När vi saknar oss själva, så saknar vi ändå allt.

Jag läser Den unge Werthers lidanade av Goethe, har fastnat i intrigen och ler mycket åt det väldigt känslosamma och beskrivande skrivsättet. Ett tag ville jag väldigt gärna ta reda på om allting språkligt sätt var så mycket vackrare under den senare delen av 1700talet som boken tycks framhäva. Nyss kom jag fram till att jag inte vill veta, jag tror hellre att det var så och vill snarast se om Stolthet & Fördom (den riktiga med Jennifer Ehle såklart) för att sedan försjunka i fina dialoger samtidigt som jag klurar på att skapa ett nytt julfika som tilltalar mina smaklökar. 


"Varför bryter snillets flod så sällan fram och låter sina stormande vågor skaka den ändlösa själen?"
-Den unge Werthers lidanade, Johann Wolfgang von Goethe

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0