fan vad söt du är

Min storebror bor i ett hus som egentligen borde klassas som ett huvudkvarter för alla närboende sagoväsen. Efter min första anblick av den lilla röda stugan så började min blick diskret skanna av området så att min öga inte skulle missa en fladdrande jacka, eller ett par spetsiga öron som försvinner bakom någon av de vita husknutarna. När jag står där ute och tittar på den tillhörande vedboden så förbannad jag mig själv för att jag endast äger två händer, för om jag hade haft en tredje hand så skulle jag lugnt kunna ge den i utbyte mot att få min tanke bekräftad, att de här små varelserna som hela tiden smiter ur mitt synfält när jag kommer faktiskt har några slags gruppmöten i den där vedboden. När jag sedan tar steget över tröskeln så besannas verkligen alla mina små antaganden. För den lilla stugan som jag nyss stod på utsidan och beskådade var verkligen orimligt rymlig på insidan. Huset fungerar precis likadant som trollkarlen Merlins väska. Ni vet i den tecknade, då han packar ner alla sina prylar i sin väska med hjälp av en trollformel, så att han sedan kan bosätta sig i slottet, så han sedan lättare kan lära upp Arthur. Visst, många som har blivit lite för grundligt manipulerad av en alldeles för avskavd, nästintill helt naken, verklighetsuppfattning skulle nog lägga in den förklaringen att min broders bonings stora utrymme beror mer på att den har en väldigt väluttänkt planlösning. Men jag vet, jag vet, att det förvånande stora ytorna inte beror på något sådant. Utan att sanningen är att det är en magiska formlerna som används, något som fortfarande existerande på sådana här undanskymda smultronställen.

Spenderade min onsdagskväll i den stugan med min broder, hans flickvän och deras vän. Vi hade samlats där så att det skulle bli smidigare när vi sedan, tidigt på torsdags morgon påbörjade vår färd till West Coast Riot i Göteborg.

Onsdags kvällen var verkligen trivsam.

Torsdagen också.

De banden som spelade, de stora banden, var några av de banden som jag började lyssna på när mitt intresse för musik uppstod. En nostalgi musiktrip helt enkelt.      

Jag är inte särskilt fäst vid mitt namn. Vet inte om det hela startade när jag som elvaåring började läsa Maria Gripes eviga bokserie "Skugga.." osv. En bokserie där en av huvudpersonerna hade väldigt stora motsättningar till sitt eget namn, Beata, hon ville finna ett bättre namn. Tror att jag fick en liten så kallad "Ahaa" upplevelse där, att man faktiskt får protestera även över det självklara, som ens moder och faders namnval.

Det jag mest har haft lite svårt med under årens lopp är att själv koppla ihop att min kropp, mitt huvud, min tänk röst och min publika röst faktiskt äger det samlingsnamnet som mina föräldrar gav ett barn, som är jag, som blev utstånkat för arton år och 364 dagar sedan. Tycker inte att allt det jag nämnde här ovan fungerar i tillräcklig bra harmoni för att de sedan skulle kunna få ett gemensamt användarnamn. Som den lätta jämförelsen att min tänk röst och talar röst är två helt skilda läten. Hittills så har jag avhållit mig ifrån att propsa med att döpa mina olika delar till olika namn, delvis för att det skulle kunna leda till en stor förvirrning för min omgivning. Men mest för att det mycket väl skulle kunna leda till att min omgivning fixar en fin svit omgiven med höga murar hos männen som bär de vita rockarna åt mig om jag genomför min tankegång. 
 
Jag brukar ofta, nu när jag tänker efter, de gångerna jag vill ha med mig själv i en text som jag skriver så börjar jag alltid prata om mig själv i andra eller tredje person. Sätter även gärna "ett" framför mitt namn för att markera mitt avståndstagande till mitt namn. HELT SUND INSTÄLLNING. Eller så kan allt det här bero på att jag inte alltid, ganska ofta, ta mig själv särskilt seriöst.

Många olika möjliga anledningar till varför jag alltid har en benägenhet att döpa om mig på internet. Många alternativ till varför smeknamn, men inte en enda förklaring till varför just Lint.   

En känsla registrerades i mitt huvud, något annat skulle inte vara möjligt nu när det var första gången det här skalet som skyddade den egentliga människa som rymdes inåtvändigt satte sig ner, mittemot mig, vid det runda bordet. Känslan som jag tillförlitade mig på, istället som det brukliga, ha en djupare mer riktigt vetskap om allt han egentligen är när man bygger upp en uppfattning om en annan individ.

Jag fastnade totalt efter att han hade börjat prata. Fort förneka, tryckte jag bort allt, känslan har trots allt aldrig rätt - Dapony Bros. Blyg som är det ordet som få förknippar med mig men som då blev fastnaglat över hela mig när jag tittade upp. Då jag såg även alla de personliga tics man har som kallas kroppsspråk som körde en parallell kommunikation med hans muntliga tal. Det tilltalade mig på ett oförklarligt sätt, smygande känsla. Ett leende som tog sin start på min insida som försiktigt mjukade upp hela jag bit för bit med den självklara strävan att slutligen nå ut. 

Leendet som aldrig hann riktigt ut, stoppades i utvecklingen. Precis som när man knäcker ägg och ett halvfärdigt kycklingfoster hamnar i den tilltänkta kakan istället för den fasta ägggulan. Jag menar inte den delen då man står där chockad och då äcklas av ofullständigheten som ligger i bunken framför ens ögon. Nej. Jag menar mer den delen när man efter ett tag lugnat ner sig, tittar igen, och förundras över att så mycket kan skapas utan omvärldens vetenskap, allt sker inåtvändigt. Precis så.

Jag försvann. Jag vill vara kvar.

Jag: Vad ska du göra efter den 1 januari 2009? 
Jag: Jag ska nog börja smyga in, som små tics i min text, trevliga små olämpliga ord. 
Jag: Varför? Det är väl onödigt? 
Jag: Varför inte? Det kliar i fingrar, huvud och lillasyster andan inom mig säger till mig att jag måste göra motstånd istället för medstånd.


FRA-lagen gick igenom.

Lördag 7 juni, Bal
Ja, och nu så fick vi den inte på slottet. Anledning var, om jag har uppfattat det hela rätt, var att Stagnelius skolan för några år sedan förstörde den möjligheten genom diverse attitydproblem (översättning - för mycket fylla, för stor förstörelse på grund av den förstnämnda anledningen). Det blev Brofästet istället. Det fungerade. Nu i efterhand kan jag säga att det roligaste var alla förberedelserna, sy klänningen, gå till frisören, komma hem göra sig fin och slutligen hamna i slottsparken för att sedan ta kort och se hur alla vardagsklädda skolmänniskor istället har dragit på sig ett nytt skal, väldigt ovant, men vackert. Stämningen var på topp, förväntingen var på topp.

Min kväll var trevlig, men min balkväll hade väldigt svårt, och lyckades aldrig nå en bråkdel av den trevnad och über underbara känslan under gårdagens NM&G spelning. Men min klänning var underbar. Sedan blev det Mc driven med den bilen av balmänniskor som jag åkte me, innan vi stack till brofästet.  Mycket för att min mat rutin hade blivit skev sedan gårdagen och jag behövde äta ifatt, sedan var jag rädd för att maten inte skulle vara särskilt god. Tro mig, jag var desperat, Mc Donalds är egentligen inte min vän, vi kom på dålig fot förra året. Sedan, äta mat och lyssna på tal i några timmar och slutligen, mycket småprat med en Ronja som gjorde min kväll.

Slutresultatet för mitt projektarbete Skrik Om Du Brinner - Klädkollektion.
I Korthet så var mitt syfte med mitt projektarbete var att genom efter eget fritt skapande och tänkande så skulle jag sy upp en klädkollektion. Den klädkollektionen skulle utformats, textiler, detaljer, osv, efter hur jag själv tolkade Cobra Charlies låt Skrik Om Du Brinner. 

Så, 
all tack till Navid Modiri som gjorde det här projektarbete möjligt. Och som även, genom sitt intresse för mitt projektarbete, fick mig att prestera maximalt för att få en sådan bra slutprodukt som möjligt.     

Anteckningar som aldrig blev publicerade ifrån Fredag 6 juni
Navid Modiri & Gudarna, Göteborg, Musikens Hus

                     

Huvudet är trött, kroppen är trött. För fem timmar sedan stod jag framför Musikens Hus scen och såg Navid Modiri & Gudarna avsluta sin spelning. Min syster satt nyss bredvid mig i bilen och körde mig både dit och hem, utan att ens veta vilket bandet var så gjorde hon det. Hon var med inne på spelningen, hängde inte så bra med i låtarna, alltså hon stod mest som ett frågetecken och när hon väl till slut kunde tyda något så var det enbart refrängerna. Refränger som lät "LÅT MIG VA, NI BEHÖVER INTE VARA MINA KOMPISAR" eller "DAGS FÖR SLAGSMÅL!". Jag tror hon blev lite rädd tror jag. Men trots de budskapen hon hörde så var hon väldigt förundrad och ville ha Navid musik av mig när vi sedan åkte hemåt.
För övrigt är min syster lite små underbar som skjutsade mig, först tänkte jag, eller försökte jag dra med lite vänner upp till Göteborg, men de backade ur när de insåg att gigget var på en fredag klockan nio i Göteborg och vår gymnasiebal var på lördagen, dagen efter. Så tack till systerystern som förverkligade mitt galna upptåg som både mina vänner, lärare tyckte var snäppet till en hög idioti skala. Jag tänkte mera: "Men jag hinner ju, varför ska jag inte åka?". Men jag vet, den tanken kan nog innebära en lite dum i huvudet stämpel också. 

Men jag var där, halvfullt med folk men helskön stämning. Spelningen var underbar. Och det känns verkligen jätte skönt att ha slutfört mitt projektarbete och gett Navid hans plagg ifrån min kollektion Skrik Om Du Brinner innan min student. Skönt på ett sådant sätt att jag har avslutat allt skolrelaterat innan min student. Förresten så gick det bra. Visst fick lite små panik när han fick gör sig att prova linnet, själv blev jag väldigt rädd, orkade inte konfrontera de känslorna som skulle uppkomma om den inte passade. Men den funkade. Och Navid sa något i stil med "De här ska jag visa Povel!" efter han hade provat, precis som om Povel skulle varit ett äldre eller yngre syskon som man nu måste springa iväg till för att jävlas lite med. Så, hej hejdå och sedan små sprang därifrån. 

Så det gick bra, Navid är trevlig som få. Det händer att folk frågar mig vad det är som jag egentligen går på, av den anledningen till att jag ofta är väldigt speedad, glad och så. Svaret blir en Emmy som står oförstående, för det enda jag är, är att vara jag. De tror inte på mig, de tror att jag gömmer min mirakel kur i samma veva som jag fejkar mitt förvirrade ansiktsuttryck som skapats av deras fråga. Men nu så undrar jag, efter att ha träffat Navid, vad han egentligen håller på att skjuta upp i sina armar? Eller i alla fall vilken metod han anväder, och om han kommer försöka bortförklara sig med något tamt som att hans personlighet är sådan, så ska jag allt kämpa för att få fram den riktiga sanningen.


Foton: Systerystern

Personlig tolkning av Cobra Charlies låt Skrik Om Du Brinner

Första gången jag hörde låten, Skrik Om Du Brinner, så stampades låten verkligen in i mitt huvud. En brutal jämförelse kan tyckas, men hur ska man annars med skriftspråket förklara ett sådant direkt gillande som infann sig efter den sista musiken tonade ut. Låten lämnade verkligen avtryck ungefär som en kängas ordentliga nedstampning i lerig dy i mitt huvud, fast istället för att det var leran som sipprade ut ifrån kängas mönstrade sula, så var det som om musiken fungerade likt kängan, fast istället för dy så sipprade förundran ut genom alla mitt huvuds skrymslar. Första lyssningen så var jag helt förundrad över det domedagsliknande introt. Ännu fler lyssningar efter det så etsades alla väluttänkta, noga utvalda ord som ifrån början hade artikulerats gång på gång i en annans huvud innan de skapade de exakta ordsammansättningar som då, och fortfarande nu, etsades sig fast i mitt.

Låten är uppdelat i tre verser, men det känns mer som hela låten symboliserar vårt samhälle. Ett samhälle där man är rädd för att utmärka sig ifrån mängden på ett felaktigt sätt, så istället strävar man efter att vara den andra lik. Så att man till slut stå där i lika förutsägbara och gråa rader likt en stads förutsägbara arkitektur. Men att sedan efter verserna avverkas så kommer man närmare och närmare den sanningen att inom varje enskild individ så finns det fortfarande en längtan kvar att vilja synas, att bryta sig ut ur mönstret, om inte i mångas ögon, så i alla fall i en persons ögon. Fast man vågar inte. Inte riktigt. Samhällets förväntningar och krav på en förhindrar en.

Att den första verserna så får man på ett rått sätt uppmålat för sig den kallhet och apatiskhet som finns, och ofta styr vårt samhälle. Något som kan bero på att vårt samhälle har blivit allt mer individualiserat. Alltså, att man lägger all fokusering och kraft på att man själv ska lyckas i livet, att man själv ska må bra. Att man då glömmer bort att något som krävs för att kunna nå de två grundsträvande, som finns i de flesta människor, så måste man ta sig tid se människorna i sin omgivning. Att grundstenen i mångt och mycket är omtanken som finns för andra människor. Men det här är något som vårt samhälle blir allt sämre på, varje människa fokusera mer och mer endas på sina egna problem, så att det inte finns något utrymma för något som att ta sig tid för att bry sig om andra. Detta leder till att en kall och likgiltig atmosfär bildas som förhindrar oss ifrån, när allt känslomässigt kaoset attackerar inifrån och som strävar efter att komma ut, ifrån att finna en trygghet och säkerhet hos någon annan, förhindrar en ifrån att finna någon som kan hålla om en på utsidan för att förebygga att sådant som känslomässigt kaos på insidan förhindras, eller mattas av. Men man vågar inte, man vågar inte, anledningen är att den kalla atmosfären som vi alla har varit med att skapa i vårt samhälle förstärker vår osäkerhet till att det verkligen skulle kunna finnas någon som verkligen bryr sig om en. 

Istället väljer man en annan sorts trygghet, man väljer det alternativet att man stänger in sig i sig själv. Man väljer den tryggheten som ensamheten ger en. Vi bygger upp ett försvar så att man inte utåtvändigt kan se vad som egentligen sker bakom varje människas mask. En mask som ser hos alla man ser gå på stan varje dag. Alla dessa tomma ögonpar som undviker att fästa sin blick på mötande människor, istället vandrar blicken skickligt och vant över människokroppen utan den minsta kontakt. Vi blir som marionettdockor som har utföra samma skådespel varje dag med ett livlöst ditmålat ansikte. Vi blir en enda stor grå massa som smälter ihop med alla de gråa livlösa byggnaderna som vi även har skapat.

Men ändå, när man kommer till sista versen, till de sista raderna, då har vi alla ändå något gemensamt. För trots all den här apatiskheten, trots all den här rädslan som vi har byggt upp gentemot varandra p.g.a. bristande kommunikation så vill man ändå synas. Man vill att någon ska se en, se allt det vackra som man så noggrant har dolt för omvärlden i rädsla för att när man delge någon det så kanske den personen kommer vända sin rygg till och gå. 

Hur klädkollektionen och musiken sammanflätas

Om man börjar med ytterplagget så har jag valt att använda mig av en mörkare färgskala, mörk grått. Jag har även valt att sy fast en stor luva på jackan. Valet av den gråa färgen är för att den ska symbolisera den grå staden, sedan luvan symboliserar att plagget skulle kunna bäras av vem som helst, för med jackans formlösa figur så skulle vem som helst kunna bära den. Att man helt enkelt är en i mängden.

Klänningen som ska bäras under jackan, och när klänningen skymtas lite vid jackans nederkant så är det en diskret vink om den dos av längtan som finns som inneboende hos varje människa. Sedan när man tar av sig jackan så ska man mötas av en spektakulär, stilren och med dens vackra helhet ska visa varje människas inre längtan av att synas, och även varje människas färgstarka personlighet. Klänningen ska gå i en grå nyans, som ett litet hån mot det föregående dystert gråa kappan som varslade om likgiltighet, medan den här färgen och klänningen utlovar personlig frihet.

Låttext, Skrik Om Du Brinner, Cobra Charlie

Alla dina vänner ligger sked eller kollar sig för gonorre
Den första nattaxin hem och solen sitter i sätet bredvid
Dagen samlar förstfödda Träden kallar hem löv
Händer fattar eld Du tuggar dagsgammalt bröd

Stadens guldgrävare med tredagarsskugga
stoppar ner handen i papperskorgen och vaskar fram tomburkar
tog den första och sista tonen klippte ihop sina planeter
fyra romaner i fickan men dom har glömt vad de heter

Andas någon alls är det så fort de får en chans
barnet första sväljreflex blir när kloret är i obalans
Skrik när du brinner Samla fåren vid entrén
ge skenet av lugn när du står brinnandes och ler

Jag vet att du hatar när jag ligger för nära
Atmosfären ringer på Har inget val Jag måste bära
Vaknar varje natt av trycket mot bröstet (ha ha)
Vi skrattar på sommarn och faller om hösten

Skrik när du brinner
Skrik om du hinner
Skrik när du brinner
De knackar på dörren igen

Vad de döda behöver när de kommer tillbaka
är ett glas med havsvatten och veta att de vart saknade
Och vad de levande behöver när de kommer hem efteråt
är två händer på axlarna och ett skönt jävla gråt

Staden är ur fas Har vadderade hörn
och alla snabba skuggor som skiter i vad de gör
Jag känner en kille som har cancer i magen
han vet inte hur han själ ser ut men vet var han förla den

För många duschar och tvål mördar min doft
Jag läser i tidskrifter när jag ska bli kåt
Förlåt för mina fingrar de rör sig i takt
Aktar din hud och behåller min makt

Alla dina vänner ligger sked eller åker hem för att gråta
de som har vaknat gömmer sig i kloakerna
Andas någon överhuvudtaget så dras det på skatten
Och vi lutar oss mot varandra och blundar i havsvatten

Skrik när du brinner
Skrik om du hinner
Skrik när du brinner
De knackar på dörren igen

Trafiken är konstant
jag vet du sover
Sängen har hunnit bli varm
snälla förlåt mig
Lägger händerna under din hud
så låt mig
Och faller när sagan är slut
och du gråter

Imorgon tar jag studenten. Fredag den trettonde och som den trettonde klassen springer jag ut. Allting kändes väldigt lovande efter jag hade gjort det konstaterandet.

Jag tror att mitt musikjag håller på något sätt på att göra ett avslut på de här tre senaste  åren. Märkte det i förra veckan då jag insåg att jag bara, eller enbart, lyssnar på sådan musik som jag var fast vid för tre år sedan, sådan där nostalgi lyssning. Jag har börjat ifrån nutid till att jag var sexton år. Det är som om minnen smyger med varje ton som spelas i mina öron och de manar sedan fram minnen i mitt huvud. Jag ler och minns att jag är lika mycket jag nu som jag var då, enda skillnaden är att olika perspektiv har skapats efter att nya erfarenheter och nya personmöten har inträffat i mitt liv. Det är ganska sött. 

Menmen, strax ska jag åka iväg på grillfest med klassen, bli lite nervös ifrån morgondagen. Jag har faktiskt inte ångest för studenten, det känns bra. Mer som en lättnad. Jag kommer antagligen sakna mycket, kanske ibland vissa delar av det sociala, men jag kommer nog även vara mestadels glad för att det är över. Det som nog kommer slå hårdast är att jag inte kommer längre att få ha mitt kärnämne hantverksteknik längre, eller några av mina mer estetiska tillvalskurser som jag har haft. Det kommer saknas. Menmen, åka var det. Grillfest var det. Nu.  

Bara det inte regnar imorgon.


"Människans frihet består inte i att hon kan göra vad hon vill. Däremot i att hon inte är tvungen att göra det hon inte vill."
Jean-Jacques Rousseau

Jag har börjat, ännu en gång, gå omkring med en knuten näve i magen. Fylld av aggression, frustration, irritation. Vet inte vad det grundar sig i. Jag andas korta andetag så att inte svavel och hettan ska komma ut genom min mun. När jag möter folk blir jag förvånad över att de inte ryggar tillbaka för min flammade blick, antar att linser som formats av självdiciplin har skapats för att dölja min hetta. Det skaver. Allt skaver.  

Det kan vara den naiva frustrationen över att världen jag vaknar upp till varje dag fortfarande ser likadan ut. Som om jag inte vet om att förändringar sker på långsikt. Att jag egentligen borde lägga min kraft på att starta dessa förändringar istället för som nu, då jag lägger mitt fokus på att vara bittert aggressiv mot den massmediala domedagspredikan som ger mig de nyheter de anser att jag behöver och som tvångsmatar mig med en bild av hur jag borde bete mig, se ut och klä mig. Med svart komik tröstar jag mig själv med att de, massmedian, har utvecklat en sådan skickliga när de manipulerar mig så att jag kan få tro att alla val jag gör är mina egna och inte deras.

Det kan vara något mer personligt, något som mitt huvud inte än kommit till insikt än att det "något" faktiskt existerar. Och sedan när de har skett, så kanske det enda sättet att sedan bli av med detta "något" är genom ett känsloupplopp som kräver alla tre komponenterna som jag nämnde här ovan. Aggression, frustration, irritation.

Är det något av dem? Är det världen eller något dolt hos mig som är felet? Jag vet verkligen inte. Vet inte. Vet inte. Det enda jag vet är att näven finns kvar, den vill få så mycket plats så att, likt en bomb, ska släppas i min verkliga vardag, utvändigt. Vilket leder till att jag blir förbannad. Förbannad över att något okontrollerat vill styra mitt humör och mig. Så jag slår tillbaka, kväver med känslorna av sådant som jag vet skapar välmående i min kropp, i mitt huvud. Lite hämnd sådär. Det fungerar för stunden. Det är alltid något.

Eller, så vet jag inte om min taktik egentligen är felaktig. Om jag ska göra som alltid och att väntan på insikt om vad allt egentligen grundas på, eller om jag ska tillåta en explosion? För hur ofta tillåter man sig att släppa på alla spärrar och skicka ut till sin omgivning allt som är en själv? Att låta det sedan, när styrkan avtar, spridas som ett eko bland ens omgivning tills det slutligen avtar i styrka och sedan, slutligen ekar ut. Eka ut.

Är det så lätt men samtidigt så svårt? behöver jag eka ut?

Nu.

Jag börjar bli lite irriterad. Funderar på att jag publicerar ett tomt inlägg, sedan tittar jag vilken reklam som infinner sig under inlägget när jag har publicerat det. Steg tre blir sedan att jag skriver om inlägget, lite små ironiskt kanske, eller helt totalt utsvävande, och de tankarna ska självfallet vara kopplade till vad som reklam som uppenbaras längst ner på inlägget har för budskap. 

Fast egentligen vet jag inte, om reklamen verkligen irriterar mig. Eller om det mer är så att tanken som har infunnit sig i min skalle att skriva ett inlägg baserat på reklamen som tittar fram längst ner som mer lockar mig. 

Jag säger pass.

"Det är så många människor som lever ett meningslöst liv. Det verkar halvsovande även när de är upptagna med att göra sådant som de tycker är viktigt. Det beror på att de jagar efter fel saker. För att få mening i sitt liv måste man ägna sig åt att älska sin nästa, man måste ägna sig åt människor i sin omgivning och åt att skapa sådant som ger en något att leva för."
Tisdagarna med Morrie, Mitch Albom

Igår läste jag Tisdagarna med Morrie, en vän trodde att den skulle passa mig. Boken var lite små filosofisk. På grund av att den inte var så lång så blev den avslutade fort, efter lite självplågning, alltså solande på min terrass så åtnjöt jag bokens tankegångar. Helheten blev den att boken var ödmjuk. Dens huvudbudskap, eller Morries huvudbudskap, var många men alla sammanstrålade till samma slutsats.

En var att man ska ta sig tid att se människor, att om man umgås, konverserar, med en människa, då ska man vara totalt närvarande. Inte tänka på den misslyckade gårdagen. Inte tänka på alla måsten som väntar på en hemma. Inte efter fem minuters lyssning plocka upp en mobil och konstatera att sms:et man väntar på visst inte alls kommer fortare för att man tittar på mobilens display. Inte heller ska man sitta med bara ett halvt öra på det nutida mötet och samtalet med människan mitt emot, bara för att man planerar den kommande kvällens strapatser. Så fel. Fel fel fel. Man ska vara totalt närvarande. Ska enbart vara uppfylld av den känslan och tankegångar som den personens existens som sitter bredvid en inger en. Man ska vara totalt närvarande. Inga distraktioner, total närvaro.  

I slutänden sammankopplas alla olika tankegångar i boken till kärlek. Kärlek i alla former, inte enbart två älskande par, utan den kärlek som finns mellan vänner, familj och så många andra relationer. Tankegångar som andas så lätt ut ifrån sidorna på det mest ödmjuka sätt. Sidor som andades det budskapet som även var utskrivna med klartext bland alla sidor.

"Älska varandra, eller dö."