fan vad söt du är

Sitter i skolan, borde avsluta mitt religionsarbete om Aum Shinrikyo samt titta igenom den muntliga redovisningen om samma ämne. Och sedan borde jag sätta mitt fokus på att finslipa på den debatterande artikeln i svenska, och sen, självfallet, skriva klart de andra två inlämningarna i svenskan - CV och personansökan.

Men för tillfället är jag ganska nöjd med mig själv. Har gjort klart så långt det går på E dokumentationen, satt just och gjort klart mönsterkonstruktionen till mina två klänningar (så det är bara Lizas balklänning kvar sen att dokumentera). Gjorde även så långt jag kunde på dokumentationen av mitt projektarbete, borde antagligen titta igenom det igen, men nu har jag i alla fall kommit igång med det också. Det kändes bra igår när vår svenska lärare sa att det endast var till sidan 56 vi skulle läsa i boken Kvinnor och Äppelträd av Moa Martinson. Vilket betyder att jag har för längesen läst så långt, så jag vandrade till biblioteket och lånade två nya böcker som fördrivning till de långa bussresorna under påsklovet (ja, Bosnien resan har sin början nu på fredag).  Är även nöjd med att jag blev klar med min klänning i E-kursen i måndags, för nu har jag  påbörja min vän Lizas balklänning. Skönt, det har stressat mig lite. Så nu ska jag ta bussen ända bort till Nybro, gå hem till en Liza och få korsettlivet jag har gjort en toall på ska passa henne finfint, om inte så hoppas jag att jag lyckas med det.  

Fast ändå känner jag mig lite stressad, tänker på inlämningen i svenskan som ska ske veckan efter lovet, tänker på kultur och stilhistoria arbetet som ska lämnas in någon vecka efter lovet, tänker på trycket till mitt projektarbete som kommer ta en mindre evighet att göra, tänker på mönsterkonstruktion E som jag inte har påbörjat än och som kommer ta tidsmässigt sammanlagt ta två dygn att göra. Tänker även på vad det är som jag har glömt att jag borde göra. 

Målet med idag är att bli helt klar med inlämningen med Aum Shinrikyo samt öva på min mutliga redovisning. Bli helt klar med den debatterande artikeln. Skriva klart både CV och platsansökan så att jag bara imorgon behöver bara någon timme till att titta igenom och rätta eventuella förvirrningar. Vore bra om jag scanade in och placerade in min mönsterkonstruktion till E dokumentationen. Hm. Borde även packa till Bosnien resan, eller i alla fall packa hälften. Och sen ett trevligt mål, jag ska hem till Liza och prova in korsettlivet på hennes balklänning.

Imorgon hade jag tänkt mig att jag skulle göra klart det sista på CV och platsansökan. Packa det sista till Bosnien resan. På projektarbetet vore det bra om jag hann prova in mitt korsettliv till klänningen, pressa på mellanlägg på fodret och klippa ut tyllet till underkjolen till klänningen. På herr plagget borde jag overlocka och göra en stickning på axelsömmen. Det vore bra om jag även gjorde ett rutsystem på tröjan samt på bilden för att underlätta mitt kommande arbete. Sen vore det även bra om jag ändrade halsringningen och fixade med luvan, och , fixade klart med ärmarna. Hah, det kommer verkligen vara ett under om jag hinner allt. Och sen förresten, ska det eventuellt bli påskmiddag hemma, så morföräldrar, syskonen och deras respektive är inbjudna. Visst, väldigt trevligt, kul att träffa alla innan jag åker till nio dagar av total misär i Bosnien. Men för tillfället känner jag lite stress över att hinna både umgås och göra allt mina borde måsten. Menmen, det är en hel kväll till tills dess, så egentligen inget att tänka på idag.   

Jag vet inte varför, men jag ser det här som lite hoppfullt. Att jag kan skriva om alla mina måsten, för det måste betyda att jag inte har så många och att jag har de under någorlunda kontroll. Men jag borde verkligen gå upp till biblioteket imorgon och leta efter språkhistoria böcker till inlämningen i svenska efter lovet. Jag kommer ju vara hyffsat seg om något den veckan. Först Bosnien ifrån fredag till söndag (nio dagar). Och sen samma söndag, om det inte blir strul i passkontrollerna så att jag kommer hem försent, så blir det Dropkick Murphys i Göteborg. Hoppas, hoppas, hoppas.  

Hm, hann inte ens titta igenom min debatt artikel på grund av det dåliga inflytandet bloggande har. Får göra det när jag kommer hem ifrån Liza helt enkelt.

SOOO, MAIN MISSION FOR TODAY - LIZA.
Yey!

Åh, NOSTALGI. Allt började för snart fyra år sedan. Opivy. Min musiksmak har utvecklats, men känslorna till den grundstenarna är oförändra. Ungefär som en ständig förälskelse. Gausch! Kommer ihåg när jag gick i nian och var bitter för att jag var född i både fel tid och ort. Något som jag lite då och då grymtar fortfarande fram när jag inser hur mycket musik som faktiskt var bättre förr. Om nu förr bara är slutet av 80-talet så klassas även det under fliken musikaliskt "det var bättre förr". Anledningen till uppdragande av Opiv dyrkande - jag har fått hem den väska jag beställde väldigt nyligen med deras logo på. Wounderbart! Överskriften är ett citat ifrån Jesse Michaels som är en av de forna medlemmarna i bandet.

>>started in 87 ended in 89
got a garage or an amp we'll play anytime
it was just the 4 of us, yeah man the core of us
too much attention unavoidably destroyed us
4 kids on tour, 3000 miles in a 4-door car not know what was goin' on
we got a million years
tourin' out like this hell
no no premonition coulda seen this<<
- journey to the end of east bay, Rancid

Jag är pepp men ändå opepp. Hm.
Men det ordnar sig, nog.


Lina var här idag, det var trevligt. Hon pratade, jag pratade. Vi pratade. Det var längesen. Jag funderade minuterna efter hon stängde vår ytterdörr varför det alltid tar så lång tid mellan vi ses, fast jag egentligen vet att det mestadels, eller alltid är mitt fel. För tilfället kan jag med stor rätt skylla på mitt skolarbete, på projektarbetet, hantverksteknik E och mina teoretiska prov och uppgifter. Men vad skyller jag på annars? 

Ett ungefärligt citat ifrån Röda Korset mötet i onsdags. Det citatet handlar om är toleransresan som sker under påsklovet för mig till Bosnien-Hercegovina. 

"Ni får inte går på gräsmattorna eller utanför vägen, det finns nedgrävda minor kvar fortfarande (den där förmaningstals blicken tillkommer här). 
Det är nödvändigt att vaccinera er mot hepatit A.
Ni måste förvara alla era värdesaker så nära kroppen som möjligt, stöldrisken är hög.
Och tror inte att det här är någon nöjestripp där man kan handla med sig sprit och dittan och dattan hem för då kan ni likaväl redan nu gå härifrån. Det här är en toleransresa (en små aggresiv och om-någon-motsätter-sig-det-här-ska-du-dö blick tillhör det här uttalandet). 
Ni måste verkligen tänka på vad ni äter. Ät helst frukt med skal. Drick inte kranvatten eller liknande, drick bara sådant som förvarats i burk. Om maten luktar konstigt - ät inte. 
När du har på dig namnbrickan som ska användas när vi går i grupp, uppför dig, kom ihåg vad du representerar.  
Räkna inte med några sovmornar här, för vi kommer senaste gå upp kl 07.00 varje dag under resan. 
OCH sen ska vi ha en riktigt härlig och rolig resa allihop! (en väldigt hurtigt kroppspråk och ögon säger alltid det här, varje möte efter man har sagt några av de ovanstående förmaningarna)"   


Så nu ska jag har en riktigt härlig och rolig resa, för hur kan jag våga något annat?

En ledig dag, och jag utnyttjade den till det yttersta! Eller inte. Fan ta seize tha day, jag pluggade. Jag struntade i att fånga den här dagen i syfte att kunna fånga andra. Jag satt instängd mellan fyra väggar med viljan, målet att prestera mera än jag är medveten om att jag aldrig kommer hinna. Något som alltid skapar den där ständiga cirkeln av missbelåtenhet på mig själv för att jag aldrig hinner det jag ska. Fast jag egentligen vet att det är omänskligt att hinna allt det jag planerat, ändå vill jag. 

Hann inte med allt, men lite. Använde mitt fixativ för att inte det jag i blyerts har ritat skulle smeta ut sig. Ännu en gång när jag tittar på namnet på burken, fixativ, jag tycker om det, ordet låter så lovande. Men jag vet efter alla gånger jag läst på varningstexten att det enda fixativ utlovar om man spendar för mycket tid med den är endast döda hjärnceller. Mördade hjärnceller men ändå är doften ack så god. Såsom mycket annat tenderar att vara. Kanske inte utrotning av både mina hjärnhalvor och en förförisk lukt, men ni förstår vad jag menar.  

Jag kan väl likaväl erkänna att jag alltid har varit en av alla de barnen som tyckt om lukten av lösningsmedel, bensin osv osv. Men limmen i skolan har aldrig varit min grej, jag vet inte om det var min luktings-heder eller att det inte var tillräckligt mycket gift i dem som gjorde att jag avstod dem. Jag har alltid varit ett av alla de barnen som har en moder som slänger lite oroliga blickar till ett barn som är jag för att förhindra mig att göra en karriär som sniffare. Jag tror nog nu såhär i efterhand att hon lyckades ganska bra med alla hennes stickande anklagande blickar i min riktigning. Eller, hon lyckades i alla fall med att göra mig väldigt medveten om att varje gång jag tycker att något luktar alldeles för trevligt gott då är det garanterat skadligt för mig att inandas. Jag har till och med valt att spraya fixativet i ett annat rum än mitt. Så det är nog bara att inse med det här facitet i hand att jag och mitt fixativ sover i separata sovrum att min moder har lyckats ganska mycket med sin manipulation.

Min hämnd anledning var den lätta att min broder kvarten innan hade frågat mig helt seriöst där jag stod och ordnade med min frukost om jag lockade mitt hår. Den kvarten innan kunde jag inte annat än stirra misstroget på honom, jag som trodde att när jag pratade med en familjmedlem så skulle jag slippa den där ständiga frågan. Han har ju växt upp med mig, han vet att jag har självlockigt hår mer eller mindre, han borde ha märkt för tre år sen när jag klippte mig att mitt hår blev ännu lockigare då. Så där stor jag med den där ständiga irritationen. Något som är värt att lägga till är att det var inte min broders ouppmärksamhet som irriterande mig. Det var mer att det är något ganska arbetsamt att ha lockigt hår och det krävs ganska mycket för att tämja det så att lockarna ska se någorlunda normala ut. Så när någon frågar om man lockar det själv och det är en sådan där morgon man tycker väldigt illa om ens hår för att lockarna är kaos och inte vill som man själv vill, då blir man irriterad. Irriterad på att någon faktiskt tror att man frivilligt båda har valt och både ansträngt sig och locka hela håret för att få en frisyr som bara är kaos ändå. Det är precis samma sak som att fråga en med redan rakt hår om man plattar det, då blir de helt förstörda, för de dem hela tiden håller på att kämpa med är att få volym i sitt hår.

Så då gjorde jag det jag nämnde innan. Jag "lånade" min broders skor. Det var min hämnd, det kanske inte ses som någon särskilt grov hämnd, men tror mig att "låna" någon som har skor i storlek 47 i fötter är en kollosalt bra hämnd. För tro mig, när man står där i en hall med min broders storlek på 47 som inte får plats i någon annans skor än sina egna blir man bitter när man inte hittar sina skor. Och om man sedan när man tittar upp ser att ens skor sitter på ens leende vinkade lillasyster blir även irritationsnivån väldigt hög helt plötsligt.

Hur ser ett tangentbord ut för de som skriver på kinesiska? Har fått för mig att de har väldigt många tecken därborta. Det borde innebära en hel del platsproblem när det gäller deras tangentbord.

"Hon är som jag fast värre" samtidigt efter den här beskrivningen lyser mitt ansikte upp i ett leende. Undra hur det kommer sig? Likheten. Var vi väldigt lika ifrån grunden. Eller, var det alla de år vi umgicks tillsammans som små som färgade av sig på varandra. Det är därför det känns som om jag inte bara andas ut min luft ur mina lungor utan även lite av hennes när vi träffar varandra. Eller känns vi väldigt lika bara för att vi vet så mycket om varandra. Att det inte är hennes sätt som jag känner igen mig i utan att det är mer att hon känner mig. Hon har varit med ifrån början. I början då vi skulle bygga en stenbro över ån bredvid mitt hus. En å som vi var förbjudna att vistas vid, en stenbro som inte blev en bro utan mer en uppdämning, en far som sedan skyllde på grannbarnen medan jag nickade instämmade i bakgrunden i takt till hans svordommar. Hon var med ifrån början då mina  tankgångar startades och var mer kantiga, mer lätt förståliga. Är det därför jag känner en sådan stor samhörighet med henne fast vi nästan aldrig ses längre. Var det den grunden som vi byggde upp som små som skapar delar av den? Eller så är det så att det inte finns några riktiga förklaringar till den här känslan. Det bara är. Vi bara är.