fan vad söt du är

Har gått oväntat sjukt bra idag. Har hållit på med mitt projektarbete i fyra timmar, med slut nu. Har sytt klart toallen på klänningen, eller i alla fall nästan. Ska fixa med toall till tyll underkjolen. Wounderbart. Det bara funkade, funkade, funkade! Det har blivit riktigt trevligt att gå i skolan igen. Det beror delvis på att det är lite allmänt bättre stämning i klassen, enligt mig. Och sen delvis på att det är så underbart kul att nästan hälften av alla mina lektioner innebär hantverksteknik. Helt underbart.  Syr klänningar i all oändlighet på Hantverksteknik E-kursen och på projektarbete blir det sy klädkollektionen. Som sagt - helt underbart.

Fick även reda på en sak till som gjorde mitt liv ännu underbarare, jag hade prickat in MVG i både  Arbetsmiljö Säkerhet & Service, Hantverksteknik A och B. Underbart, underbart, underbart. Hoppas jag lyckades lika bra i C- och D-kursen bara. De kurserna känns viktigare på något sätt, det var mer avancerad sömnad där. Så hoppas, HOPPAS.  

Weeij, idag blir det även åka hem till storebrodern och fira hans flickvän som nyligen fyllt år. Trevligt, trevligt. Sitter kvar i skolan och väntar på skjutsen hem till honom. Kommer nog mestadels sitta och tänka på mitt projektarbete under färden dit. Fundera på vilka mönsterkonstruktioner som är lämpliga till "jackan" jag ska sy. Att jag borde göra tyllunderkjolen på någon rast nästa vecka. Att jag borde ner och köpa tyg till klänningen. Beställa ifrån inkclub, osv osv. Och, det sköna är att allt dessa måsten stressar mig inte alls. För det är så wounderbart att hålla på med så det enda det gör är att skapa små endorfin kickar i min kropp. Tänk att få glädjerus av att gå runt att tänka på måsten. Gasuch! För tillfället trivs jag väldigt bra med väldigt mycket. Just nu.  

Och så stod man där i inspelningsrummet och monterade ihop mikrofoner och sladdar. Håller förvirrat i en sladd, försöker minnas vart någonstans läraren sa att just den här sladden "bodde" i det här rummet. Översättning - jag skulle koppla in mikrofonen till mixerbordet. Egentligen var det ett simpelt uppdrag som jag och den andra killen blev inskickade till att göra av vår lärare i vår kurs i ljudteknik A. Det enda var bara det att just den här dagen var vår första lektion i ämnet, och det enda vi hade fått var en lite svävande genomgång om inspelningsrummet som vi befann oss i. Men trots det lyckades jag och den andra killen fort med vår uppgift i inspelningsrummet och gick ut till resten av klassen som fick en genomgång över hur mixerbordet fungerade. 

Jag kunde inte annat än börja le när jag såg att vår lärare hade placerat min klasskamrat (vi går även på samma gymnasielinje, inte enbart inviduella val, därför blir hon titulerade som klasskamrat) på stolen framför mixerbordet. Hon såg ganska felplacerad ut där hon satt, mest för att det var den känslan som konturerna av hennes spända hållningen i stolen visade. En upptäckt som kanske inte var helt felaktig, för dagen innan hade hon kommit på att hon verkligen inte visste vad hon egentligen gjorde på den här kursen. Vår lärare sa sedan till oss att han skulle spela lite elgitarr så vi skulle få några ljudupptagningar att spela in, han tittade sedan menade på min klasskamrat och sa till klassen att vi skulle fixa med inspelningen. Hon fattade att det var hon som skulle hålla i det här inspelandet, det gjorde även resterande av klassen och andades ut i lättnad - vi slapp. Sen när vår lärare gick och hämtade elgitarren vände sig min klasskamrat sig om och tittade på de sex killarna bakom sig, flertalet hade erfarenhet av sådant här inspelning, och sa med lite små panik i rösten "ni får hjälpa mig!".

Jag kan inte heller annat än le åt min lärare och hans väluttänkta smarthet under den här lektionen. För jag tror knappast att det var något som av en slump att han valde de enda tjejerna i klassen som redan fick under den första lektionen utföra olika praktiska uppgifter. Han ville väl klargöra för killarna i vår klass redan nu att den befängda tanken att jag och min klasskamrat skulle ha lägre förståelse för tekniska prylar just pga av vårt kön är ett tankesätt som inte hör hemma i den här kursen. En fördom som i och för sig kanske inte alla ägde, men vår lärare ville väl antagligen vara på den säkra sidan. En väldigt bra tanke för övrigt av vår lärare tycker jag. Det enda är väl det att jag alltid har tyckt om att befinna mig i bakgrunden när jag börjar lära mig något. Och sen när jag känner mig säkrare tar jag gärna för mig mera. En taktik som det verkar att jag inte kommer att kunna utnyttja under den här kursen. 

Jag förstår inte riktigt än vad kursen innebär, men det här kan nog bli trevligt.

"men anarki föregår alltid förändring. Det är nödvändigt. Ett resultat av att den gamla ordningen är så rostig och stel att det enda som hjälper, är att slå sönder den." Vigilante, Andreas Roman

Mmm, en av sommarens favoriter. När jag försökte berätta i korta drag vad boken handlade om för mina vänner så tyckte de att den lät helt förskräcklig. Att jag borde sluta läsa den. Eller, när skadan redan var skedd - glömma bort hela min läsupplevelse. Något jag ansåg som helt omöjligt, nu när  jag tycker att den var och är helt underbar. Mmm, gausch, citat lappen trillade ner ifrån mitt tak och påminde mig.  

Första gången på allt för länge började jag med mitt wounderschöna musik letande. De senaste månaderna har jag varit lite små off i allmänhet, så musiken och många andra trevliga saker som jag egentligen vet ger mig välbefinnande känslor har uteblivit. Nu i efterhand blir jag lite frustrerad över mitt beteende. Varför ska jag fungera så? Varför förstår jag inte när jag går omkring och är små omotiverad, inte har lust med något, att det enda jag borde göra då är att överdosera allt som kan leda lite att just välbefinnande infinner sig i min vardag?

Det jag hittade var Paris Violence. Det är franskt, det är punk. Jag tycker om det. Jag hatar (tycker att jag får använda det starka uttrycks ordet här för jag innehåller väldigt många starka känslor just nu) att jag inte får tag i musiken. GAUCSH! Han insett att det verkligen inte finns någon särskilt stor chans till att jag kan få tag på den egen hand. Eller kanske det är så att jag har tolkat hela situationen fel, Sverige kanske det land där fransk punk verkligen har tagit sitt fäste. Bara det att jag inte har märkt det.

Ja, jag är lite små bitter. Sådär lite öppet i smyg. Så idag gav jag Sara ett uppdrag till hennes kommande Frankrike resa - leta efter Paris Violence åt mig. En Sara som trodde att rap och punk var samma genre (ja, jag log verkligen när hon uttalade den meningen och blickade ut på det snabbt passerande landskapet genom bussfönstret idag). Så med spänning väntar jag på resultat. Jag förväntar mig inte direkt att hon kommer att hitta den. Jag är nog mer nyfiken på när hon återvänder hem och berättar för mig om äventyret hon hade när hon försökte att hitta skivan. Music bring people together! 

m o t i v a t i o n.

Igår var kul, jag snackade med Navid. Huh, trodde det skulle stöta på lite problematik. Anledningen är att jag pratar fort, hoppar över ord. Det brukar inte vara ett probelm när man träffar mig. För då de stunderna som man inte förstå vad jag säger fullt ut så är det bara att titta på mitt väldigt levande kroppsspråk. Ett kroppsspråk som brukar fungera som en hjälp för mina åhörare för att fylla i svaren som mitt tals otydligheter brukar skapa. Så sådant som telefon samtal ligger lite till min nackdel att göra.  

Jag har en systeryster som har pigga, glada ekorre ögon. En systeryster som alltid så fort jag ber henne att engagera sig i mitt liv för att det behöver en putt framåt så får jag aldrig ett nekande svar. Aldrig. Hon kanske först berättar för mig i ett litet små hysteriskt tonfall om hur mycket kaos hon har runt omkring sig (om det är en sådan period i hennes liv), hur lite tid hon har, att hon verkligen inte har möjlighet. Men varje gång så slutade det alltid med att hon sitter där och hjälper mig, det spelar ingen roll hur mycket hon har runt omkring sig. Och den stunden som hon har sagt ja till mig så förändras allt, hennes små hysteriska tonfall byts ut. Hållning blir annorlunda, man börjar se tankarna helt ogenerat snurra runt i hennes ansikte, ekorre ögonen med alla inspiration blir mer framträdande än vanligt. När hennes tankegångar är färdiga börjar hon prata och gestikulera vilt med hela sin kropp för att få fram sina tankegångar på rätt sätt. Hennes inlevelse är lika total som den man kan avläsa ifrån ett barns hela väsen när han berättar för sina vänner om slottet han funnit i skogen, att de ska följa med och titta. Ett slott som vi säkerligen skulle klassa som ett fallfärdigt kyffe där halva taket saknas och nästan alla fönsterrutor är krossade, medan det enda barnet ser är det potentiella slott det egentligen är. Min syster är sådan, det enda hon kan se är slott. 

Så tack systerystern för din vägledning med mitt filosofi arbete.
Det är iväg skickat.
Det är klart nu.
Tack.

Jag kom in på prat om en gammal barndomsvän idag med en av mina vänner. Det kändes konstigt, jag brukar alltid vara positiv inställd när jag pratar om min lilla klunga av barndomsvänner som jag träffar på tok för sällan. På den tiden då man var sju år eller yngre, man hade fortfarande kvar ett väldigt talande kroppsspråk som naket visade upp ens känslostormar för ens omgivning, man hade då inte än upptäckt att ibland vill man inte att ens tankar skulle vara så tillgängliga för ens omgivning. På den tiden då man var sju år eller yngre, man byggde fortfarande sandslott istället för som nu då i alla fall min byggritning föreställer en slags fästning som har som syfte att förhindra vardagsmotgångarna att dra ner mig för långt. All den omedvetna fakta man fått om varandra som lagras i ens bakhuvud. Information som tas fram när man sen träffar ens barndomsvänner i nutid. Den omedvetna lagrade informationen som gör min blick mer skarp och mer uppmärksam på de små antydningarna till ett kroppsspråk som är dolt för så många andra, jag kopplar ihop vår barndom med nutiden för att få helheten på det som min barndomsvän vill framföra till mig. 

När jag var runt sju år gammal och bar med mig den verklighets uppfattningen att alla människors mål är att göra gott. Sen träffade jag henne. Om inte mitt minne sviker mig var jag åtta år gammal.  Vi blev vänner. Hon började verkligen prata med mig, i samma stund som det skedde började balansen i mitt liv rubbadas lite bit för bit. Jag satt mest tyst och lyssnade, kände att leendet på mina läppar som jag bar med mig varje dag börjar bli allt mer osäkert dit placerat. I mitt bakhuvud började tanken sakta rotas fast  att något som människans strävan till godhet inte existera i den mån jag trodde. Att det sen tog så lång tid som sex eller sju år innan jag lyckades sammanställa allt hennes prat till något någorlunda sammanhängande i mitt huvud så att jag sen började förstå vad allt hon sa egentligen betydde kan bero på min blinda tro på att ingen människa kunde vara medvetet elak gentemot någon. Jag med mitt tankesätt att det alltid finns något vackert i alla människor som jag möter, det gäller bara att leta på rätt sätt så finner man det, ett tankesätt jag fortfarande äger i stort mån. Jag hade nog förstått fortare om vi gått på samma skola och sett det hon upplevde med egna ögon.  Jag kan aldrig säga eller veta hur allvarligt mobbningen egentligen var. Det enda jag vet är att jag fortfarande minns vissa pratstunder vi hade under de åren vi umgicks. Pratstunder som fortfarande är fast etsade i mitt huvud som när jag snuddar vid någon av de så känns det som jag har svalt krossat is i stora mängder som sedan drar sig mot mitt hjärtas centrum, det är tungt, min fästning jag byggt på så flitigt fyller inte sin tänkta funktion. All kyla övermannar mig.

Åttan var då vi slutade träffas, då hon slutade den gemensamma sporten vi utövade på fritiden. Jag har alltid varit dålig på att se till att träffa folk så vi började glida ifrån varandra. Märkte via msn och slumpartade möten under de två kommande åren att hon förändrades drastiskt. Det fanns knappt något kvar av den person jag har lärt känna, allt var bara en ointagbar fästning, en attityd jag inte kände igen. Jag kände att jag svalde ännu mer is som hade uppsamlingsplats i min mage när jag trodde att jag kommit fram till orsaken till hennes förändring, känner samma kyla genomsyra mig när tanken kommer tillbaka. Tanken att min barndomsväns drastiska personförändring var något som vi i hennes omgivning, samhället, alla, hade påtvingat henne. Det var vi som stod för glåpord och förnedringen, det var vi lärare och vuxna som blundade för problemen som stod för förändringen. Det var vi som stod bredvid och tittade som stod för förändringen. På sätt och vis stod även jag bredvid. Jag. För vad gjorde jag egentligen? Jag hade inte heller sett nått, gjort nått. Ingen idé att spinna vidare på den här tankebanan egentligen, det som skett har skett. Lint sluta tänka nu. Förstår ni, det var inte huvudsakligen hon, det var vi som skapade den här nya personen. Det enda hon gjort var att kassera sitt gamla jag för hon visste att den aldrig skulle överleva bland oss, och hon skapa istället en ny personlighet som vårt samhälle någorlunda skulle kunna godta. Hon gjorde det på ren levnadsinstinkt. Egentligen borde det faktumet göra mig glad, för det innebär att hon fortfarande har något sådant i sina ägor.

Därför känns det så fel nu när jag efter snart två år nästan inte alls har hört något ifrån henne, inte känner att lusten att träffa henne inte infinner sig hos mig. Bara för att jag tycker hon är för förändrad. Jag tänker att jag borde ge det ett försök, träffa henne. För jag vill tro på att hon kanske just nu, till slut har kommit till rätt omgivning som uppmuntra henne att ta fram allt det som är hon och få henne åla sig ur sitt skinn. Jag vill verkligen tro på det.

En sak som jag vet att det inte finns något som ånger hos mig att jag träffade henne som åttaåring, om jag minns helt fel så ägde jag tankar då som ungefär innebar att det bara fanns en sak jag ville förändra. Det var inte att jag hade träffat henne. Nej. Det var världen. Och hur lyckades jag med det? Ännu en gång är tanken för fin för att kunna förverkligas. Eller?


Hela natten Dingsaller - Einstürzende Neubauten.  

"- Vad tror ni? Ropar Razumichin och höjde rösten ytterligare. Tror ni att jag är arg på dem för att de pratar strunt? Äsch! Jag tycker om att folk pratar! Pratandet är människans enda privilegium om man jämför med andra organismer. Med struntpratet når man sanningen! Jag pratar strunt - alltså är jag människa. Ingen har någonsin kommit på en sanning utan att först ha pratat strunt fjorton eller hundrafjorton gånger; på samma sätt och vis är det alltid lovvärt. Men vi, vi kan ju inte ens prata strunt med egna ord! Prata på för all del men prata på med egna ord - och jag skulle kunna kyssa dig för det. Att prata strunt med egna ord är ju nästan bättre än att tala sanningar med andras. I första fallet är man människa, i det andra fallet är man papegoja! Sanningen ränner inte sin väg, men livet går lätt att mista, det finns det exempel på. Ta oss till exempel. När det gäller vetenskap, utveckling, tänkande, uppfinningar, ideal, önskningar, liberalism, förstånd, erfarenhet och så vidare, då går vi allihop, utan undantag, i små skola! Vi har fått smak för att lita på andra hjärnor - det är alldeles ingrott hos oss! Inte sant? Är det inte som jag säger? Skrek Razumichin och skakade och kramade de båda damernas armar. Inte sant?" - Brott och straff, Fjodor Dostojevskij

Låg i min säng igår natt, sömnen hade inte vett att infinna sig så med en van rörelse lyfte jag min arm för att mina fingrar sen skulle ha möjligheten att röra vid citat lapparna som är uppsatta på mitt snedtak. Stannade på det här, som så ofta, läste boken för ett år sen. Jag ler alltid åt citatet. Citatet fungerar lite som en spark i magen för mig, en upplysning till mig, att bara för att jag tycker om att fylla mitt tak med citat så betyda det knappast att jag är förmer än någon annan. Inte för att jag brukar ha mitt huvud fylld med den tanken alls ofta, det är mest bara då när andra som kommer hem till mig poängterar för mig att min syssla med att klä mitt tak kan uppfattas som lite konstigt. Då börjar jag fundera på om det kanske stämmer, men innan den tanken är klar läser jag då det här citatet som sparkar mig tillbaka till verkligheten. Den egentliga anledningen till mitt citat dyrkande är något helt annat. Det är mer så att jag finner en stor tillfredställelse att läsa hur andra har formulerat sig angående en tanke och i den formuleringen så kommer de även fram till ett svar. För, hur ofta lyckas jag själv med det?

Vaknade hyffsat nyss. Jag vandrade runt i köket och mikrade bröd till en frukost som egentligen tidsmässigt borde klassas som middag. Min bror sitter i telefonen och jag frågar lite slött om det är Pauline han pratar med, jag fick ett snabbt glatt ja till svar. Vaknade till lite, blev nyfiken om hon hade sett kortet på henne och Linus som finns i inlägget här under. Ber honom fråga vad hans flickvän tyckte om kortet. Svaret jag fick var en lillebror som räcker mig en telefonlur där en Pauline för tillfället bor. Efter att hon har frågat mig hur jag hade gjort med bilden kom vi in på vår gemensamma vän Liz, samma Liz jag hade firat nyår med. Det hade visat sig att när Pauline var hemma hos Liz dagen efter nyår så var en av pojkarna som jag åt middag med på nyår fortfarande kvar. Det hade visat sig att Liz och han hade kommenterade min klädsel jag hade valt för att fira in det nya året med. Det var något stil att jag hade med nyårsklädsel hade protesterat mot den klädseln som är bruklig att ha på sig när man firar nyår. Pauline sa till mig något i stil med att hon och jag är lite lika, vi båda tar på oss kläder som vi tycker är jätte fina, det enda är bara att ingen annan tycks se det. Vet inte om hon sa det för att hon var rädd för att jag tog illa upp, men Pauline, jag kan lugnt säga att jag inte tog illa upp. Jag stod mest bara och log, jag har glömt bort att folk ibland kan tycka att mina klädval till olika tillfällen är felaktiga, det enda jag tänker när jag väljer kläder är att jag ska känna mig bekväm och fin i dem. Och jag kände mig väldigt bekväm och fin i måndags då det var nyår. Jag log ännu mera när jag kom och tänka på att jag faktiskt först hade tänkt ha på mig min urtvättade Misfits tröja nu i nyår, Misfits för att Danzig är så underbar, undra hur det skulle mottagits av Liz och han den andre. Efter Pauline samtalet var klart gav jag luren till min lillebror. Började äta min "frukost" vid datorn och bloggar bort ännu en tankegång som vandrar i mitt huvud.

Det var nyårsafton. Min vän Liz hade bestämt oss för att vi inte orkade gå dit kvällens fest skulle äga rum innan den startade och göra oss iordning där med värdinnan och övriga kändisar. Istället skulle hon och jag vara hemma hos henne, ta det allmänt lugnt och förfesta där. Något jag tyckte lät väldigt behagfullt, för jag har aldrig riktigt sett vad som är så lockande med den här sortens gruppaktivitet som innebär ett flertal tjejer ska gemensamt sminka, fixa håret och klä på sig tillsammans. Det kan, anser i alla fall jag, endast slute med ett kaos och inget blir gjort. Min okvinnliga sida gjorde sig synlig och jag pustar ut  i lättnad att jag lyckades komma undan den här situationen, slapp gruppaktiviteten och fick istället en trevlig lugn start hemma hos Liz.

Så när jag efter stor svårighet pga av att mina händer var fulla med kassar, bandaren Felicia och pepparkakshusdass så lyckades jag få ner handtaget på Liz ytterdörr möttes jag av en väldigt öväntad syn. Där inne stod de två killarna jag och Liz hade spenderat en tevlig gårdagen på stan dagen innan. Förvåningen blev så pass stor att kommunikationen mellan mina ben och mitt huvud bröts totalt. Så plötsligt låg jag där raklång i hallen, men kaoset var inte slute för där jag låg på golvet hade jag insyn till köket och där såg jag ett bord dukat för fyra för en analkande tre rätters middag. Jag fick panik, jag fick små ångest, såg därifrån jag låg att förrätten hade lyckas pricka in både fisk och räkor som jag inte ens kan tvinga i mig och på ett någorlunda sätt så att i alla fall de jag äter med inte tror att jag lider så mycket. Insåh ännu en gång att i mitt liv existerar det verkligen inte någon övermakt som en Gud. I mitt liv finns bara jag.

Så middag blev det, middag och konversatoner. Ni kanske inte har tänkt på det, men när man har en konversationen så finns det alltid ett gäng oskrivna lagar som man har lärt sig följa. Det är ifrån tidiga små barnsben som man efter flitigt iakttagande av de vuxna som man har lärt sig reglerna för spelet konversation. Regler som sägar att att i vissa sammanhang frågar man vissa saker och undviker andra. Att i vissa sammanhang undviker man att svara på vissa saker, en vit lögn kallas det visst, och i vissa fall är man brutalt ärlig osv osv. Jag har kommit fram till att om man bara har huvudet med sig så kan man förutsäga vad ungär en konversation kräver av en innan den har börjat, och jag börjar då rada upp olika alternativ för vad jag kan prata om.  

När man sen hamnar som jag gjorde detta nyår runt ett bord där flertalet av människorna som endast känner varandra på ett ytligt plan, så tenderar konversationerna ännu mer förutsägbara än vanligt. Det beror på att regelboken vi har inmatad i huvudet påminner oss om att man ska undvika en hel hop ämnen och frågor när man umgås med människor man inte känner så väl. Så då får ytligheten mest plats, vilket ibland kan vara ganska skönt. Men personligen vill jag helst ha en hälsosam blandning av riktigt prat och ytligheter om jag ska stanna kvar med hela mig i själv och engagera mig i konversationen. Annars blir det som i många fall när allt blir för förutsägbart att jag blir frånvarande. Jag märker att hela min uppmärksamhet inte behövs så jag lämnar halva mig kvar i verkligheten och den andra får spatsera i en tankegång jag inte hann slutföra tidigare på dagen. Om den resterande halvan av mig som sitter kvar i konversationen känner sig tillräckligt bekväm så trotsa den regelboken ibland, något som sker utav bara farten genom att jag är mig själv. Ibland möts det av nervösa skratt av min omgivning, överslätande av mitt uttalande och allt återgår till det normala lunket. Ibland skrattar min omgivning ifrån hjärtat och då dras hela jag tillbaka och blir fullt engagerad av konversationen igen. Den här middagen så vandrade halva jag iväg med mina tankegångar.  

När vi hade passerat varmrätten blev jag faktiskt dragen tillbaka i verkligheten av värdinnan Liz när hon frågade mig hur min drömkille skulle vara. Jag tittade på henne och trodde verkligen att hon skämtade med mig. Jag har aldrig varit någon som är kapabel till att ge ett enkelt svar på något sådant, jag känner alltid ett behov av att ge ett långt analytiskt svar för en sådan här frågar är så pass omfattande. Där jag satt vid matbordet var min första impuls att inte hade någon lust att berätta om mina naiva flickdrömmar för människor jag inte känner särskilt väl. Jag började tafatt svara på frågan på ett sannhetsenligt sätt bara för att chocken fortfarande hade grepp om mig. Det jag sa tafatt var att killen måste tycka om musik. Då ställde killen mitt emot mig, nu i efterhand tror jag nog att han hade ägnat sig till att ge halva sig till konversationen precis som jag under middagen men han hade nu vaknat till av den här frågan till mig, han frågan mig hur det kunde komma sig att det var ett krav. Jag försökte med stor svårighet att hitta orden, sa till slut att musiken är en sådan central del av mitt liv att om man ska kunna förstå mig eller att bara orka med mig en längre tid måste man kunna acceptera det. Sa även för att förstärka hur illa ställd det var med mig och mitt musikmissburk att det händer att jag ibland föredrar att umgås med min musik framför människor. Efter det såg han tankfull ut, och den nyformulerade meningen som lämnade hans läppar gjorde mig nästan mållös. Han frågade mig ordagrant "Hur länge har du ersatt killar med din musik?". Jag kan inte säga att jag minns mitt svar på den frågan. Det enda jag minns är förvirring och maktlöshet som jag kände där jag satt. Kände hur hans mening hade tagit av mig alla mina kläder och kvar satt jag där naken utan att kunna gömma det innersta som verkligen är jag. Men på något sätt kändes det bra ändå, för framför mig satt det någon som tänkte ett steg längre, gick utanför ramarna när det gäller regelboken för konversationer. Någon som jag tror också har suttit halva middagen i andra tankar.

Så slutligen så vill jag säga att jag verkligen förstår varför min vän Liza som hade lockade hit honom ända ifrån Stockholm är så fäst vid honom. Han var verkligen något utöver det vanliga, tänkte på ett sätt utöver det vanliga. Sådana människor som utvecklar ens tänkande, sådana människor som man önskar att det både fanns flera av, sådana människor som man även önskar att de är mer lätt hittade. Det var en ungefärlig sammanfattning.

Nyss inkommen ifrån en springrunda, det första jag gjorde var att vandrade in i köket och satte mig på vedlådan. Frågade min mor som just kom in i rummet hur lång tid jag hade tagit på mig. Det visade sig, enligt mig, att det hade tagit alldeles för lång tid. Lite nederlags känsla började infinna sig i mitt huvud, kände mig även lite lat där jag satt och försökte dra min signal orange Helly Hansen över mitt huvud. Min mor tyckte antagligen att sådan här martyrskap håller man verkligen inte på med i hennes hus, om jag ska avsöndra besvikelse på en vedlåda i hennes kök då ska det minsann vara för något vettigt. Så hon började väldigt fort informera mig på ett moderligt men bestämt sätt att min försämrade tid kan mycket väl bero på att det var nyårsafton igår och att jag har haft några veckors uppehåll i mitt springande nu. Jag tittade på henne, inser att om jag skulle höra min mor rikta den här sanningen till någon annan än mig så skulle jag garanterat godtagit det som en anledning för ett försämrat resultat. Men nu riktades det till mig, då går den inte helt fram. Mest för att jag vet, jag vet att jag kunde ha prestera bättre. Men jag fick mig en tanke nöt i alla fall när jag reste mig ifrån vedlådan och förbereder mig mentalt för duschning. Jag löste tanke nöten på det sättet att jag talade om för mig själv att jag nu ska mitt springandet gå på rutin igen. Om det fallerar så får jag helt enkelt börjar prata med Kamrat Ronja, hon med sin underbara raka liknelser får mig faktiskt att ta in sån information som min mor inte lyckas med.

Fast egentligen så visste jag att det skulle bli en försämring i mitt springande idag. Jag gjorde mig införstådd med att mitt mål var bara att få det allmänt skönt och vädra mitt huvud ifrån gårdagens äventyr. Till exempel att springa och le lite åt att jag faktiskt gav bort pepperkakshus till värdinnan för förfesten och värdinnan på festen vi gick till senare. Jag tyckte det var en ganska fin gest då, jag tänkte - nu när jag hade överflöd av pepperkakshus så kan jag ge bort det till lite bättre behövande. Sen efter ett tags eftertanke när första huset var bortgivet började jag tänka efter mer ingående på min gåva. Insåg att det faktiskt inte var ett pepparkakshus jag givit bort. Det var pepparkaksutedass. Vilket man nog kan misstolka lite och egentligen kände jag inte den ena av värdinnorna alls bra. Men varför bekymra sig, hoppas att de båda uppskattar min lite speciella gåva och inte åt upp den på fyllan i alla fall. Ett pepperkaksdass ska man avnjuta i nyktert tillstånd. 

För övrigt vad det skönt ute idag. Ingen sport med is fläckar och så. Det var bara jag, skogen, hus och gatubelysningen som kändes som vanligt utplacerade lite på måfå längst vägen.