fan vad söt du är

Jag tycker om Fredrik Strage, han är cool på något sätt, om det nu är samma musikjournalist som Robbie Williams eggade i direktsändning att fria till sin dåvarande sambo. Det var några år sedan jag såg det, så mitt minne kan vara felaktigt, men det känns som om det var han nu när jag lite då och då glider in på pastan.se för att kolla hans lista för de 100 största rockögonblicken på youtube. Förra gången släntrade jag in när det var någon manifestation som slutade i upplopp som var sammankopplat med musik, idag fastnade jag för en film av Jan Hemmel där malmöpunkare intervjuvas, året är 1983. Förklaringen som finns under youtube klippet är taget ifrån Fredrik Strage blogg på påstan.nu. Jag finner det intressant. Den där eviga frågan om vem är punkare och vad är punk. Det är intressant. Det är som mycket annat väldigt inviduellt. 


 
>>Våren 1983 drällde ett gäng punkare på gågatan i Malmö. Dokumentärfilmaren Jan Hemmel gick fram till dem och frågade om de ville vara med i tv. Det tyckte punkarna lät häftigt. Han filmade dem när de gick till konsthallen och tittade på tavlor. Det sju minuter långa reportaget sändes i SVT:s "Magasinet" och sammanfattar bättre än någon annan musikdokumentär punkens säregna blandning av nihilism, idealism och dålig hygien.

När Jan Hemmel frågade hur de fick tuppkammarna att stå svarade en i gänget att han brukade använda "sperma... eller vad fan som helst som stelnar... tonfisksallad". Cutting, som han kallades, hade nyligen slutat som basist i gruppen Anti Cimex. "Polis polis potatisgris" stod det på hans skinnpaj. Bästisen Tobbe hade spelat med Cutting i gruppen Hjärnsubstans. Han var också medlem i Malmöpunkarna Moderat Likvidation och hade skrivit "Snutslakt" på sin jacka. När deras kompis Menlös dök upp blev det debatt. Han hade hoppat av gymnasiet och arbetade i en livsmedelsbutik i väntan på att gå om ettan för tredje gången. Cutting och Tobbe tyckte att Menlös svek punken när han lämnade skinnjackan hemma och gick till jobbet i blå overall. Själva hade de just blivit vräkta från sin lägenhet.

- Punkarna ville att folk skulle tro att man var ett svin. Att man var äcklig. Dum i huvet och sånt, va. Och det är det jag står för. Det är det som är punk, sa Cutting.

- Är det punk att vara ute och slå sönder och förstöra? frågade Menlös kritiskt.

- Ja, det är det, sa Cutting.

- Det tycker inte jag.

- Du tycker inte det. Men det är det.

- Punk är inte att gå ner sig. Punk är att hålla sig flytande, sa Menlös som tyckte att gemenskapen och det politiska engagemanget var det viktigaste. Cutting tyckte att man skulle skita i allt. Han höll fast vid den attityden tills 1991 när han ramlade ner från taket till Smålands nation i Lund och dog.

- Cutting var en rolig och trevlig kille, minns Menlös som numera heter Joel Rudnert och jobbar på Lärarhögskolan i Malmö.

- Men jag blev skakad när han och Tobbe hoppade på mig. Det var en djup kränkning att bli beskylld för att inte vara en äkta punkare. När Jan Hemmels film visades i tv delades punkarna i Malmö och Lund upp i två läger, dels de som dunkade mig i ryggen och sa att jag hade vunnit diskussionen, dels de som tyckte att jag var en jävla mes.


Fotnot: Moderat Likvidation inkluderade ett par minuter av den här intervjun på sin cd "Kuknacke". Därför tror många felaktigt att alla som syns i "Magasinet"-inslaget är medlemmar i bandet. <<
taget ifrån Fredrik Strage blogg.

Ni vet det där något som gröper hål i ryggar? Som tvingar en till en ansträngd stående ställning? Jag vet. Likt sådana där långa blompinnar som man knyter runt växter som är för svaga, eller för yviga för att kunna stå upprätta själva skapas längs min ryggrad. En osynlig sådan byggs av min viljestyrka att vilja göra motstånd istället för medstånd till den kommande kollapsen som hålrummen sakteligen har som syfte att skapa. Sådana hålrum som vill få en halv jag till att leva mitt liv på rygg utan någon som helst ansats att någonsin kunna resa mig upp igen. 

Men det är inte så, inte nu. Det är inte så mycket naglar i min rygg som börjar snett uppifrån och gröper tomrum hela vägen långt ner på framsidan av mina lår, det är mer så nu att jag leker med leenden. Leenden som nu färdas runt i min kropp och fyller upp tomrum, monterar ner, hakar loss annordningen vid min varje ryggkota till söttpelaren som var fäst där förut. Tänk vad leenden som löper likt eldar under huden kan göra med en människa. Göra med mig.

Tänker lite på Horror Vacui i den konstnärliga aspekten när jag rör vid honom. Att jag petar överallt som ett osynligt klotter, att jag genom mina fingertoppars berörning målar hela hans hud, så att det sedan motverkarar allt sådant som tomhet aldrig skulle kunna påträffas hos honom och hans person.

Min defination för att le är när allt kommer invändigt och att det är kroppen som vänds ut och in i det varma kaoset så att på så sätt att leendet avspeglas utåt. För mig har alltid riktiga leenden börjat på andra platser än just ens läppar, läpparna är mer den sista destinationen när leendet vandrar runt i kroppen.

Jag ler nu.