fan vad söt du är

Trots att jag föredrar lint som internetnamn så ska jag försöka heta Emmy här i ett försök att acceptera mitt namn. 

Hej, jag heter Emmy.

Jag träffade på en ledare ifrån förra årets resa med Röda Korset till Bosien-Hercegovina. Hon hade en mossgrön vacker jacka. Hon var den av ledarna som bara är knappt något år äldre än jag men ändå passade på mig dem gångerna jag försvann i min kameravärld och sakta men säkert försvann ifrån övriga gruppen som gick målmedvetet till bussen, eller annat ställe, så att jag inte skulle bli bortrövad eller borttappad. Hon frågade varför jag inte var med och anordar den resan till Bosnien som går av stapeln nu på höstlovet. Att jag känner att det redan finns för mycket saker som jag vill hinna med, att jag får prestationsångest, att jag hinner för lite jag vill göra, blev det samanställda svaret varför jag inte var med. På något sätt kände jag efter hon och jag hade skiljts åt att det inte var skäl nog. 

Min tillfälliga syssla är att gå en kurs, Form och Design, på Kalmar högskola, nu till sommaren är den klar. Jag spenderar mestadelen av min tid på skolan för att hinna med alla uppgifterna som vi får på ett sådant tillfredställande sätt som möjligt.

Jag ska ha redovisning snart, och det väldigt vanliga fenomenet att jag är rädd för att jag har underpresterat tickar lite tyst i mitt huvud. Så jag är lite nervös, även fast det inte ens var en fullständig uppgift vi fick i onsdags, det var mer att vi skulle testa olika sätt för att utveckla våra kreativa idéer. Så egentligen är nog inte det förslaget vi har tagit fram som är det viktigaste, utan resan dit. Men ändå jag vill ge allt. Jag måste lära mig stänga av det här tänket, det gör för det mesta ingen nytta.

Sockerberoendet finns kvar, och jag har återigen börjat föra en dialog i mitt huvud med alla anledningar varför jag är tillräckligt speciell för att få dricka pepsi. Det är skrämande, och borde innebära att jag måste vara ren ifrån den drycken i alla fall två veckor så att mina dialoger upphör. 

Snö av Orphan Pamuk har börjat läsas. En bok som innehåller så många konversationer om snö, men ingen som på djupet egentligen handlar om det ordet huvudsakligen innebär, en nederbörd i form av iskristaller. Jag tycker om boken.

Saknar festivaler.

Saknar sommar, främst havet. 

Min följeslagare föreslog, efter vi flytt till pressbyrån för att undgå den bitande kylan, att jag skulle köpa en porrtidning. Ett förslag som antagligen var ett mothugg för ett förslag jag givit honom sekunderna innan. Så nu när jag är en sådan där "tänka-i-filmklipp-människa" så uppkom det på bara ett fåtal sekunder massa bilder i mitt huvud på överkärleksfulla händer som klappade de brösten som prydde mittuppslaget smeksamt. Något som fick mig att tänka på att en porrtidningsfunktion är väl delvis att ge köparen något de inte kan få, eller som de saknar i sin vardag. Vilket i sin tur fick mig att tänka på de dinosaurieböckerna jag bläddrade i som under lågstadiet med den där beundransvärda 3D effekt. Alltså när man öppnade vissa av sidorna i boken så hade man med hjälp av lite styvare papper till exempel valt att plocka fram vegetationen, eller en dinosaurie som då placerades i förgrunden av de två sidorna. Sedan när man bläddrade förbi sidan så fälldes det ihop likt ett dragspel mellan sidorna. Den här 3D effekten gjorde att jag som liten kände att min relation till dinosaurierna blev betydligt mindre fjärran trots alla de miljarder år de har varit utdödda. Så min fundering slutade i en undran över om en person som konsumerar porr skulle känna större närhet, samt njutning, av att få ett par bröst på mittuppslaget som var gjorde med samma 3D metod som i mina dinosaurieböcker som liten.

"Om du vill ha en bild av framtiden, så tänk dig en stövel som trampar på ett människoansikte för evigt... Och kom ihåg att det är för evigt. Ansiktet kommer alltid att vara där för att trampas på. Kättaren, samhällsfienden, kommer alltid att vara där så att han kan besegras och förödmjukas om och om igen... Spioneriet, förräderiet, arresteringarna, tortyren, avrättningarna och försvinnandena kommer aldrig att upphöra."
-George Orwell, 1984