kroppen skriker efter sömn men hjärnan säger nej
...Och det sveper som en dimma över mig och ungdomsmottagningen även under detta andra besöket. Under mitt första besöket så var pedagogiken på högsta nivå. Det var bilder, frågor om min hälsa, samt min livsstil, för att på så sätt kunde erbjuda mig de p-pillerna som var bäst utformad till mina behov. Bara det att jag redan då hakade mig upp på en sak; "Varför markerade hon att jag bara fick ta en tablett?". Så medan hon satt med sin A3 förstoringen av bilden på en livmoder, tittade med mjuk snäll blick mot mig, medan hon förklarade hur allt hängde ihop med en mindre pekpinne, så hakade jag fortfarande upp mig på pillerfrågan. Hon undrade om jag hade någon fråga. Jag nekade. Försökte fästa koncentrationen på hennes ord, men istället så gick de till ett helt annat ställe. Finns det något ämne i pillerna som var skadligt att få för mycket av. Om man har ett missbrukar problem går de att överdosera? Om man var missbrukare fanns det då andra preventivmedel sätt? Vad händer om man tar för många? Vilket ämne var det i så fall som människor med beroende var ute efter? En ihållande nyfikenhet, samt ett behov till att få svar på mina funderingar så att de sedan kunde avslutas. Så när hon sedan lagt ifrån sig förstoring och pekpinnen, skrev ut recept, så frågade hon om det var något jag undrade över. Varav det jag hade i mitt huvud halkade ut genom min mun. Jag försäkrade henne även om att jag inte hade några sådana problem, men att döma av hennes blick så var den inte helt övertygad. När jag sedan gick ut genom dörren for tanken, och en slags nyfikenhet, genom mitt huvud. Undra hur hennes visualisering av mitt liv som missbrukare just nu såg ut i hennes huvud. Förresten, svaret var nej.
I'd rather be dead than alive by your design
Grupparbete. Något väldigt arbetsamt om man inte kommer i en grupp av likasinnade när det gäller hur hög prestationsnivån ska ligga på, samt viljan att prestera. På högstadiet förstod jag att grupparbete var ett arbetssätt som var till för dem som inte tyckte om att bidra något till arbetet, för de kunde då bara glida med, sedan med deras prestation som låg nära "ingenting" så fick de samma betyg som resten av gruppen. På gymnasiet blev det annorlunda, om man fick en lärare som var uppmärksam. I alla fall, man lärde sig då relativt fort att styra in läraren på ett spår där man själv får bestämma grupper så att ens prestationsnivå, samt tankesätt över hur man ska gå tillväga under lösandet uppgiften skulle matchas bäst. Vad gör man då när man nått till högskolan, ens klass är full av prestationsvilja, medan nivån på prestationen varierar. Jag har inte upptäckt någon som har lagt sig på min nivå. Det fungerar grupparbetena, men någon som vill lika mycket som jag är en önskning ska dyka upp snart. Det skulle behövas med alla dessa grupparbeten som jagar en varje vecka. Den här veckan har jag och min arbetskamrat lek arkitekter. Det var underhållande.
Jag tror även att min kurs håller på att missanpassa mig till det vardagliga samhället. För två gånger har jag postat ett brev på hederligt vis då samma problem uppkommer. Vilken sida ska frimärket sitta på? Det känns rätt att sätta det i högra hörnet, men då finns en stor nackdel att adressen står där, så utrymmet blir inte detsamma om man sätter det i det vänstra hörnet. Samt om man för tanken vidare att man ska posta ett brev med många frimärken på, då fungerar det inte att fästa frimärken på högersidan av den anledningen att de då inte kommer finnas något utrymme. Så högersida borde vara den rätta. Sedan gick jag till internet guden google.se, där jag stötte på sanningen.
En annan livsviktig händelse i mitt liv är att min tandläkare föreslog att jag skulle börja med "lördagsgodis" av den anledningen att jag gått och fått en hög karies risk som jag aldrig annars haft på grund av mitt strö ätande. Eller mer sanningsenligt, den mörka sidan håller på att få grepp om mig; Cola. Vilket har slutat med att jag känner mig barn i två perspektiv; "lördagsgodis" har införts i mitt liv, samt att min väska skramlar vart jag än går på grund av min fluortablettsburk.
Förresten, JAG SKA TRÄFFA LIZA IDAG. Ett halvår sedan sist, ibland, eller ofta, är jag för upptagen med nuet att jag glömmer bort saker som jag skulle vilja tillföra till nuet, som en Liza. Hon är väldigt trevlig. Sedan Hultsfred nästa.
Datumet är 20/12-08, och jag har insett att grupparbete är något väldigt lärorikt och nödvändigt för att en mänsklig individ ska kunna anpassa sig till detta samhället.
i en värld av färger är jag snöglänsande vitt
"Varje gång han tog en promenad kände han det som om han ginge ifrån sig själv, och genom att överlämna sig åt gatornas rörelse, genom att reducera sig själv till ett iakttagande öga, kom han undan kravet att tänka, vilket mer än någonting annat gav honom ett slags ro, en välgörande inre tomhet. Världen fanns utanför honom, omkring honom, framför honom, och den hastighet med vilken den hela tiden förändrades gjorde det omöjligt för honom att uppehålla sig någon längre stund vid varje enskildhet. Det var rörelsen som var den viktiga, detta att sätta den ena foten framför den andra och liksom låta sig hänga på släp efter den egna kroppen."
- New York Trilogin, Paul Auster
Och,
varför promenerar du?
silence is sexy
Ibland tänker tankarna tankar som är onåbara. Det är sådana tillfällen då jag inte minns vad mitt huvud ville föra för en diskussion med mig om. Då min blick är tom, jag känns innehållslös. Vakum. Jag inte når fram till min egna egna tankecentral. De tankarna går under specificeringen ovälkomna, obehagliga, ogästvänliga, oigenkännliga. Onåbara.
