fan vad söt du är

Innan min läsförmåga blev på topp tragglade jag njutningsfullt igenom mängder av Bamsetidningar. Kommer fortfarande ihåg hur känslan av värme uppfyllde mig när jag fick de extratjockanummrerna på min systers födelsedag, hon fyller år mitt på sommaren. Jag kunde sitta förlorad i serien i flera dagar. I smyg ville jag sådär jätte gärna ha en den där Bamse handuken som man kunde skicka efter på baksidan. Jag sa det aldrig till någon och sedan när den var inom räckhåll för att hamna i mina ägor så hade åldern hunnit ikapp mig och jag läste inte Bamse längre för jag fann serien alldeles för korta och lättlästa. Fast nu saknar jag serierna lite. Saknar när jag och och gamal klasskompis ibland enbart läste Bamse tidiningar när vi träffades. Hon hade fler syskon som bodde hemma än vad jag hade och hennes familj hade prenumenerat på Bamse sedan första barnet.

Jag blev väldigt glad när jag för något år sedan fann det Bamsenummret som kom det året och månaden jag föddes, jag planerade redan då att den här vill jag rama in och ha på väggen. Hittade den nyligen när jag rensade i mitt rum och började fundera på om min pojkvän tycker att det är okej att ha ett Bamsetidning på väggen. Jag vill ha Bamsetidningen på väggen. Frågade ställdes och han blev helt till sig och tyckte att det skulle vara jätte mysigt. Ibland glömmer jag bort vilken bra pojk jag har hittat, han tycker om mig, allt mitt pysslande och alla mina plåtburkar. Jag har haft väldigt tur. Tur att både han och jag gick till samma värdelösa valborgsfirande och att jag hittade honom där.

Kom på att jag saknar bilddagboken. Men ändå inte. Saknar inte att vänta länge på att bilder ska laddas upp eller en sida som är mer anpassad för umgänget än att själva bilderna blir så fina som möjligt. Det jag saknar är att ha ett ställe att samla de bilder som jag finner speciellt fina eller som känns mer än andra. Därför har jag införskaffade ett flickr konto, besök det gärna.

Det finns här.

När jag lyfte på kudden efter att tidigare på dagen åkt buss ifrån Stockholm och finner där en silverfisk och en potatislarv, då blir det för mycket. I mitt trötta och rädda tillstånd så kunde jag bara se en lösning, vilket var utrotning. Efter att ha samlat mod till mig på kvällen, så bestämde jag mig för att bemästra min rädsla och gå upp och fånga in larven, dessvärre blev den inte funnen så istället fångade jag in de två silverfiskarna som spatserade på mitt golv under två glas. Dagen efter började tömningen av mitt rum, allt ska ut för att sedan spruta in insektsgift i rummet. Ja, det var verkligen krig det här.

Innan giftet sprutades ut så passade jag på att fånga en av silverfiskarna i en genomskinlig burk för en nära vän till mig sa sist vi träffades att hon inte visste hur de såg ut. Jag tänkte att veta hur en silverfisk ser ut är lite allmänbildning, så trots min rädsla för krypet så blev den infångad och jag tänker ta med mig den på fredag då det blir adjö-fest för hon ska till Frankrike igen i några månader. En alla tiders vän är vad jag är.

Åter till mitt rum, det är nu rent och fint där min rädsla som har börjat utvecklas till en fobi har fått mig att ta ut och piska min madrass, tvätta alla sängkläder, ta ut allting i mitt rum, saker som sedan efter noga omskakning har nu fått flytta tillbaka till mitt rum. Hoppas att mitt huvud nu kan sluta tänka på silverfiskar. Det vore trevligt, tycker nog fler i min omgivning än bara jag själv. Så, nu är det klart.

King Khan & BBQ Show. Spelningen började med att de två männen gick på scenen den ena, BBQ, med turban på sniskan, satte sig på en pall och som sedan under hela spelningen jammade med intensivitet som om vi publiken inte var där. Den andra, King Khan, i en lila peruk, diverse smycken och klädsel linne och kjol. Jag vet inte om King Khan fann att vi som publik inte uppskattade dem tillräckligt mycket, eller problemet som ledde till att en i Black Lips kom ut med en gitarr som bytte hand eller om det bara var en dålig dag som var på gång, för han verkade sannerligen mellan låtarna missnöjd. En på Björns jobb hade sett King Khan ett flertal gånger och sa att om King Khan har en bra dag så rycker han av sig kläderna i början av spelningen, något som inte skedde vid det här tillfället. Jag var nöjd ändå, för upplevelsen att höra dem live med deras medryckande musik och sjungandes i stämmor var bitvis magiskt. Jag vill se dem igen helt enkelt. Fick en ny favoritlåt "I'll Be Loving You".

Blev sådär hemskans glad när jag läste min barndomsväns blogg då jag märkte att inlägget handla om mig när jag sådär många huvud kortare med midjelångt ullhår. Är fortfarande glad.

Tryck här.

Efter att varit på broderns flyttfågel flickvän som reste till Indien igen att uppdatera med bilder för att jag är nyfiken så känner jag nu när jag är i Stockholm att det är min tur. Jag kom i onsdags, sen dess har solen stått mitt på himeln, jag har gått utan jacka och min hud luktar solsken. Äntligen är det min årstid då jag inte går runt och fryser hela tiden. När jag åkte upp hade jag med mig väldigt mycket packning av den anledningen att jag systematiskt håller på att flytta in hos min pojkvän. Han är jätte söt, fin och jag ska möta upp honom efter jobbet idag och ta massa fina bilder på honom. Allting känns så enkelt och behagligt när jag är här uppe, trots min rädsla när det är för mycket människor på samma plats. Jag kände mig verkligen som min pappas dotter när jag någon dagar innan fyndade på Ria en vagn som min pojk kallar för "pirra", jag tänkte att den skulle vara perfekt när jag åker Lidingöbanan till det närbelagda Willys för att storhandla, givetvis valde jag den pirran med de bästa terrängdäcken. Min mamma skrattade när jag hoppade i bilen med vagnen, jag var ytterst nöjd.

Att inte vara säker på vad jag tycker om att ligga som en fartfull våg, som fångats på bild, med en nål instucken i vänstra armvecket och se hur blodet pulserade ut till den genomskinliga plastpåsen. Var inte säker på vad som vägde upp mest; fascinationen eller obehaget och om den "goda sakens skull" är så väldigt tung att anledningen till att fortsätta att skänka mitt blod blir det vinnande svaret bara på grund av det. För mig var enda sättet att komma fram till vad jag kände var att prova igen, vilket jag gjorde. Jag inser nu att jag finner nålar väldigt obehagligt samt att se mitt blod pumpas ut ur min kropp får mig att komma i oblans nu när jag är en "tänk om människa". "Tänk om människor" ser bara på en sekund ett flertal alternativa slut för den situation man befinner sig i, mycket bakvänd fantasi, ond bråd död och kaotiska slut är något jag tenderar till att utveckla min slut till. Trots det så fanns det fina anledningar till att fortsätta att ge bort mitt röda guld. För efter att det har gått fem minuter av tappningen så känner jag på ett obeskrivbart sätt att det är lite behagligt att mitt blod strömmer ut och även den känslan av braighet som attackerar mig när jag går ut från blodcentralen. Så lite av mitt röda guld skäner jag till sjukhuset, det är bestämt.

Jag inhandlade en regnjacka i samma färg som när man krossar smultron. Att jag fastnade vid den berodde på likheten med de oranga oljerockarna som följde med varje sommar med båten och som under de sista åren användes flitigt på grund av att mina föräldrar oftast passade in deras båtsemester med störtregn. Den yngre barfotaindan jag gick runt med korta shorts, tjocktröja på de varma klipporna i spöregnet för att ibland ösa båtar men mestadels bara för att det skulle hända något annat än spela schack, Uno eller bara att för en stund komma bort ifrån regnkoman under presseningen. Även om det innebar iskalla fötter när jag återvände. Den här jackan var röd istället för orange, samma känsla fast när jag fick den på mig attackerade även bilder på Lilla My mitt huvud. Den inhandlades och jag tog kort på den med mig i för att min pojkvän var nyfiken. Insåg efteråt att det kanske inte var det ultimata att ha de lila strumpbyxorna till regnjackan, fast strumpbuxorna gör mig glad så någon slags fullträff blev det ändå på något sätt.

 

Jag kanske kommer om en stund.

 

Svt2
Du levande

 

 

 

 

Satt i min väns kök, hon liksom jag är uppväxt och bor fortfarande kvar på landsbygden. Efter prat om att delar av hennes familj ska fira att en i bygden fyller sextio år undrade jag om där hon bor är ett ställe där samhörighet och aktiviteter utövas frekventet. Svaret blev ett mellan "ja" och allt det skvaller som hon kunde komma på, trots hennes svacka då hon var bosatt i Stockholm och Lappland, beskrev hon för mig. Jag blev ytterst förundrad över hennes vetskap om deras civiltillstånd, kunnande om efternamn samt strö information. För hemma hos mig så vet jag inget om mina grannar, förutom mindre irritationsmoment som de närmaste grannarna utövar. Efter ett tag så förstod jag att anledningen till varför det kunde vara så. Kände att min färgstarka familj mycket väl kan vara den familjen som alla i vår bygd talar och skvallrar om, därav att jag inget hör. Jag nämnde den anledningen till min vän, hon skrattade och sa att det inte var helt omöjligt antaget. Om så är fallet tar jag det som en komplimang.

Efter att jag klippt av mig mitt halvlånga hår har flera berättat om vad de associerar min frisyr till. Min egna första känsla var att jag borde få bli hedersmedlem i Ramones med mitt frisör-perfekt-plattade hår, mms:ade detta till min moster som har en man som är väldigt fäst vid det bandet. Svaret blev ännu en association från hennes man att om jag lät det växa ut så skulle det likna Patti Smiths frilla. Min storebror sa att jag såg ut som min mor när hon var yngre, vilket ledde till att jag började strejka lite och anamma gamla känslar från yngre trotsålder dagar då jag ville vara lik mig själv och inte mor. Efter jag duschade mitt hår för första gången, för att undersöka vad mitt hår egentligen tycker om denna förändringen så blev svaret att mitt hår accepterar och tycker om att likna en champinjon.

För att göra hela detta flödet mer överskådligt och för att jag finner det hela väldigt kul så har jag monterat ihop lite bilder över min frisyrs äventyr.

Jag gick in på frisörsalongen, satte mig ner och plockade upp min stickning samt A4:at där bilderna på vilken frisyr jag vill ha fanns. Väntade på den frisören som har klippt mig sedan jag som femtonåring bestämde mig för att kapa av två decimeter av mitt midjelånga ruffs-hår. Nu var det dags igen för ett kortare alternativ, vilket frisyrena på A4:a arket skrek om och som min frisör såg på med en stunds stum förskräckelse. När hon var klar med den bearbetningen frågade hon mig om jag hade en plattång hemma för att sedan förklara att ingen av oss har någon aning om hur mitt lockiga hår kommer att reagera på en sådan här förändring. I min nyfikenhet frågade jag henne om hon fann det spännande att göra en så stor förändring på ett ett hår, svaret jag fick var att det var mest läskigt i mitt fall på grund av mitt fluff. Fast la till sedan att jag hade ju plattång och om det krisar så kan jag alltid låta håret torka när jag har på mig mössa. För mig var denna konversationen två dagar innan min klippning väldigt lugnande, rättfram ärlighet är lite av min grej.

Dagen kom och jag gick till frisörsalongen, jag kom in och var väldigt glad och av det fleratalet anledningar till att jag vill klippa en kortare frisyr. En av dem var, som min mor fann väldigt underhållande, att jag resonerade på så vis att om jag aldrig vågar klippa en kortare frisyr för jag är rädd för misslyckande hur ska jag då våga någoting alls i mitt liv. En annan som jag nämnde i frisörsalongen när min frisör stod där och håll i min hästsvans och erbjöd mig att ångra mig var att även fast frisyren inte skulle bli som jag hade tänkt mig så var det snart sommar och på sommaren blir jag brun. Så om jag inte har en lyckad frisyr så väger säkert min brunhet upp det så jag känner mig fin ändå. Hon som satt och blev klippt bredvid mig tjuvlyssnade, skrattade högt och uttalade sedan önskan att få vara kvar i salongen när jag är färdig så att hon fick se resultatet. Hon fick vara kvar tills jag var klar och fick även höra hur min frisör och hennes kollega och tittade på mig och dem konstaterade ytterst förvånat att jag faktiskt var riktigt fin i lugg, att jag även blev allt riktigt söt.

Jag känner mig fin och mitt hår är nöjd över klippningen. 

 

I torsdag var mina tre månaders praktik till sin ända och dem här plancherna fick jag bland annat som tack för min tid hos dem. Plancherna gör mig fnissig och glad, även fast jag vet att den med hästen egentligen inte är särskilt fniss-bar. När jag ser den om potatisen tänker jag bara på när jag utbrast, efter jag en längre tid hade hyllat hur god potatis är för min pojkvän, att han faktiskt var bättre än potatis. Och jag tycker väldigt mycket om potatis, som sagt.