fan vad söt du är

Egentligen skulle jag nog behöva skriva av mig. Egentligen egentligen. Men jag hinner inte.

Hinner inte utveckla något om att min ljudtekniks lärare igår kanske gav mig en hint om att jag kanske borde prova på den banan som min kommande yrkeskarriär.

Eller att en i min klass som kom på igår när vi satt kvar till halv tio i syfte att försöka hinna klart med all sömnad innan betygen sätts den 28:e, att jag borde prova på och ge Dolly Parton en chans, för hon har en sådan underbar röst och utstrålning. Jag blev förvånad, mest för hon som sa det är i grunden är ett heavy metal, eller i alla fall, någon som har sin grund i rock och metal. Hon ville även lära mig att vara elak, för min egen skull, hon ansåg att jag behövde den kunskapen för min överlevnads skull, men sedan kom hon fram till att jag antagligen inte skulle gå att forma till att medvetet göra eller säga mindre trevliga saker till folk. Kan inte neka att jag tyckte att hon och hennes vän var lite söta där de satt där bredvid varandra och diskuterade hur vidare det skulle gå att göra mig till en lite mer ondskefullare människa. Just det, jag hade kopplat in min iPod till en gammal högtalare, det var så vi kom in på Dolly Parton, pga att hon märkte att min musik tenderade att gå till rockabilly och Bob Dylan hållet i vissa fall. 

Eller att dagen idag kom att komma lite i förvåningens tecken. Anledningen var att jag lyckades sätta MVG på mitt muntliga framförande i mitt nationella svenska B. Jag trodde verkligen inte att jag skulle lyckas med det pga att mitt ämnes val var ganska invecklat, sedan så hade jag även stannat upp halva natten, om jag inte minns helt fel, innan för att studera till ett annat prov eller inlämning. Men jag satte det. JAG SATTE DET. Min svenska lärare gav mig även lite beslutsångest vad jag ska göra med mitt liv efter studenten innan jag gick ifrån mitt betygsamtal med henne. Anledningen var beröm. Hon sa uppmuntrande till mig att jag skulle fortsätta mitt skrivand och muntliga, att det var bra. Det var inte bara beslutsångest som fyllde mig, utan även en annan känsla. För hon, min lärare, är en av de få lärarna som under min tolvåriga skolgång, som bara genom att ge mig sådan respons, så vattnat mitt ego, så att jag sedan växer och sväller upp på ett sådant där trevligt och marshmallows mjukt sätt inombords. Det är inte många lärare, eller personer för den delen heller, som lyckas med sådana bedrifter. Fint beröm, men ofta känns det som mitt skriftspråk lätt faller in på en väg där det är svårt att följa mina tankegångar. 

Eller på bussen hem, nyss. Då jag satte mig och pratade med en tjej på bussen som många nog skulle klassa som en icke bekantskap. Men hon är trevlig, en sådan person som inbjuder till bekantskap. Så när jag gick på bussen, jag hälsade, och jag såg den vana rörelsen med höger handen som betyder att man tar väck sina saker så att den man hälsar på kan sätta sig ner, så blev jag förvånad men jag satte mig ner, tryckte in alla min överfulla väskor vid mina fötter. Det var trevligt. Visst jag pratade väldigt mycket. Väldigt väldigt mycket, helst om allt mitt plugg. Men jag tror att hon lyckades klämma in tillräckligt mycket av sina tankar och ord för att hon inte skulle anse sedan när jag hoppade av bussen att jag snarade hade haft en monolog med mig själv istället för en konversation med henne. Fast, det som förundrade mig mest var att hon fortfarande var så pepp till att ta väck sina saker för min skull, trodde jag hade skrämt henne ganska rejält när hon för några månader sedan förvillade sig ner till våra sömnads salar och sedan fastnade hon då vid bänken bredvid vid min plats, och just då var jag var hyfsat bitter på mina bröst pga att de inte fyllde ut korsettlivet som jag hade sytt som jag ansåg att det skulle göra. Så, den dagens, och hon och min första riktiga konversation med varandra på tre, fyra år, var om mina bröst. Mina vänner runt omkring tyckte lite små förskräckt att jag borde censurerat mig, men min bitterhet gentemot min byst och mitt korsettliv var för stor för att något sådant skulle inträffa. Så nu i efterhand kan jag inte annat än säga att hon var ganska modig som valde sådär att ha mig bredvid henne idag när hon visst till vilka grader mitt prat kunde gå. Eller, så ansåg väl hon att hon var "säker" nu. För jag kunde väl inte ta upp något annat ämne som skulle bräcka mitt bröst snack. 

Menmen, nu blir det plugg hela helgen. Måste sy klart en hel del till den kommande modevisningen, fixa med mina dokumentationer och mönsterkonstuktioner, och sedan så finns det även en härlig ljudtekniks uppgift jag måste skriva och som jag känner lite press att prestera väldigt bra på nu när min lärare eventuellt gav mig en komplimang igår.

Och nej. Det här är inte hälften av allt det jag skulle vilja hinna skriva ner, mest huvudragen.

Snart är det studenten. Lite ljus.

Jag måste ha tics, eller tourette, vad det nu innebär. Eller det jag mer är ute efter är den sjukdommen som har det syndromet att man säger allt sådant som man tänker. Nu kanske ni tänker att det här är en klassisk variant av tanklöshet. Men icke, det jag sysslar med är något mer utvecklat. Mer ett tvångsbeteende. Ni vet de där osynlig avspärning av ord sammansatta till meningar i ens huvud, som även finns i mitt huvud. Meningar som jag vet, jag VET, att jag inte får säga till folk. Alltså inte något som har som syfte att såra folk eller får dem att må dåligt eller liknande. Mer övriga opassande saker som det finns oskrivna regler som man inte ska säga. Sådant som förvånar folk, sådant som jag tänker i efterhand "Varför sa jag det?", eller "Sa jag verkligen det?". 

Ett exempel är något som hände för några minuter sedan. Min systers barn hade lyckas skita ner (ja, bokstavligen) min storebrors flickväns tröja, så fort springer jag upp mitt rum. Omedvetet medvetet så plockar jag åt mig en Mistfits t-shirt, en grå tajtar långärmad tröja och ett rött linne med spets på ifrån min garderob och sprang ner för trappen igen, sista tre stegen hoppar mig. Inpräntat i mitt huvudet sekunderna innan jag valde fanns den informationen att människor ofta blir nöjdare med det dem väljer om de får lite valmöjligheter. Så tre tröjor i handen möter jag min broders flickvän. Hon valde fort den röda. När jag sedan fokuserade min blick på plagget i hennes hand så associerade min hjärna den röda färgen och spetsen fort till lite mer intimare nöjen. Så samtidigt som den tanken landade i mitt huvud så öppnades min mun och orden föll ut "Alltså, jag skulle uppskatta om ni inte hade sex i den.". Hon såg lite små förskräckt, eller kanske mer förvånad nu när hon har valt ett spendera still liv med min storebror, men hon samlade sig fort och kontrade med att jag kunde vara lugn med en skämtsam min. Och sedan, så här i efterhand så var linnet inte alls porrigt. Det var inte ens silkigt materil, mer blandmaterial med touch of bomull. Men ändå sa jag så, fast huvudet skrek "Nej, nej, NEJ Emmy". 

Jag vet inte vad det beror på, om jag får en kick av det. För jag kan inte neka till att det är ganska underhållande att se när man säger något som den som man pratar med inte räknar med. Och som jag inte heller alltid räknar med ska fara ur min mun. 

Eller ett annat syndrom jag har. Det här hände i höstas när jag sa under en diskussion som hamnade på demokratins bana bland en samling av tre NV-elever. Där jag satt och lyssnade på deras åsikter, lyssnande blev det för min del när de hade lite som hobby att köra över min tankar innan jag hunnit forma klart dem i ord, så kände jag att dem hade lite för balans i sin tillvaro bland i sina demokratiska tankar, och deras inställningen att de allt stod med alla de rätta svaren här. Mitt huvud började då gå på högvarv, det började gå i repeat i mitt huvud "sägINTEattduäranarkistsägINTEattduärkommunist". Jag är inte någotdera men ändå valde min mun att häva ur sig att jag var anarkist. Vilket skapade kaos hos de framför mig och alla tre började attackera mig med frågor. Eller mer körde över mig med argument för att bevisa att det är helt absurt, nu i efterhand så kan jag nästan säga att det såg lite uppjagade ut, lite rädda. Sådant tycker jag om, när man skapar obalans i någons tankegångar, och genom så sätt påbörja ett nytt tänk som utvecklar ens föregående. Och även genom att lyssna på deras åsikter utveckla mitt eget tänk.     

Slutligen kan man säga att jag nog har två olika sorts syndrom. Det ena när jag kastar ur mig saker som kan anses vara väldigt opassande, det som jag nämnde först. Men det förekommer även något som det sista jag beskriver som är en blandning av det första och något som ett behov av något slag att rasera lite andras tänk i syfte att skapa något nytt. Eller. Det hela kanske bara egentligen är mer nyfikenhet. Se hur människor fungerar, och lyssna på vad de tänker.

Eller jag vet inte. Vet inte. Vetintevetintevetinte. Något är det. Vissa kallar det för Emmy.

Musik och sömnad, de två komponenterna som mitt projektarbete baseras på. Tanken var den att jag genom att välja en låt, och sedan genom ett fritt estetiskt skapande inom klädsömnadsområdet reflektera den känslan som låtens helhet ingav mig.

Den idén föddes då jag och en vän till mig satt tillsammans i biblioteket och försökte komma på genomförbara förslag till bådas annalkande projektarbeten. Jag kom ihåg hur vi satt där och skärptheten började mattas av, vår hållning blev mer och mer avslappnad, och en slags tävling startade där man skulle se vem som kunde komma på det mest opassande projektarbete till vännen som satt framför en. Vilket ledde till att den luften runtomkring oss inte enbart fylldes med bisarra och oseriösa förslag, utan även två ständigt leende ögon par. Hon mitt emot hade sin idé ganska klar om jag inte minns fel, medan jag satt där och vände och vred på hur jag skulle lyckas med att sammanföra sömnad och musik i mitt projektarbete. Efter ett tag rann även skratten av mig och ersattes av mer en hopplöshets känsla för att jag inte kunde komma fram till en lösning till hur jag skulle genomföra min väldigt outvecklade idé. Jag slängde min tanke ut i luften om min önskan att ha ett projektarbete som innehöll både sömnad och musik. När de orden var uttalade så fångade min vän rakt framför mig skickligt upp min tankegång och började sedan diskutera den på ett sätt med mig så att min väldigt formlösa idé sekunden innan fick synliga konturer. Genom gemensamma ansträngningar kom vi fram till att jag kunde använda en låt jag själv hade valt som en inspirationskälla, för att sedan skapa en klädkollektion efter den. 

Gausch! Allting går bra, allting funkar. Visst, min hantverksteknikslärare är lite små virrig, eller snarare - hon uppmuntrar mig till att tänka själv, vilket egentligen klassas som en positiv egenskap hos en lärare. Tänka själv ja, något som hon sa till mig i ettan när jag frågade henne hur jag skulle sy slaget till mina byxor "För att nå ett högre betyg så måste du tänka.", sen gick hon därifrån, lite små lurig som alltid. Men, åter till allt. Håller på att fixa med mitt projektarbete, har varit lite bekymmrad hur jag skulle sy min tyllunderkjol (ja, som vanligt ska jag ha en sådan variant som ingen har sytt innan, självklart, allt är som vanligt) till min klänning (som har för övrig även blivit min wounderbara balklänning).  Och allt ordnade sig just, jag blev som vanligt lämnad med min egen skalle. Efter några timmar så var lösningen uttänkt med lite backup ifrån lärare och vänner. Gausch! Lita lättnad sådär. 

Jag tackar även min syster som på min lunch kidnappade mig för att luncha med henne på stan. Var hyper speedat glad efter det, så det hjälpte nog mycket upp att allt gick så effektivt och trevligt bäst bra idag.

 Buddahs predikan i Benares:
 "Öppna er öron: odödligheten är vunnen (av mig), jag undervisar er, jag predikar läran. Om ni vandrar den väg jag visar er, skall ni snart erhålla det, för vars skull ädla ynglingar drar ut i hemlöshet från sitt hem, nämligen den heliga strävans högsta fulländning. Ni skall redan i detta livet själva erfara sanningen och skåda den ansikte mot ansikte."
  Och den Heliga tilltalade de fem munkarna på följande sätt:
  "Munkar, det finns två ytterligheter den måste undvika som för ett andligt liv. Vilka är dessa två ytterligheter? Den ena är ett liv i lustar, hängivet åt lustar och njutningar: det är lågt, oädelt, oandligt, ovärdigt, intigt. Den andra är ett liv av självpinande: det är fullt av lidande, ovärdighet, intighet. Munkar, genom att undvika dessa två ytterligheter har den Fulländade funnit den väg, som ligger i mitten, som öppnar ögat, öppnar anden. Som för till ro, till kunskap, till upplysning, till nirvana.
  Munkar, detta är den heliga sanningen om lidandet: födelse är lidande, ålder är lidande, sjukdom är lidande, död är lidande, samvaro med okärt är lidande, frånvaro av kärt är lidande, att miste det man har begär till är lidande; korteligen, den femfaldiga fasthäftandet vid existensens element är lidande. Munkar, detta är den heliga sanningen om lidandets uppkomst: nämligen törsten, som leder från återfödelse till återfödelse, samt glädje och begär, som finner sin tillfredsställelse här och där: denna törst är trefaldig, nämligen nöjestörst, existenstörst, förgänglighetstörst.
Munkar, detta är den heliga sanningen om att upphäva lidandet: att upphäva denna törst genom fullständig förintelse av begäret, att låta den fara, att skaffa den undan, lösa sig från den, ej lämna den någon plats. Munkar, detta är den heliga sanningen omvägen till att upphäva lidandet: det är den heliga åttafaldiga väg, som heter rätt tro, rätt beslut, rätt tal, rätt handlande, rätt liv, rätt strävan, rätt minne, rätt försjunkande."

Jag är bara en fejk. Jag insåg det väldigt starkt när jag gick omkring i H&M:s damavdelning och försökte mer på känsla än kunnande hjälpa kunderna att hitta de plaggen de sökte i butiken. Det har bara gått lite mer än en månad sedan jag blev inkallad för att jobba extra sist, men sedan dess har det kommit påfyllningar i massor av vårkläder och omorganisering bland kläderna på alla avdelningarna har skett. Vilket resulterar till att jag går i en ständig förvirring, där jag bläddrandes bland kläderna med min högerhand försöker jag memorera plaggen jag ser och samtidigt försöker jag hitta det plagget som jag har i min vänstra hand, som ska hängas ut på rätt plats. Kände mig verkligen som fejk. Jag hade lika lite koll som personen framför mig, den enda skillnaden mellan oss var att jag hade en H&M skylt på mig, vilket gav mig en jag-vet-allt-och-hittar-ALLT-status. Vilket som för dagen bara var en illusion för betraktaren, och jag lät dem luras.

Log lite för mig själv, något jag ofta tenderar att göra har jag märkt på sistone. Att jag ler för mig själv beror inte på att jag har brist på vänner där jag kan sprida mitt leende hos, mer att jag tappar bort mig i mina tankar någon annanstans och hittar en osökt, ibland väldigt långsökt, koppling med lagrade tankar och minnen. Fastnade i måndagens minnen då jag lyssnade på en föreläsning med Jonas Hassen Khemiri. Han fick, om jag inte minns fel, frågan "Hur bra tycker du att du är som författare?", något som följdes av en förklaring Men som sedan, om jag inte minns helt fel, följdes av en annan. Att de som tyckte om hans verk skulle förstå att han var en fejk. Att det fanns även tvivel hos honom att någon kanske skulle komma och genomskåda honom. Han såg att vi inte hängde med så han började förklara. Han tog upp en händelse som det verkade att han hade varit med om. Att han mötte en kvinna på stan med barnvagn, och misstanken planterades hos honom att hon, kvinnan, att hon fejkade. Att hon inte alls hade ett barn i vagnen. Att han sedan borde gå fram och putta den, för att bevisa för omvärlden vilken bluff hon var. När Khemiri pratade så fylldes vår aula med enorm intensivitet och närvaro, det var som om genom att ta upp och forma den här oavslutade, eller mer obesvarade, tankegång i ord igen så kom även funderingarna tillbaka i samma styrka. Som om han stod där i Stockholm igen, han hade just stalkat en kvinna en längre stund, och funderingen att knuffa vagnen hade just infunnit sig. Han såg väldigt triumferande ut när han kom till den biten att han skulle putta vagnen. Intensivitet. Hon till höger om mig viskade små glatt, efter att ha fnissat lite, antagligen åt att jag var så uppslukad och för det konstaterandet hon hade gjort, "Emmy, så där skulle du också kunna tänka, och velat göra.". Först tittade jag oförstående på henne, för mig var det en självklar, fungerande och logisk tankegång och en diskussion med mig själv i mitt huvud hade startas med en mängd paralleller, med samma slutsats - putta. Sedan kopplade jag att det som Khemiri stod på scenen och skulle kunna uppfattas hos vissa som en ganska sjukt, eller kanske, med lite närmare eftertanke, som ett stört beteende. Vissa saker ifrågasätter man inte. Släppte den tanken, lyssnade vidare och började funderade på vad Khemiri ansåg att vagnen skulle motsvara i hans litteratur karriär, eller liv, vad ansåg han att man skulle putta på i hans värld för att rasera den illusionen omgivningen, och han har skapat om honom.

Så kände jag mig på H&M idag, jag gick runt och fejkade. Visst jag hjälpte alla tillrätta, och när mitt kunnande alltför ofta var för lite så tog jag hjälp av mina kollegor. Men trots allt mitt okunnande så trodde fortfarande mina kunder på mitt kunnande att hitta i butiken. Kanske var det min H&M skylt på min tröja som förstärkte min bluff genom att inge den som tittar på den falsk trygghet, eller så lyckades jag under en dag att göra en konstform över att fejka.

Under perioden den 21-30 mars 2008 var jag med på en tolerans resa som Röda Korsets ungdomsförbund hade anordnat. Under resans gång fick vi minnesanteckningar. Här är en av dem, kort historia om staden Mostar i Bosnien-Hercegovina.  

Att komma till Mostar är en stor upplevelse av många anledningar. Staden är fantastiskt vacker men har som de flesta andra städer i Bosnien-Hercegovina många spår av kriget.

Det finns uppgifter om att det bodde människor på platsen redan under 1200-talet. Staden ligger som ett centrum runt bron Stari-most som förbinder de två stadsdelarna på sidorna om den gröna floden Nervetva med varandra. På ena sidan bor mestadels muslimer, på den andra mestadels kroater. Mostar kan sägas vara landets inofficiella huvudstad och medelhavsklimatet gör den till den varmaste staden i hela landet.

Det var under 1993 som de värsta striderna utkämpades i och runt staden. Det är svårt att uttyda vem som slogs mot vem och vilka grupper som ingick allianser med andra i olika frågor. I en dokumentär säger en man "Det handlar inte om religion för min del, det handlar om ett hus att bo i, en trädgård att odla och att min familj ska överleva".

Mostar är kanske mest känd för sin gamla bro som invigdes redan 1566. den tjänade många syften under sitt 400-åriga liv, bland annat var den en väg för häst- och godstransporter och soldater.

Det hela började med att en turk vid namn Hajrudin fick i uppdrag av sultanen att bygga bron för att förbinda stadsdelarna med varandra. Han fick veta att om den rasade så skulle han bli halshuggen. Han lyckades med sitt uppdrag och bron blev omåttligt populär. Med tiden utvecklades en sed där unga män skulle visa sitt mod genom att dyka från den 20 meter höga bron ner i det kalla flodvattnet. Seden fortlever än idag!

Men bron blev också en länk mellan de olika kulturer och religioner som fanns representerade i staden, den symboliserade respekt och tolerans. Människorna trodde på bron, den blev ett viktigt arv från generation till generation och fick därmed en mycket stor betydelse för invånarna. Därför förfärades många djupt när bron rasade den 9 november 1993 efter dagar av beskjutningar. Många utredningar har gjorts men ingen har fällts för dådet, kroaterna anklagas mest men ingen har fällts. Bron som sått pall för århundraden av belastning, andra strider, väder, vind, översvämningar och jordskalv kunde slutligen inte heller stå emot krigets verkningar.

Efter kriget beslutade man sig för att göra ett försök att återuppbygga bron. Eftersom ritningar helt saknades stod konstruktörerna inför en mycket svår uppgift att komma på vilka metoder som använts för att göra en så stark bro som den ursprungliga hade varit. Projektet blev helt enkelt ett kolossalt experiment. Först försökte man återanvända de ursprungliga stenarna men de var för dåliga efter beskjutningen samt att de eroderat i vattnet där de legat under flera år. Man beslutade sig därför att göra nya stenar från samma stenbrott som använts på 1500-talet. Tusentals stenar av hård kalksten fick finhuggas för hand av turkiska hantverkare och efter år av rekonstruktioner invigdes den nya bron den 23 juli 2004. frågan är dock om den någonsin kan ersätta den gamla brons betydelse för Mostarborna.

Dagboksanteckningar ifrån Bosnien-Hercegovina resan 2008
Anordnad av Röda Korsets ungdomsförbund
Fredag 28 mars 2008
Plats: I bussen, precis kommit över den kroatiska gärnsen

"Ensamma armar. Ensamma ben. Ensamma fötter. Ensamstående. Ensamt sköte. Ensamsex. Ensam rygg. Ensam mage. Ensamma bröst. Ensamma händer. Ensamma axlar. Ensamma skuldror. Ensam hals. Ensam nacke. Ensamt huvud. Ensamt ansikte. Ensamma tankar. Ensam ligger jag här och är ensam."
-Konsten att vara Ela, Johanna Nilsson


Var väldigt längesen jag älskade och hatade en bok lika intensivt som den här. Min vän Liza var den som hade rekomenderat mig till att läsa den, och som puttade den diskret i min hand (för andra gången gjorde hon det, och jag satt på samma ställe som förra gången, på hennes säng) när jag sa veckan innan jag skulle åka till Bosnien att nu kanske jag skulle kunna få tid och ro till att börja läsa igen. Den och några andra böcker for ner i min packning. Och på hemresan så  "turligt" nog gick vår buss sönder precis efter gränskontrollen i Kroatien. Så det blev fyra timmars läsande i väntan på förstärkningsbussen.

Det var charmigt och mer uttrycksfullt att författaren bara använde sig av "vet" istället för den brukliga meningen "jag vet". Det förundras jag över lite fortfarande. Som sagt, var väldigt längesen jag älskade och hatade en bok lika intensivt som den här.