Venedigs storslagenhet var det som om vi hade vant oss vid.

Sista kvällen i Venedig och vi bestämde oss att gå till vårt favorit torg, Campo Santa Maria Formosa, för att äta pizza. Under dagens gång hade jag funderat länge och väl på om jag skulle inhadla en italiensk Coop tygkasse, tanken var hur mysigt det skulle kännas när jag går hem med mina matvaror i samma kasse som italienarna gör. Efter jag delade min tanke med Björn gick vi både till Coop affären i hörnet av torget. När jag väl skulle betala började kassöreskan prata på snabb italienska med mig. Förvirrad men slutligen förstod vad hon menade gav jag henne ett små mynt så att det skulle förenkla hennes växling. Kunde inte rå för att känna mig lite ball för att jag hade tagits för en inbodd.

Den kvällen skulle kunna slutat med att jag och Björn packade våra väskor och sedan somnade. Men det gjorde den inte, för Björn drog ut mig på äventyr och vi hamnade vid Grand Canal, pratade om livet och tittade på små krabbor och fiskar som vandrade förbi längs trappan under våra fötter.