Down here, I am. Find a ladder, I must!
Jag och syster har en byggverkstad. Allt är anpassat till människor med händer mindre än en nagel till händer som är som min systers. Översättning; jag och min syster bygger modeller. Hålslag-Jag och Skåp-Syster. Högskola är finfina grejer det.
hela mitt liv har jag stått på knä, begrav mig stående
I jakt på inspirationsbilder till vår förra delkurs så stötte jag på sidan We heart it där det finns som ett bildbibliotek av vackra och talande bilder. Så nu när en ny delkurs har nått sin mitt så är det dags för ännu en gång en hop inspirationsbilder, så det blir en titt på We heart it, samt den nyfunna bloggen Szymon som hittades efter läsandet på Navid Modiris blogg, inte 365saker då, utan den bloggen som han skriver för Göteborgsposten. Underbara underbara internet som bygger kreativa vägar som innan inte annars skulla vara särskilt farbara.
Bussresor blir för mig som det där nödvändiga andrummet i vardagen. För när jag sitter på en buss så sitta jag bara där och tänka, samt vänta på min hållplats, ingen känsla av saker man vill hinna med, bara vänta och tänka igenom dagen. Då trycker jag in musik i öronen, höjer tills omvärlden inte når mig längre, tittar ut genom fönstret och försjunker så mycket i mina egna tankar så att det känns som om jag sitter på andra sidan av fönstret, i luften, där jag känner blåsten i håret och är helt onåbar. Idag var en bra bussdag. Jag fick en fönsterplats, morgonljus i ögonen, hade en lunchlåda nedpackad i väskan, min kamera jag försöker bli vän med, försenad inflyttningspresent till en vän som ska träffas ikväll och jag kom fram till att jag klockan tio innan staden vaknat till fullo ska jag gå en mysig runda på stan i vackert solsken för att ordna med små bestyr gällande mitt skolarbet. Den här dagen verka lovande.
Bussresor blir för mig som det där nödvändiga andrummet i vardagen. För när jag sitter på en buss så sitta jag bara där och tänka, samt vänta på min hållplats, ingen känsla av saker man vill hinna med, bara vänta och tänka igenom dagen. Då trycker jag in musik i öronen, höjer tills omvärlden inte når mig längre, tittar ut genom fönstret och försjunker så mycket i mina egna tankar så att det känns som om jag sitter på andra sidan av fönstret, i luften, där jag känner blåsten i håret och är helt onåbar. Idag var en bra bussdag. Jag fick en fönsterplats, morgonljus i ögonen, hade en lunchlåda nedpackad i väskan, min kamera jag försöker bli vän med, försenad inflyttningspresent till en vän som ska träffas ikväll och jag kom fram till att jag klockan tio innan staden vaknat till fullo ska jag gå en mysig runda på stan i vackert solsken för att ordna med små bestyr gällande mitt skolarbet. Den här dagen verka lovande.
en av mina laster är att jag omedvetet börjar diskuterar snors konsistens när jag är förkyld
Jag överväger i en halv sekund, vänder lathet mot möjlighet och slutligen kommer huvudet överrens om att det är värt att plocka upp kameran, halvligga på trottoaren mitt i stan och lurpassa på att möjligheten ska hasta förbi.
Jag är mest stolt över att jag fotograferar människor, något som jag sällan gör.
Jag är mest stolt över att jag fotograferar människor, något som jag sällan gör.
