fan vad söt du är

Någon sa till mig att frukter som inte är uppväxta i Sverige kan inte heller förmultna här. Det var något år sedan nu. Undra om det var en sådan där övertygande lögn för hålla min mun tyst, och få mitt huvud att arbeta fortare.

Modevisning. Jag är pepp, mycket för att jag snart är helt färgglad. Alltså precis som när man ritar, först fyller man i konturerna och sedan lägger man på skuggor för att göra teckningen mer livfull. Nu är mitt hår och makeup ordnat, frisören på Lars Kaggskolan gjorde ett väldigt bra arbete, jag är nöjd. Jag känner mig nästan totalt ifylld, klänningen är sista stegen för att nå helheten. Det kommer bli nervöst, men jag tycker om frisyren som enligt mig inger en 1800tals känsla, som kommer blir en fin motsatts mot min mer vågade klänning. Det känns bra. 

Kalmar Fashion Show är ett evenemang som jag tror egentligen har som syfte att plocka fram kläder och accessoarer ifrån olika butiker i Kalmar. Även frisörer är inkluderade i modevisningen. Att jag fick vara med beror på att även min forna gymnasielinje, Hantverk mode/design på Jenny Nyströmsskolan, blev tillfrågade om någon av de elevernas kreationer ville visas upp. Och jag blev tillfrågad, trots att jag har tagit studenten, klänningen blev den som jag gjorde i mitt projektarbete Skrik Om Du Brinner.  

Jag har börjat högskola. Om jag varit en bil så skulle dem nu ha satt knivar i två av mina fyra däck.

Kursen jag går heter Form & Design. Lite mer än en vecka har passerat men mitt huvud går redan på högvarv. De har placerat sådana där vänliga knivar i mitt huvud, huvud nu när jag faktiskt inte är någon bil, som har som syfte att avlägsna all sådan tankeverksamhet som begränsar mitt tänk. Jag tycker om det.

Eric Langert.
På bilden har han skapat konst av skräpmaterial, i det här fallet värmeelement.

Om det inte ansågs som ett snäpp närmare galenskapen
så skulle jag klappa mig själv på axlen nu för att jag helt enkelt är så bra.

Alldeles nykommen hem med en Canon EOS450D under armen, verkligen helt underbart. Min lillebror stod och tittade ett tag på när jag packade upp kamera och alla tillbehör i köket, och lågmält konstaterade han sedan att kamerahuset jag höll i såg en aningen fånig ut. Ungefär som, helt ordagrant ifrån min broder, "som en amputerad penis". Jag själv sorterade självfallet bort det uttalandet, mycket för att kamera är så underbart vacker, även fast det var lite sport att frakta hem lådan jag hämtade ut ifrån posten.

För när jag satte mig på en bänk, åt choklad, drack läsk, väntade på att tiden skulle gå så att bussen skulle komma, så kom det en liten gubbe uppsmygande bakom mig. Först trodde jag att han skulle kommentera mina kängor, för kvarten innan med min Canon kartong under armen så hade en medelålders man stannat upp när han såg mig och mina skodon. Det han då konstaterade var att jag hade väldigt dyra skor och att jag kunde fördelat om mina pengar på ett mycket smartare sätt bara om jag hade använt mitt huvud lite. Hans idé var den att jag skulle lagt 600kr till skor och de resterande 1000kr till övriga nöjen. Jag protesterade självfallet väldigt fort åt den här idén med inlägget att kängorna är väldigt söta, de tål hårda väderförhållande, samt att de är väldigt slitstarka och att de då kommer säkerligen hålla mycket längre än många andra skor så då är de värda pengarna. Han funderade, log lite, och sa innan han försvann i en mataffär att han tyckte att jag hade en poäng.

Men åter till den lilla uppsmygande åttioåriga gubben med tunt vitt hår som försökte dölja en alltför självklar flint med en snedbena av de tunna sidhårtesterna. Han gick runt lite bakom mig, stod där en stund. Sedan så ställde han sig framför mig och vandrade fram och tillbaka med ett lätt hasande gång, vilket kan bero på hans hög ålderdom som bruka innebära väldigt sega leder, framför mig utan ansats alls till att starta en konversation med mig. Han bara stod där, gick fram och tillbaka två till tre meter framför mig med huvudet på sned. Efter att jag har insett att det här har pågått så pass lång tid att det känns obekvämt för mig och att jag även har på mig en väldigt kort kjol som tenderar att glida upp väldigt högt över mina lår när jag sitter ner, så bestämmer jag mig. Jag reser mig upp, krånglar med mig den otympliga kartongen, går fem meter och tittar i ett fönster med försäljning av hårprodukter i ett försök att övertyga mig själv om att jag  bara är paranoid. Men icke, sekunderna efter då jag har ställt mig där så börjar gubben hasa sig emot mig igen, jag blev paff och fortsatte att gå framåt, gick över gatan och slängde min tomburk, vända mig om och såg att han var på väg mot mitt håll och jag kände att jag verkligen inte hade lust med att småprata med en äldre man som innan med stor sannolikhet försökte få en titt på mina trosor minuterna innan. Så jag slank in en bokaffär med den baktanken att de brukar ha källar-rea på sommar/hösten, vilket betyder trappor, vilket betyder att äldre människor nog antagligen undviker ett sådant ställe just på grund av trapporna som inte är särskilt lockande om man har problem med lederna. Så jag gick bestämt genom överplanet och slank fort ner för trapporna. Tittade sedan lite på bokrean, bläddrade funderade, gick sedan ut ur affären och fortsatte sedan mitt planlösa stanande tills min buss skulle ta mig hem. Kan väl erkännas att jag skrattade rättså rejält åt mitt beteende. För egentligen kunde jag börjat en konversation, men rädslan att gubben skulle dra ut en sådant samtal i en mindre oändlighet var nog det som hindrade mig, och den inomparantesen att han inte var särskilt intresserad av prata med mig.

Sedan, avslutningsvis, så kan jag informera er om att jag fortfarande befinner mig i ett gränsland när det gäller den frågan om det är ett vinnande drag eller inte att försöka få fram hur mycket man tycker om en människa genom att förklara för honom att han är bättre än både mina kängor och min systemkamera. Jag själv tyckte då att det var väldigt beskrivande är väl värt att tillägga.  

Varje människas tänk är som en parallell värld till denna. Det tänkte jag. Alltså, alla de där konversationer som utspelas i ens huvud dagligen både medvetet och omedvetet. När man begår alla sina val först i huvudet för att ens kroppsspråk, mun, ögon skall sedan utfärdar dem, göra dem synliga för omvärlden. Alla dessa dagdrömmar som passerar varje dag, alla konversationerna man har med sig själv, och självfallet, alla de bakåtspolande konversationerna som sker i ens huvud när man tänker vad man egentligen borde sagt och gjort istället för det faktiskt gjorde i just det tillfället. Allt som sker invändigt, som känns lika verkligen som det utåtvändiga, men som ingen lägger märker till. 

Jag och B. såg Du Levande, av Roy Andersson. Det slog mig när jag kom i slutet av filmen då en tjej stod vid bardisken på en smutsig krog, tittandes rätt in i kameran, berättade något som nog för de flesta skulle placera under kategorin "en massa nonsens", och omgivningen fortsatte samtidigt precis som vanligt, utan att lägga märke till något av tjejens uttalanden. Det var som om man då placerades mitt i hennes egna tankevärld. Ett ställe som man i vanligtvis aldrig brukar ha åtkomst till hos andra människor än sig själv, en värld som tar lika stort utrymme som en hel värld för den nuvarande jordens befolkning upptar. Medan hon stod där, tittade rakt fram in i kameran, pratade i entonigt läge om sina drömmar, såg jag hur alla inne i den smutsiga krogen gjorde detsamma. Att egentligen stod alla människorna som jag såg i den scenen upp som flickan, alla människor, alla samtidigt med blickarna in i kameran och berättade med samma tonläge som flickan om allt som egentligen fyllde hela deras väsen. Allt som jag uppfattade som så grå sinnesstämmning innan, många av människornas tomhet, fyllda av en enorm hopplöshet, när man först la ögonen på dem. Men egentligen var varje människas kropp fylld av drömmar om att äntligen få infria just de drömmarna. Jag tittade, jag tänkte. Det var vackert.
 

Jag ville göra utrymme för alla att ta sig samma friheter som flickan fick i just den scenen fick i Du Levande. Men den tanken följdes av en sådan som gick de funderande banorna om bruset skulle bli så enormt att ingen fokus för någon individ skulle kunna finnas kvar om alla uttalade muntligt alla ens funderingar. Eller att alla skulle i en ännu större grad fokusera mer på att få prata om allt som vandrar runt i ens egna huvud, så att den naturliga omtanken för andra skulle falla i glömska. En slutsats kom nu som är den att den parallella världen som man bär med sig varje dag är något nödvändigt att hålla för sig själv i viss mån för både sin egna, och andras skull. Man ska självfallet dela med sig av sig själv, men samtidigt krävs det något sådant som ett utrymme i ens medvetande som är ens egna där man kan spara ofullständiga tankegångar, lyckorus minnen, prat, allt. Lyckas skapa en fristad i ens medvetenade istället för en motsats. Så borde det vara.


Och nu gjorde jag det vanliga. Jag började på en ruta, höll mig inom ramarna. Men sedan i slutänden så hoppade jag runt på ett flertal rutor, och en direkt helhet över mitt tänk kan mycket väl gått lite vilse. 

Emmy går utanför rutan.