fan vad söt du är

Min kropp ligger på rygg, vilar på mjukt underlag. Intet sinne skönjer takets struktur när mörkret omfamnar. Önskar omedvetandes att mitt huvud skulle vara flera kubikcentimeter rymligare. Mer samtidigt innan ovetandes önskemål släntrar vätska förbi min hud. De skulle smakat salt om de hade hamnat på mina läppar, nu tar de genvägen över mina kinder, där de gör den sista smekningen över min tining innan då nå slutdestinationenen, mitt öra. Sa jag att de promenerade parvis? Dem gör det, går på vardera kind. I takt. En fors av sammansatta sinnesförnimmelser. Jag tänker på mina smattrande fot rörelser mot marken dagarna innan, identifierade den tidlösa stämningen samt det svarta jag befann mig i då till nutiden. Samt de oräknebara brinnande ljuskällor över mitt huvud som oupptäckta tankar, som påminde om det som befann sig på mina kindben. De tankarna jag tänkte på då och som jag nu frigör i ett vattenfall. Ett vattenfall av så mycket annat därtill, för att sedan återskapa i nya former, eller glömmas. Jag kommer ihåg att jag log då, allting var så vackert. För där jag då sprang i natten med ett välutsmyckat himlavalv över mitt huvud, så drog jag den liknelse till där jag befinner mig nu. Melankoliskt. Men vackert. 
   

Dem hade en väldigt mångkulturell inställning till sådant som klassas nyttigt och bra att äta. Blanda svamp, grönsaker, frukt och saker jag inte kan namnet på. Att jag väljer ordet mångkulturell är för att det ordet verkar vara väldigt använd. För jag tänkte att till exempel de frukter som ingår i gruppen frukt borde se alla frukter som inte liknar dem, men som tillhör fruktgruppen, som om de vore av en annan frukt-etnicitet. Nu när jag tänker efter så är nog de som tillhör fruktsläktet väldigt rasistiska, för hur ofta ser man frukter som har intimt umgänge med en annas sorts frukt än just dens egena "sort"? Det är nog därför frukterna aldrig kom så långt som att erövra världen. De vägrade blanda sig och genomsyras av ett annat tänk än deras egna. Något väldigt trångsynt, för tänk om de hade, genom intag ifrån alla frukters samlade intelligens kunnat utvecklats. För att slutligen tagit över världen och plockat bort betydelsen "frukt" framför ordet "fruktkorgar" och lagt oss i dem istället.

Nu hamnade jag helt utanför mina ramar, satte bara upp lite nya tavlor. Det jag egentligen ville säga var att jag idag umgicks med en vän som var hemma en sväng innan hon stack upp till sitt stockholm igen. Hennes familj är en sådan som tycker sådant där som jag började inlägget med, nyttiga saker, är väldigt gott, jag är lite förstörd och har inte än, fast många skulle klassa mig som lite smygvuxen med mina nitton år, lärt mig tycka om sådant särskilt mycket. Idag åt jag både svamp, tigermelon och banan. Väldigt duktigt gjort av mig, även fast inget av det var något vidare gott. Det jag fäste mig mest vid var bananen. Bananen som hennes mor la uppmanade på bordet framför mig, en gest som jag tolkade skrek "ÄT". Vilket jag gjorde, artig är jag, så trots att jag inte hade ätit en hel banan på sju år så bad jag min vän hjälpa mig att öppna den så att jag kunde börja smaka och reflektera över det jag åt. När jag hade ätit upp den så konstaterade jag ännu en gång att bananer fungerar likadant som välproducerade reklamer. Att banens doft är den där förrädiska reklamen över en vara som sätts så högt i skyarna, så att konsumenten sedan ska luras att, i det här fallet med bananen, äta upp den. När sedan så är gjort så märker man, jag i det här fallet, att reklamen inte ens höll hälften var den lovat, i det här fallet där bananen är huvudpersonen så var den mjölig och torr, inte alls den där övergudomlighet som dens lukt lovade om. Istället var den bara alldaglig, faktiskt strax under den där "okej" gränsen. Tänk om den bara hade haft ett möte med en god äppelsort så kanske dens smak kunnde bli lite mer tillfredställande.

Sedan gick en äldre man fram till mig och trotsade den lagen hur-nära-man-får-stå-en-annan-människa-som-man-inte-känner-innan-det-blir-obehagligt. Jag hade musik i öronen, så jag drog ur en plugg med höger armen och höll kameran med stadig hand i den vänstra, när jag backade så långt jag kunde mot brons kant, som blev ett väldigt kort, nästan halvt steg. Han stod kvar. Han bara mummlade något grötigt. Först trodde jag att jag hade lyssnat på musik för länge, blivit för lugn inombords så att min yttre värld gick i snabbspolning, sedan trodde jag att han inte kunde få fram orden i rätt följd för att göra dem förståligt av den anledningen att han var döv. Sedan log han och gick därifrån. Jag kände inget obehag. Jag petade in min plugg i örat igen. Vända mig mot cyklarna, och började vinka. Igen. Som Silvia.

De här veckorna har jag släntrar förbi, och fastnar i tv-soffan, framför Idol uttagningarna. Inte av den anledningen att jag skulle tro på det där hela Idol konceptet. Att man ska hittar någon som har ett fördelaktig röst (och utseende, detta krävs), sedan matar in dem tolv sånger som ska spelas in, så att det svenska folket sedan äntligen kan köpa en skiva i december (?), efter all reklam som har gjorts av artisten sedan början av september. Jag tror inte på det, i mitt huvud skapas inte musik genom de raka motorvägarna, för mig sker det mest på bakgatorna bland dunkel gatubelysning med stjärnor över huvudet. Tänker på en kille som gick på samma skola som jag under min högstadie period som hade en självklar sångbegåvning. Hörde samma år som idol drog igång året att han inte hade i åtanke att ställa upp av den anledningen att han ville, om han gjorde det, slå igenom själv. Han ville inte gå under beteckningen "Idol" framför hans namn de kommande åren, något jag kan tycka är förståligt. 

Och nu åter till varför jag slötittar på Idol de dagarna jag inte har motivation till att göra min riktiga måsten. Anledningen är den att jag tycker det är intressant att se hur människor fungerar i olika sammanhang. Om det finns en stereotyp mall över de som ansöker, eller om det är dem som skiljer ifrån de typiska dragen som faktiskt har röst nog att få gå vidare. Även det att se hur alla dessa människor fungerar i grupp, och under stress framför juryn. Det jag egentligen ville komma fram till var just den nya Idol juryn. En jury där man ser markanta skillnader över hur de bemöter de ansökande om man jämför med de förra åren (ja, det första året av Idol kunde väl ingen undkomma Svartligns ondska, eller). De använder en liknande variant när de kommenterar de ansökande som jag lärde mig i en E-barninstruktörskurs i Jujutsu (tror det var E, den första kursen var det i alla fall) för något år sedan. Att man ska försöka utesluta negativa ord som till exempel "men". Ett exempel som drogs under kursen var "Det där var verkligen jätte bra, men du skulle gjort så här", det enda man hör då är det negativa ordet "men" och man glömmer bort att meningen faktiskt började med en komplimang. Det kändes ofta, de gångerna jag tittade på Idol, att den nya juryn använda sig av en sådan metod. Det var lite gulligt, för det innebär att de bryr sig om de ansökande, mer medmänsklighet helt enkelt.  

Jag och tvn har inte varit särskilt goda vänner det senaste året. Kombinationen av en alltför bra lärare som undervisar i Samhällskunskap A, en kurs då bland annat massmedial påverkan tas upp samt reklambilders språk, resulterade till att jag total vägrade tv tittande en tid, även under vissa regler former kan tilläggas. Jag antar så här i efterhand att det här beteendet berodde på att jag ville få mer koll på mitt eget tänk innan andra började peta i det sådär direkt som sker via tv med deras direkthet hur man ska vara och se ut. Visst, hela min omgivning styrs nästintill reklam, och varje människa jag går förbi är en vandrande reklampelare med märken och varor, som ofta göder mitt begär till att överkonsumera ännu mera. 

Det jag började göra, var som sagt att sätta osynliga regler för mig själv när det gällde min tv relation. Som att jag inte fick inte titta på tv-program som saknade eftertanke och där mitt tänk inte utvecklades eller förundrades, helt enkelt inga såpor, samma regler för filmer. Nyheter var något självklart godkänt, även fast risken att de var manipulerade fanns. Det undantag som fanns var att sådant tv-tittande som sker i grupp av sociala skäl, som när man umgås, eller äter mat vid tvn, då fick vad som helst spelas för då var huvudsakligen inte min fokus på själva programmet.

Nu efter mina lite mer ett och ett halvt år så har jag trubbats av lite, jag har samma tankesätt som innan när det gäller tvn, men jag gjorde igår något som inte heller var direkt i början när min regelbok startades - bläddra igenom kanalerna av den lätta anledningen att man hade mycket vettigare saker man borde göra, men lusten till att göra dem inte infann sig. Så jag satt och bläddrade bland kanalerna och fastnade på åttan, tror jag, något om konst. Jag tyckte om det, först var det lite dunkelt vad som egentligen programmet ville belysa, men efter några minuter fick jag reda på att det var två stycken konstnärer vid Tim Noble och Sue Webster som blev intervjuade. De visades sedan bilder på ett av deras konstverk "Dirty White Trash" som var en skräphög uppbyggd av vad de båda konstnärerna hade konsumerat matväg en tid. Först såg jag inte något speciellt, men sedan, sedan när belysningen sattes mot högen så såg man i skuggan siluetten av de två båda konstnärerna. 

Jag är fascinerad. Och inser att nu när jag har en medvetenhet om att tv ska ses med en vis skepticism, så kan jag även fortfarande hitta nya världar genom den.

Tim Noble och Sue Webster,
Dirty White Trash 1998