I like my neighborhood I like my gun
Sommaren som just lämnats bakom mig för en vacker varm höst och det jag stundtals minns tillbaka till är alla tidiga morgonar och nätter då jag beroende på mitt schema cyklade mina åtta kilometer till jobbet mellan klockan två på natten till klockan fyra på morgonen. Jag klagar inte, för jag fick mig ett jobb till slut. Det jag vill komma fram till är alla dessa vackra soluppgångar jag fick uppleva på över ett Ölands landskap. Det blev sig så att min musik började anpassa sig till denna dagliga upplevelse, jag fastnade mycket för Xiu Xius Sad Pony Guerilla Girl och den låten förstärkte intrycket. Låten blev en del av den här sommaren, något som jag vill minnas.
(Dessvärre hade inte låten en musikvideo som Xiu Xiu hade gjort, så jag tog det YouTube erbjöd, ett fans video som tolkar låten)
Till och med asfalten vill bryta upp ifrån marken och ge sig av härifrån...
Detta ikryssande av hälsoblanketter. Efter frågan om någon i min familj haft Creutzfeldt–Jakobs sjukdom, som jag i luckan fick förklarat för mig av en snedblängade äldre kvinna som ansåg att min bristande kunskap verkade ligga nära det förfärliga när jag inte var medveten om att det var den mänskliga formen av galna kosjukan. Ja, jag kryssade i ett "Nej" där. Efter baksidan som var fylld med hälsofrågor av anmälningsblankett till min anmälan till att jag vill donera blod var ifylld så satt jag och funderade en stund över en annan fråga på formuläret, frågan om man har injicerat någon drog i blodet. Tankarna svepte vidare till en undran om någon som har ett missbruk hade i åtanke att hjälpa andra genom att bli blodgivare innan dem själva fått bukt med deras beroende.
Mina funderingarna bröts av att den läkaren jag blev tilldelad, som visade sig känna min halvbroders fru, som slussade in mig i ett rum där han fröjdefullt gick igenom mina svar och informerade mig om att allt var som det skulle och att nu skulle han ta tre stycken prover på mitt blod för att undersöka min lämplighet att dela med mig av min röda skatt till bättre behövande. Vi kom in i ett nytt rum där det fanns fyra britser där jag blev tilldelad en av platserna att lägga mig på medan läkaren plockade fram tre provrör med olika kulörer på korkarna, sprutan och sedan började han slå lätt på mina armveck. Jag frågade vad han gjorde och han informerade mig att han ville finna det finaste och största blodkärlet, efter det var överstökat drog han ett slags spännband runt min överarm och spänndes åt vilket resulterade till att mina blodkärl avtecknade sig tydligare och läkaren började trycka mer frentesikt på mina ådror.
I ett plötsligt ögonblick tedde sig tillfället som utspelade sig framför mig påminna om händelser som jag har sett fästas på biodukar där män och kvinnor sitter i trappuppgångar med skärp spända runt armarana och armveck fyllda med sår ifrån sprutan som de håller på att föra in ännu en gång, samt med en domedagsauran runt dem. Mitt huvud var snabb att jämföra de båda situationerna som skapade en direkt känsla av svart komik i mitt sinne att jag låg där för att hjälpa och andra med spruta och skärp för att ingen hjälp kom eller togs emot. Samtidigt som mitt huvud flödade av den tanken uttalade min mun meningen "Jag känner mig som en sprutnarkoman" med ett antagligen lite för fröjdfullt leende på läpparna för läkaren stannade upp mitt i sin rörelse och tittade på mig. Det blev tyst. Jag förklarade hackigt om filmer med liknanade scener. Stämningen lättade, men inte helt. Min nyfikenhet till blodet som forsade ut i provröret från min arm och frågorna rörande det fick läkaren att glömma för ett tag hans frågande blick. Där jag sedan låg på britsen för att vänta på att den tredje provröret skulle vara fyllt så förstod jag inte hur läkarna på sjukhuset kunde tro att sådana assoccationer som jag nämnde inte skulle utbryta med frågeformeläret som jag fick innan. Eller är svaret enkelt om man frågar någon i min närhet; vissa saker säger man inte högt.
Om man är intresserad av att dela med sig av dina skatter är det bara att gå in på GeBlod.nu så är det bara att klicka på "Välj Blodcentral" och sedan ringa det numret till din blodcentral och beställa tid.
Mina funderingarna bröts av att den läkaren jag blev tilldelad, som visade sig känna min halvbroders fru, som slussade in mig i ett rum där han fröjdefullt gick igenom mina svar och informerade mig om att allt var som det skulle och att nu skulle han ta tre stycken prover på mitt blod för att undersöka min lämplighet att dela med mig av min röda skatt till bättre behövande. Vi kom in i ett nytt rum där det fanns fyra britser där jag blev tilldelad en av platserna att lägga mig på medan läkaren plockade fram tre provrör med olika kulörer på korkarna, sprutan och sedan började han slå lätt på mina armveck. Jag frågade vad han gjorde och han informerade mig att han ville finna det finaste och största blodkärlet, efter det var överstökat drog han ett slags spännband runt min överarm och spänndes åt vilket resulterade till att mina blodkärl avtecknade sig tydligare och läkaren började trycka mer frentesikt på mina ådror.
I ett plötsligt ögonblick tedde sig tillfället som utspelade sig framför mig påminna om händelser som jag har sett fästas på biodukar där män och kvinnor sitter i trappuppgångar med skärp spända runt armarana och armveck fyllda med sår ifrån sprutan som de håller på att föra in ännu en gång, samt med en domedagsauran runt dem. Mitt huvud var snabb att jämföra de båda situationerna som skapade en direkt känsla av svart komik i mitt sinne att jag låg där för att hjälpa och andra med spruta och skärp för att ingen hjälp kom eller togs emot. Samtidigt som mitt huvud flödade av den tanken uttalade min mun meningen "Jag känner mig som en sprutnarkoman" med ett antagligen lite för fröjdfullt leende på läpparna för läkaren stannade upp mitt i sin rörelse och tittade på mig. Det blev tyst. Jag förklarade hackigt om filmer med liknanade scener. Stämningen lättade, men inte helt. Min nyfikenhet till blodet som forsade ut i provröret från min arm och frågorna rörande det fick läkaren att glömma för ett tag hans frågande blick. Där jag sedan låg på britsen för att vänta på att den tredje provröret skulle vara fyllt så förstod jag inte hur läkarna på sjukhuset kunde tro att sådana assoccationer som jag nämnde inte skulle utbryta med frågeformeläret som jag fick innan. Eller är svaret enkelt om man frågar någon i min närhet; vissa saker säger man inte högt.
Om man är intresserad av att dela med sig av dina skatter är det bara att gå in på GeBlod.nu så är det bara att klicka på "Välj Blodcentral" och sedan ringa det numret till din blodcentral och beställa tid.
