fan vad söt du är

Inte söt, inte snygg. Efter att länge har följt hennes blogg och tittat på fotografierna som hon har tagit på sig själv så inser jag att hon är något som överstiger de två orden i meningen innan. Hennes utseende, klädval som knastrar som en brasa och ord fascinerar mig. Även det att hon bland annat fastnar vid, tycker om, dokumentärfilmer om djurliv och att hon inte alltid orkar vara och väljer att inte heller vara sådär social som ens omgivning ofta förväntar sig att en individ borde vara. Hon får mig glad, inspirerad och kreativ bara genom att prata om vad hon åt till frukost.

Är hos min pojk i hans lägenhet i Björnholm där han stökar med lägga alla hans grejer på rätt ställen, lyssnar på musik och pratar med mig som bubblar mest. Jag är uppåt, allt är uppåt, tänker bara på saker som gör mig uppåt. Tänker på den mintgröna Husqvarna symaskinen som min mor har ärvt från min mormors mors syster och som jag ska få på min födelsedag i juni (om reperationerna går som de ska samt om min äldre syster samtycker och inte finner det hela orättvist). Den är så vacker, symaskinen och hon som hade den innan använde den knappt.

Att springa i trappen här hemma grundar sig inte i att jag har bråttom, utan att trappen här hemma är en underbar sådan att springa i. Jag tar två trappsteg i taget och känner den där nästan tyngdlösheten när jag satsar för trappsteg längre upp, samma känsla som infinner sig hos mig när jag hoppa de tre sista stegen på väg ner. Äter clementiner gör jag för att jag tycker om processen innan den går att ätas. Egentligen tycker jag inte om smaken utan mer den delen när jag skalar och tar bort allt det vita ifrån varje klyfta. Jag har en viss del av mitt hjärta som dyrkar kastanjer med mjuka former och som jublar så fort jag hittar ett vackert kastanjeträd med massor av finheter undertill, då börjar skattjakten där kastanjen som passar i min slutna handflata hamnar i fickor, inte bara mina egna. Andra tillfällen för leenden är då jag stampa i vattenpölar, sparka löv framför mig, sväva i vattnet, pussar på ögonlock och glädjen i kroppen som finns när jag märker att någon har tänkt på mig.

Dessvärre finner jag det inte längre det lika underhållande att åka i rulltrappa. Vilket oroar mig för att allt det jag har nämnt här ovan kommer att nå till den dagen då det slutligen inte har samma glöd av förundran som nu. Funderar på om en sådan förändring sker när jag slutat tänka på hur jag uppfattar och uppskattar min omgivning eller vad det annars kan bero på. Hoppas inte det händer.

Två veckorna har gått sedan jag vandrade in i min praktik och in i redaktions hjärtepunkt. Marknadsföringsavdelningen där jag är placerad innebär att min dator är stationerad i ett hörn av redaktionen, vilket har fått mig att upptäcka ett flertal saker. Det mest märkbara är två. Att nästan uteslutes skvallras det om vilken som är den nyaste nyheten så oväntat nog är skvaller den här gången allmänbildade, om det fanns en lapp på kaffeautomaten där det sto "ur funktion" skulle säkerligen flertalet i rummet även gå sönder en bit inombords. 

Jag dricker mest varm choklad.



Jag i Juli 1993