fan vad söt du är

Den där klämkäcka raden som blir uppklistrad i ens ansikte av någon annan eller uppmålad i sitt huvud av sig själv varje gång man börjar tvivla på att om det verkligen stämmer att det finns ett syfte med det man gör. Är "det finns en mening med allt" bara en klyscha? Men den känns vettig, med det finns ett syfte med allt. Om inte vettigt så lät det i alla fall väldigt fint och hoppfullt. Att alla de gånger jag måste göra saker men lusten inte infinner sig är en nödvändighet för att nå ett andra, tredje, fjärde osv osv mål som i sig har ett högre syfte. Ett högre syfte som alltid finns, om det inte är allmänt känt så är det något mer man själv har snickrat ihop. Vårt ständiga behov att ha ett syfte med saker kan vara av den lätta anledningen att det är svårt för något som livslust att bo och andas ut endorfiner genom ens hud om man inte är övertygad om att man finns här av någon mer utsökt anledning. Man behöver känna att man är speciell. Så egentligen om man tänker efter är det inte något negativt med självupptagenhet. Självupptagenheten som i grova drag har den självklara övertygelsen att världen säkerligen kommer gå under just det ögonblicket då det sista andetaget vandrar ut över ens läppar. För hur kan man klandra ett sådant tankesätt när det ger ett svar på den oändliga frågan "Vad är meningen med livet"?

Jag kan inte det. Jag har inte det. 

Själv fastnade jag i en upprepning för några år sedan. Då den klämkäcka raden "Det finns en mening med allt" vill inte lika behagligt glida förbi i mina tankegångar med samma självklarhet som förut. Den där meningen som även fast man vet att det är en klyscha så blir man invaggad i en behaglig trygghet som man vill behålla. Att jag hakade upp mig beror antagligen på mitt ständiga behov att få svar, och de gångerna det inte finns något allmänt kända sådana så gör jag som så många andra innan mig och utformar mitt egna svar. Det är bara det att jag har ett väldigt behov av svar, även på de mest onödiga frågor. Jag kan inte direkt släppa något så om jag inte får något eller misslyckas skapa ett trovärdigt svar så självplaceras tankegången i en uppsamlingsplats bak i mitt huvud och skaver. Ibland håller de sig gömda, men ibland när de skaver för hårt så tar de sig in till alla delar av mitt huvud, startar nya tankegångar överallt. Kaos. När jag avverkar en vanlig dag finns de alltid kvar och skapar kaos. När jag blundar ser jag hur deras konturer lurar under mina ögonlock, det skaver. Då börjar jag le bakom stängda ögon, ibland ler även min mun synligt. Anledningen är väldigt lätt, men jag kan inte forma den i ord direkt. Ett försök är väl att anledningen är att det är det lättare att le och gå vidare än att sugas ner i tankebanor där svar inte infinner sig. Det skaver mindre.

Den tanken som jag inte kan glömma och som letar sig till mitt synfält under de tillfällen jag stänger ögonen är - om det finns en mening med allt, vad är då meningen med meningslösheten?

Berätta.

Har gått runt hela den här veckan och känt mig små förvirrad. De gångerna jag tänker så fastnar alltid mina tankegångar, de fastnar på tanken "vem var det jag pratade om det här med?". Blir frustrerad. Så jag börjar snabbspola bakåt i tiden för att greppa mina minnen, minnas.

Var det i fredags då jag i ren protest och tristess gick på cocktailpartyt fast jag hade feber och precis börjat med min medicin? Det var så mycket prat men jag minns inte mycket av det, inget gick direkt in, var mest trött. Det enda som jag riktigt minns är det som sker i sammanhang med alla de bilder jag tog under kvällens gång. Bilder i massor för att GrymtGrönt inte kunde komma. Så att hon kunde se vad som skedde via mina bilder. Oj, jag borde verkligen ringa henne. Vill ringa henne. Det var längesen nu.

Var det när Anton och Ewelina var här hemma en svängom och hämtade musik i lördags? Då jag återhämtade mig ifrån gårdagen och klippte ut citat bokstäver? 

Var det under den tilltänkta filmkvällen med Liza, Sakeristian, Tonje och Esther-Malin på söndagen? Min mor tittade skeptiskt på mig när jag åkte, både hon och jag visste att jag egentligen inte var pigg nog för det äventyret. Jag hade bara gått på halvfart hela dagen och dagen efter var det öppet hus för att min fader fyllde sextio. Men jag förnekade att jag inte skulle orka, vill så gärna träffa Liza. Träffa människor. Det var så länge sen jag pratade med människor i ett någorlunda friskt tillstånd. Ett socialt liv saknade jag. Förvarnade Liza att det inte var hundra procent Emmy som kom, sen så jag åkte jag. Lite efter att jag kom på kvällen gick vi till Lizas jobb och jag var den enda som inte kunde fånga såpbubblor med vantarna. Var det det pratat där jag sökte? Ibland. Det var stjärnklart, nästan fullmåne. Eller, var det senare på natten då vi gick hem ifrån Lizas jobb med bara hälften av de tilltänkte filmpartnerna, vi såg Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Och jag tänker fortfarande på den.

Var det under måndagen då vårt hus blev invaderat av människor som jag inte ens visste var min släkt, människor som invaderade i syfte att fira min fader som fyllde sextio år. En måndag jag var lite små skygg och inte entrade den överfulla nedervåningen förrän mina syskon och min vän Sara kom framåt kvällen. Då jag började testa att fotografera med min faders gamla kamera i syfte att lära mig dens funktioner så att jag kan ta med mig den till Bosnien resan bara för att det finns mer minna på den. 

Var det på jobbet på tisdagen, eller när jag kom hem samma dag och det visade sig vara LAN hemma igen? Jag tror inte att det var så mycket ifrån den här dagen. Bara min lillebrors och hans vän korta samtal vid matbordet. Sov konstant när jag kom hem, återhämtade mig nog ifrån dagarna innan.

Var det på jobbet på onsdagen. Då jag inte vet med hur många jag pratade om min balklänning med. Eller då jag fick bekräftat att den tredje och sista personen i min "jobbgrupp" hade blivit förflyttad till en annan avdelning. Trist, man kände hela tiden att någon saknades. Eller var det mer på kvällen då Liza övertygar mig att jag verkligen borde följa med ut. Jag fick små fnatt, bestämde mig och bara åkte iväg till Tonje. Där jag möttes av en Liza med sin finfina uppfluffade page i dörröppningen. Och när jag sätter mig på golvet och ska kränga av mig conversen ser jag en Victoria titta ner på mig. Både hon och jag börjar skratta lite. Sist vi sågs var vi sex år yngre och tränade i samma JuJutsu klubb. Sex år och vi hade inte sett varandra trots Nybros minimala storlek. Men hon var fortfarande lika trevlig. En halvklar Tonje vandrade mellan dusch och sovrum i mål att göra sig i ordning. Sen apropå ingenting kom det en femte person in i Tonjes lägenhet - Lizette. Jag blev lite små förvånad, trodde min APU:ande vän skulle vara borta och filma en vecka till i Stockholm. Men icke, hon var hemma, trevligt trevligt. Eller var det kanske något prat under vår vistelse på KM? Då Esther-Malin också hängde på, ännu en positiv överraskning. Det var i alla fall trevligt på KM. Prata, skratta, umgås. Det behövde jag.

Var det på torsdagen då jag och lillebror åkte till storebror i Blomstermåla för att hans flickvän skulle åka hem en vecka för att besöka sina vänner och familj? Då jag och min lillebror länsade min broders frys. Då den vanliga syskon jargongen infann sig, och att vi spelade Xbox, Halo, förstärkte det hela ännu mera.

Var det fredagen det sades något som jag inte kan placera? Då jag ställde klockan för att komma upp i tid för att ta tåget till Kalmar i syfte att gå hem till en Esther-Malin för att fika med henne, Martin och Ronja. Då Esther-Malin påpekade lite finkänsligt att jag verkligen är hopplös när jag började peta bort blåbären ifrån muffinsen. Hon sa att det är lite konstigt att jag vågar prova på så mycket, men när det kommer till mat så tar det bara stopp för mig. Samma Esther-Malin som kom fram till konstaterandet att allt det jag tycker om att äta är med 99,9% onyttigt, eller väldigt onyttigt. Hon är en väldigt uppmärksam person hon. 

Som sagt, jag är förvirrad. Håller på att sortera och tänka klart på alla de ställena där jag glömde göra det.  

Detta är den värld vi lever i.

Varje dag dör åtta gånger så många människor av svält 
som de som dog vid World Trade Center. 
De tre rikaste människorna i världen 
har lika mycket pengar som de 43 fattigaste länderna har tillsammans. 
Mellan en och två miljoner kvinnor och barn 
faller offer det som kallas för trafficking 
det vill sägas att levande människor köps och säljs för att våldtas. 

Detta är den värld vi lever i.
Nu står vi inför ett val. 
Antingen accepterar vi att världen ser ut så här 
eller så gör vi motstånd. 
Antingen lutar vi oss tillbaka i tv-sofforna, 
om det blir för otäckt byter vi kanal och tittar på A-ekonomi istället, 
och på fritiden kan man börja spela golf, 
och kanske söka jobb som klottersanerare, 
och i nästa riksdagsval röstar vi allihop på Coca-Cola, 
eller så reser vi oss upp ifrån sofforna 
och säger nej tack jag vill inte ha någon Happy Meal. 
Jag tror inte på en gud som heter dollar 
och så säger vi som Lilja säger till mannen som snart ska våldta henne: 
Du tror att du kan köpa mig, men du kan inte köpa mig. 
Du kan aldrig köpa mitt hjärta.  

Lucas Moodysson höll detta tal vid filmgalan 2003 då han tog emot Guldbagg för bästa regi för filmen Lilja 4-ever. FIlmgalan sändes i SVT1 den 3 februari 2003. Inslaget med Lukas tal visades för ledamöterna i den ryska Statsduman den 12 maj 2003 i samband med att de fick se Lilja 4-ever under ett seminarium om människohandel och prostitution. Arrangemanget var ett samarbete mellan Statsduman, Svenska institutionen och Svenska ambassadören i Moskva.


Hittade gamla anteckningar.

Lyssnar på Dropkick. Ni vet, eller om ni inte vet så är det, feelgood musik. Tidigare idag när jag sänkte min musik till en volym som jag i vanliga fall inte skulle klassas som någon volym alls insåg jag att jag kanske inte var i mitt bästa jag. Segt att vara sjuk, jag tycker inte om det alls. Den enda gången jag erkänner för mig själv att jag är sjuk är när jag har feber, och knappt då heller. En slutsats är väl då att jag inte är sjuk särskilt ofta. Har spekulerat lite idag över om jag kanske är en ny variant av Jesus. Fast istället för att jag tar på mig arvsynden så tar jag på mig alla världens sjukdomar, men något som är värt att tillägga är att jag inte än har bestämt mig för om det även ska innefatta alla könssjukdomar. Hm, det var en som sa för ganska längesen att han hade lust att ta sig in i mitt huvud för att se hur jag tänkte egentligen. Jag tror att det var av ren nyfikenhet hur jag kunde koppla ihop saker som jag gör som gjorde att han vill bryta sig in i min hjärna för att sedan kunna få lite förståelse. Men turligt nog för honom så går det inte att bara appropå ingenting hoppa in i mitt huvud, bosätta sig där ett tag, för att sedan komma till insikt hur jag tänker. Egentligen är det väldigt bra att det inte går, för tänk bara vad ännu mer frustrerad han skulle bli när han upptäckte att det inte ens finns svar för mitt tänk i mitt egna huvud. Inte något begripligt i alla fall för besökare.   

Lilla Loov fyller äntligen stort, puben alltså. Så ta det bra lugnt, jag blir frisk till cocktailpartyt på fredag, och om det skulle vara så oturligt att jag fortfarande är sjuk så kommer jag i så fall förneka det för mig själv. Måste testa om det verkligen inte gick att sitta i de runda akvarium fönstrerna liksom! 

Inkommen hyfsat nyss ifrån ett kort stanande. Trevligt sällskap men jag kände mig inte särskilt pepp att gå i affärer. Eller, jag har nästan alltid svårt att stana med människor som inte känner mig så väl, som inte förstår att det är ingen större idé att förvänta sig att jag ska tycka det är kul att gå på stan, jag vet vad jag tycker och inte tycker om, och jag tycker att stanandet i Kalmar är inte särskilt brett. Får nog ta mig till Nybro snart, de har en ny öppnad (eller i alla fall sen december) LP och skivbutik där de har koncentrerat sig på genren punk, underbart. Men just idag hade mitt stanande syfte att hänga med för det sociala. Till slut kände jag mig lite obekväm, för många människor jag inte kände, som inte heller kände mig, kände mig lite små folkskygg när jag kramade en Liza hejdå kram som sa att vi borde ses oftare, något som när jag sedan tittade i hennes ögon fick ett bekräftande "ja" att nu ska vi allt skärpa oss.

Innan jag gick pratade hon och jag om böcker. Jag blev helt salig när hon i Gallerian några timmar tidigare halade fram Doktor Glas ur väskan. Jag öppnande, luktade och lovprisade Söderberg. Sa i små extas att jag faktiskt må bra av att läsa den boken är helt ofattbart när den är så tragisk. Skönt nog fick jag en med hållande blick ifrån Liza, hon spann vidare på min tankebana och sa att hon kände likadant, och även att man kände på det sättet kan bero på att ens liv jämfört med Doktor Glas kan bara bli så mycket bättre. Fast egentligen där vi gick på stan pratade vi bara om en bok, den som jag har haft och åtanke att börja läsa den senaste veckan. Så jag sa till Liza att jag skulle läsa Giftas, Strindbergs bitterhet borde matcha min likaså hans kvinnoförakt. Liza hade inte läst något av Strindberg heller innan så det är fortfarande ett outforskat kort, trevligt trevligt. Efter idag känner jag mig lite små dum, pantad, eller valfri efterblivet ord på att jag inte har tänkt på att jag och Liza faktiskt läser ungefär samma böcker. Vet ju egentligen att hon liksom jag har haft en barndom full av böcker. Men bättre lite efterbliven ett tag och sen komma till insikt, än att istället vara förevigt vara helt total borta. 

Så nästan inget alls stanande. Mest boktänkande blev det nu i efterhand för min del. Mottog ett samtal som nu innebär att jag ska jobba imorgon eftermiddag, väldigt bra för min ekonomi. Så slutligen klockan är två, sitter i sysalarna, så jag tänker passa på och fixa lite med min klänning i E-kursen, fast jag borde göra andra måsten. Intalar mig själv att det är helt rätt att jag väljer att sy min klänning, det går ganska bra, men det valet innebär att jag måste vara disciplinerad sen när jag kommer hem. Ett senare problem som jag funderar på att lösa med tedrickande mixat med golvisttande och musiklyssnande. Det kombinationen kan inte annat var den bästa för att få ut den mest ultimata studeringsandan som finns någonstans i mig.


(Hah, får rätta överskriften sen när jag kommer hem till mitt tak. Tror det är fel citerat, plockade det ur mitt minne som visst inte var så tjänstvillgit som jag trodde)