fan vad söt du är

• Havet
• Åka fort med en båt
• Åka fort med en båt bland höga vågor
• Få blommor
• Kasta sten i vattnet
• Plocka blommor 
• Åka pulka
• Vara med familjen
• Äta upp pepparkakshus
• Pyssla
• Upptäcksfärd med en far + syskon i en liten båt
• "Gå-iland-kläder"
• Min födelsedag
• Få brev
• Julafton
• Vakborgsmässoafton + Qvarnaslätt + levande musik + godis + en mor som sa "bara en dans till innan vi åker hem + soffa + halvslummra
• Den 8:e i varje månad
• Hoppa i vattenpölar
• Åka båt
• Köra båt
• Bada (fast jag frös jämt)
• Bygga sandborgar
• Sammla på ting
• Jaga fjärilar
• Snigelrace 
• Klara gradering
• Leka skola med storasyster
• Guldstjärnor
• Sova över hos m + m
• God mat
• Semester med familjen
• Båtkalas

Det är tidigt, det är morgon. Funderar på att gå ut och springa. Göra det innan frukosten. Vet inte om jag tycker om den tanken för att den tilltalar mig eller för att det är inmatat i mitt huvud att det är mysigt att gå ut och springa innan första målet för dagen och sedan när man kommer hem sitter man sig ner, berömmer sin egna duktighet tyst för sig själv medan man läser tidningen och äter sin frukost, som även den sägs vara godare efter en springtur. 

Men innan dess, innan övervägande att verkligen hoppa i springkläder och skor så blev det lite nyfikenhet och bläddrande på internet, och jag fastnade på Navids blogg. Det underhöll mig. För där fanns en länk till alla oroliga föräldrar till en artikel på Aftonbladet med överskriften "Är ditt barn emo?". Som sagt det underhöll mig. 

Det fenomenet att man glömmer bort vad man ska göra så fort en annan tanke som tar större plats än den förregående uppenbarar sig i ens huvud, eller att ens kropp byter till en annan miljö och glömmer bort allt som tänktes i den föregående, det är något som ofta sker mig. Vet inte egentligen om det egentligen är den riktiga sanningen eller om jag skyller på att det är en släng av smyg demens som egentligen alltid har ägt stora delar av min "kom ihåg" central i mitt huvud och inte bara allmänt dåligt minne och fokusering.

Men egentligen är nog inte ordet demens det rätta för att beskriva min brist att kolla upp saker som faktiskt intresserar mig, nu när demens även inte enbart innebär försämmrat minne, utan även personlighetsfärändringar, logiska tänkande och andra störningar. Demens är förresten latin och betyder egentligen "utan själ". Även fast jag inte tycker om ordet själ, nu när jag känner att det är överanvändt och mångtolkat på ett sådant sätt som inte motsvarar mina tankegångar så har det ändå en stor betydelse nu när jag själv inte än har uppfunnit något ord som fyller alla känslor och tankar som motsvarar min uppfattning om vad en människa egentligen består av. Vilket kan förklara det hålrummet som skapades, sug i magen, som skapades en kort stund när jag såg den svenska översättningen för det latinska ordet, för i mitt huvud, på Emmy översättning, stod det "ett skal av en människa". 

Och åter till att lite bortsorterad information som blev upphittat efter slösurfning på det där internetet och måfå googlade Ajvide Lindqvist. När jag tryckte på enter kändes det bra, sedan när resultatet kom fram så var informationen den att boken som jag hade läst som kommande för några månader sedan nu har funnits ett tag i butiken. Människohamn. Underbart. Här nedan av inlägget kommer ett youtube klipp där John Ajvide Lindqvist själv berättar vad boken handlar om. Kommer ihåg när jag köpte hans första bok hösten 2005 lite på måfå i en av Stockholms bokaffärer, framsidan till Låt den rätta komma in lockade mig något oehört till både läsning och för mig att inhandla. Sedan tog det säkert ett halvår, ett år, innan jag tog mig tid att läsa den, vilket var underbart (vet inte hur många gånger jag har nämnt det här).

Förresten, den boken kommer nu även som film, nu den 24 oktober 2008. Som vanligt är jag skeptisk till filmatiseringar av böcker, de lyckats alltid bli relativt värdelösa, eller väldigt värdelösa. Om jag skulle lista av filmatiseringar av böcker som har gjort mig bitter när jag gått till biografen och sett dem skulle med stor sannolikhet bland annat King Arthur (jag läste Avalons dimmor, Marion Zimmer Bradley ), Sagan Om Ringen triologin, Stolthet & Fördom (2005), och så vidare. Bitterheten med Sagan Om Ringen trioligin kan nog eventuellt bero på att jag alltid lyckades pricka in att just läsa klart den boken ungefär en månad innan den sedan kom på bio, vilket ledde till att jag störde mig på små detaljer, lite synd nu när film är så mäktig, helst scenografin. Om jag skulle flika en idé åt filmmakarna inom det här typen av filmer så är det att de istället kan göra en filmatisering av en dålig bok istället för av en hyllad nu bok, eller en lika hyllad klassiker. Den lätta lätta anledningen är den att de böckerna är redan så pass värdelösa så då borde det inte vara särskilt svårt att göra dem bättre på film. Visst, jag förstår att det skulle vara svårt att få folk att investera i en sådan här idé, men visst vore det en intressant tanke? 

 

Tankar angående Bosnien-Hercegovina resan 2008
Anordnad av Röda Korset ungdomsförbund

Caligula. Jag tycker om den. Den är rå. På något sätt. Jag tycker det. Musikens helhets struktur känns för mig kantigt, ofullständig, men inte på ett plan som betyder att något direkt saknas för att skapa en helhet, mer att det kan finnas en helhet i det ofullständiga. Lite som ett balanserat kaos, men som ändå mestadels, pekar åt kaos hållet, för annars skulle man aldrig kunna titulera det under just just ordet kaos med det ordets outtalade innebörd.

Den spelades under min resa, alltså Caligula, alltså toleransresan till Bosnien-Hercegovina. På söndags kvällen då vi kom över gränsen och skelett husen trädde fram i ett landskap som skulle lugnat ögon och sinnen, som annars skulle titulerats som vackert, men skotthålen och de halv fallfärdiga cementggrunderna placerade mer in tomhet i min blick och dragkamp i min mage, frustration. Då spelades låten.

När jag dagen efter åkte buss i Sarajevo med ett konstaterande i huvudet att det mycke väl kan vara så att det finns lika många gravstenar som invånare i stadaden. Någon dag efter det så stod jag med mitt huvudet  vänt mot mitt hotellrums fönster som vette mot samma stad. Ett svart skynke draperades runt mitt tänk och lämnade mig med den liknelsen att kyrkogården jag tittade på påminde om åkrar, mycket för de pedantiska raka rader med likadant fomade föremål efter varandra, tanken som flög förbi och som jag fångade kändes ytterst hånfull. För det mina ögon vilade på var en rak motsats till all livskraft och löften om fortsatt liv som en spirande åker inger en. Då spelades låten.

Caligula i öronen efter besöket på minnesplatsen Potocari, då jag sedan befann mig i en buss fylld av tomhet.   


Hästpojken. Caligula. Albumet vandrade in på min Ipod timmarna innan min avresa.

Utsikt ifrån Hotellet Saraj över Sarajevo.