fan vad söt du är

Varje människas tänk är som en parallell värld till denna. Det tänkte jag. Alltså, alla de där konversationer som utspelas i ens huvud dagligen både medvetet och omedvetet. När man begår alla sina val först i huvudet för att ens kroppsspråk, mun, ögon skall sedan utfärdar dem, göra dem synliga för omvärlden. Alla dessa dagdrömmar som passerar varje dag, alla konversationerna man har med sig själv, och självfallet, alla de bakåtspolande konversationerna som sker i ens huvud när man tänker vad man egentligen borde sagt och gjort istället för det faktiskt gjorde i just det tillfället. Allt som sker invändigt, som känns lika verkligen som det utåtvändiga, men som ingen lägger märker till. 

Jag och B. såg Du Levande, av Roy Andersson. Det slog mig när jag kom i slutet av filmen då en tjej stod vid bardisken på en smutsig krog, tittandes rätt in i kameran, berättade något som nog för de flesta skulle placera under kategorin "en massa nonsens", och omgivningen fortsatte samtidigt precis som vanligt, utan att lägga märke till något av tjejens uttalanden. Det var som om man då placerades mitt i hennes egna tankevärld. Ett ställe som man i vanligtvis aldrig brukar ha åtkomst till hos andra människor än sig själv, en värld som tar lika stort utrymme som en hel värld för den nuvarande jordens befolkning upptar. Medan hon stod där, tittade rakt fram in i kameran, pratade i entonigt läge om sina drömmar, såg jag hur alla inne i den smutsiga krogen gjorde detsamma. Att egentligen stod alla människorna som jag såg i den scenen upp som flickan, alla människor, alla samtidigt med blickarna in i kameran och berättade med samma tonläge som flickan om allt som egentligen fyllde hela deras väsen. Allt som jag uppfattade som så grå sinnesstämmning innan, många av människornas tomhet, fyllda av en enorm hopplöshet, när man först la ögonen på dem. Men egentligen var varje människas kropp fylld av drömmar om att äntligen få infria just de drömmarna. Jag tittade, jag tänkte. Det var vackert.
 

Jag ville göra utrymme för alla att ta sig samma friheter som flickan fick i just den scenen fick i Du Levande. Men den tanken följdes av en sådan som gick de funderande banorna om bruset skulle bli så enormt att ingen fokus för någon individ skulle kunna finnas kvar om alla uttalade muntligt alla ens funderingar. Eller att alla skulle i en ännu större grad fokusera mer på att få prata om allt som vandrar runt i ens egna huvud, så att den naturliga omtanken för andra skulle falla i glömska. En slutsats kom nu som är den att den parallella världen som man bär med sig varje dag är något nödvändigt att hålla för sig själv i viss mån för både sin egna, och andras skull. Man ska självfallet dela med sig av sig själv, men samtidigt krävs det något sådant som ett utrymme i ens medvetande som är ens egna där man kan spara ofullständiga tankegångar, lyckorus minnen, prat, allt. Lyckas skapa en fristad i ens medvetenade istället för en motsats. Så borde det vara.


Och nu gjorde jag det vanliga. Jag började på en ruta, höll mig inom ramarna. Men sedan i slutänden så hoppade jag runt på ett flertal rutor, och en direkt helhet över mitt tänk kan mycket väl gått lite vilse. 

Emmy går utanför rutan.