fan vad söt du är

Dagboksanteckningar ifrån Bosnien-Hercegovina resan 2008
Anordnad av Röda Korsets ungdomsförbund
Tisdag 25 mars 2008
Plats: Minnesplatsen Potocari 


11 juli 1995, vad gjorde du då?

I Srebrenica så inträffade den största massakern sen andra världskriget. Under Srebrenicamassakern uppskattar man att mellan 8000-9000 människor blev brutalt mördade under bara ett fåtal dagar. För mer bakgrundfakta om Bosnien-Hercegovina, tryck här. För mer bakgrundsfakta om massakern i Srebrinca, tryck här.  

Jag och 35 andra kroppar lämnade den buss som hade gått och bli, efter bara ett fåtal dagar, som ett hem för oss. När jag landade på asfalten med mina röda converse så gömde jag fort kameran under min jacka, i syfte att skydda den ifrån det lätta snöfallet som hade letade sig ner ifrån den gråvita himlen ovanför oss. När jag lyfte blicken så såg jag rad efter rad av vita gravstenar genom ett stängsel som omringade den kyrkogård, gravstenar, där de människor som blev mördade under Srebrenicamassakern låg begravda. Eller, en rättelse, alla de kroppar som man hade lyckats hitta och identifiera låg begravda på kyrkogården.

Jag gick in, genom grindarna. Jag och 35 andra kroppar.

Vita osymmetriska flingor la sig på symmetriska gravstenar av samma kulör som snön, det enda som bröt mot det vita var de ingraverade namnen i svart. Jag gick runt själv och började med en gång lägga all min koncentration på att ta kort, tror att jag på så vis försökte skärma av mig alla de känslor som egentligen bankade inom mig genom att lägga fokus på något annat. Kort därefter när jag stod och tog kort ryggarna (baksidan av gravstenarna) så ryckte jag till lite, och en känsla av avsmak gentemot mig själv började genomsyra mig. Kände hur jag hatade mig själv för att jag stod där och fotograferade gravstensrad efter rad med den stora koncentrationen att få så bra kort som möjligt. Som om alla de människorna som dog nu hade gått och blivit en turistattraktion för besökare som vill gotta sig i andras olyckor.

Jag sa det här till min ledare senare på kvällen, hon sa att jag inte skulle tänka så. Att vi kommer och ser vad som har skett bevisar att vi bryr oss om vad som har skett. Något som uppskattas av de som har blivit ärrad av händelsen, för vårt intryck kommer vi senare föra vidare när vi kommer hem. Berätta för människor i vår närhet om den här händelsen så att den inte faller i glömska, eller skymundan. 

Men det var en tanke som var svår att tänka när man står där med kalla fingrar och ens psyke börjar få svårare och svårare att skärma av sig det som står framför en. Jag börjar även märka nu att jag inte vågar ta kort på något annat än ryggarna på gravstenarna. Först förnekade jag mitt undvikande med frasen i huvudet "det blir mycket bättre kort om jag tar kortet ifrån den här vinkeln". Men egentligen var det fegheten som fick mig att undvika framsidan av gravstenarna. Jag vet inte hur andra känner, men jag känner i alla fall så att under de gravstenarna som jag har en anhörig liggande, att de gravstenarna är mer än bara en sten. De stenarna utsöndrar känslor, på samma sätt som nötta fotografier får en att minnas ett ansikte eller leende ifrån en bortgången, så gör även en gravsten ifrån en närstående detsamma. Alla de gravstenar jag stod framför den här dagen gjorde detsamma, det var som ett elektriskt känslofält som var markerat med vita stenar framför mig, som letade sig in i hela mitt väsen. Allt det jag hade hört, om alla människoöden, all informationen, alla intryck, allt. Allt det hade på något sätt skapat en personlig länk till det jag möttes av nu. Det kändes. Det här var ingen nyhetssändning på tv4, nej, det här kändes. 

Efter jag insåg min egen feghet, så gick jag beslutsamt längs gången, ganska djupt in bland gravstenarna, och tog kort även där. Det blev bara ett fåtal kort, för jag blev fort illa till mods, kändes ännu en gång som jag turistade någon annans brutalt kalla verklighet. Kom på mig själv de sekunderna efter det sista kortet var taget att undra vilket ansikte som frammanades i den anhörigas huvud när de för mig läser de för mig obegripliga tecknen på sin bortgångnes gravsten. Egentligen är allt ansikten.   

Sedan efter studiebesöket fylldes bussen av mer än bara 35 stycken kroppar. Den var fylld med tystnad, undvikande blickar. Man såg hur de runtomkring försökte bygga upp det som raserades därinne av alla stark emotioner. Bearbetar, bearbetar. Snart brister det, snart brister det för någon. Vem brister först? Snart. Snart. I tystnaden finns även en osynlig outtalad trygghet, som osynliga händer. För vem det än är som brister, hur många det än är som brister, så fanns det alltid 34 famnar för att omsluta en.

Därinne, på gravplatsen, så tvekade nog många av oss som var med på den här resan om det fanns något som hopp kvar för mänskligheten alls. Jag trodde inte det. Kände mig så maktlös. Men sen när jag kom in i bussen. Kände alla som var villiga att ge sin famn till vem som helst ifall den skulle brista. Just då såg jag hopp för oss.

Under resans gång fick vi minnesanteckningar ifrån Röda Korset. Här är en av dem, och det är en förkorting av Bosnien-Hercegovinas historia.  

Bosnien-Hercegovina har ett invecklat och stormigt förflutet. Området kallades under antiken Illyrien, men togs snart över av romarna. År 395 e.Kr. hade floden Drina (nuvarande gränsen mellan Bosnien-Hercegovina och Serbien) blivit en gräns mellan det Västromerska riket och det Östromerska riket. Nästa folk att inta området var slaverna och år 960 e.Kr. blev området oberoende av Serbien. År 1383 invaderade turkarna för första gången och Bosnien blev en turkisk provins (i det osmanska riket) med Sarajevo som huvudstad.

Under den 400-år långa turkiska perioden konverterade människor från kristendomen till islam. Bosnien i sig blev en gräns mellan de olika religionerna. Ända fram till mitten av 1800-talet höll turkarna ett starkt grepp om Bosnien-Hercegovina. Slaverna från södern förde ett uppror mot turkarna men det blev ryssarna som slutligen tog ifrån turkarna makten över området. Nu intog istället ryssarna med våld (med stöd av Österrika-Ungern) Bosnien-Hercegovina.

Befolkningens motstånd mot ännu en belägring växte och 1914 avrättades Franz Ferdinand av en bosnisk serb, vilket resulterade i att Österrike förklarade krig mot Bosnien-Hercegovina. Under första världskriget tillhörde Bosnien-Hercegovina kungadömet Serbien, och från 1941 även fascisms ledda Kroatien. Under 40-talet dödades hundratusentals serber i en etisk utrensning av kroater. Med hjälp av arméer från Storbritannien och Sovjet lyckades jugoslaviska nationalister under ledning av Josip Broz Tito 1944 få bort tyskarna från Jugoslavien. I krigets slutskede var Bosnien-Hercegovina en republik inom Jugoslavien. Kommunistiska Tito ledde under de följande 40 åren Jugoslavien där Serbien, Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Slovenien och Montenegro ingick.   

I november 1990 genomfördes det första fria valen och Tito bortröstades till förmån för nationalistiska Serbiska och Kroatiska partier, i Bosnien-Hercegovina ledde ett muslimskt parti som förespråkade en multietnisk republik. De kroatiska och muslimska partierna förenades mot de serbiska nationalisterna och de fick sin självständighet den 15 oktober 1991. Serbien satte upp sitt eget parlament och när Bosnien-Hercegovina erkändes av omvärlden och gått med i FN upphörde samtalen med Serbiens regering.

Fastän Bosnien-Hercegovina muslimska president garanterade serberna rättigheter, började serbiska extremister "skydda" bosniska serber för "folkmord". Inbördeskriget bröt ut i april 1992 efter att serber beskjutit obeväpnade demonstranter i Sarajevo.    

Serberna påbörjade en etisk rensning och drev bort muslimer från norra och östra Bosnien. Detta skapade en 300 km bred "korridor" mellan serbernas områden i västra Bosnien och det egentliga Serbien. Byarna terroriserades och förstördes för att ägarna inte skulle återvända. De som vägrade att lämna sina hus massakrerades.

I juni 1992 belägrades staden Mostar av kroaterna. I november utbröt häftiga strider mellan kroater och muslimer då Jugoslaviens och Kroatiens president beslutit sig för att dela Bosnien sinsemellan. Denna belägring av Mostar fick mycket mindre publicitet än belägringen av Sarajevo.

I augusti 1992 tog FN beslutet att sända FN trupper för att kunna levererar hjälpsändningar, och november anlände 6000 FN trupper till Bosnien. Deras maktlöshet visades i januari 1993, när Bosniska vicepresidenten vid en serbisk kontroll slets ut från en av FN beskyddad bil. Han avrättades mitt framför franska fredsbevarande soldater.

Under mitten av 1993 var serbernas etiska utrensning nästan genomförd. FN började då diskutera fram vissa "muslimtrygga" platser. Ett av dessa förslag var staden Srebrenica, som idag är känd eftersom det är den platsen för den serbiska massakern av 6000 lokala muslimer år 1995. Då var FN tyst. Inte förrän efter en serbisk attack på ett torg i Sarajevo, som tog 68 liv, tog FN tillslut kraftfulla tag mot serberna.

I augusti 1995 tog USAs president Clinton initiativet till en fredsplan. Planen var att de gränser som gällt innan kriget skulle gälla även nu. Skillnaden som nu tillkom var den förenade muslim-kroatiska federationen i Bosnien-Hercegovina (Federacija Bosne i Hercegovine) och den serbiska republiken i Bosnien-Hercegovina (Republika Srpska). Det nya fredsavtalet blev påskrivet i december och de bosniska, serbiska och kroatiska styrkorna drog sig tillbaka till de överenskomna gränserna. De fredsbevarande FN styrkorna ställde sig emellan.

Cirka 34 000 trupper från NATO stannade i Bosnien-Hercegovina och folket började återuppbygga landet. I juni 1999 tillfångatog NATA Dragan Kulundzija som ställdes inför rätta för att ha förföljt muslimer och kroater.

Sedan dess har freden varit ganska stabil, men fortfarande är stämningen känslig mellan de olika grupperna. Bosnien-Hercegovinas nuvarande ledarstruktur är en av världens mest komplicerade demokratier. "Presidentposten" delar kontor med två "medpresidenter", dessa är valda av sina egna folk. Regeringens överhuvuden är också ordförande i fullmäktige vilka väljer ut fullmäktiges medlemmar. Det finns också en president för Federacija Bosne i Hercegovina och en president i Republika Srpska.

Under resans gång fick vi minnesanteckningar ifrån Röda Korset. Här är en av dem, och den här handlar om massakern i Srebrenica. När man läser faktan får man inte glömma, som våra ledare ofta sa, att bosniakerna även gjorde saker gentemot serberna. Att man inte kan rita en sida som genom ond och en som genom god, osv osv. 

Bosniens ledare: Radovan Karadzic

ÖB: Ratko Mladic

Fransman och chef för FN-styrkan Unprofor: Bernard Janvier. Han med flera var inställda på framtida förhandlingar med serberna, trodde ej på en serbisk offensiv trots underrättelserapporterna.

Serberna omringar staden där 40 000 bosniaker samlades. (Övriga landet: erövrat 70%) 1993 blir Srebrenica, enligt FN:s resolution 824, ett säkert område - safe aera. Detta sker genom att FN-generalen Phillipe Morillon tog sig till Srebrenica. Detta leder till att området avväpnas till stor del. FN tar över den bosniska armens försvarsposter med mera.

Begreppet safe area är väldigt svårdefinierat. Dock innebär detta att den bosniska armén i Srebrenica avväpnas och FN-trupperna tar över försvaret. Detta bland annat för att hålla serberna tillbaka.

Exempel på andra enklaver; Bihac, Sarajevo.

1993-

Läget var relativt stabilt och oförändrat, fronterna rubbades inte. Det var svårt för FN att få medlemsländerna att skicka trupper till Srebrenica; 1995 fanns där endast en holländsk bataljon.

1995

6 juli

Serberna inleder ett angrepp. Detta angrepp tolkas av FN som en styrkevisning och ej särskilt omfattande. De tror ej att målet är att inte staden.

-

Serberna fortsätter avancera in i det säkra området under ledningen av Radko Mladic. De möter inget motstånd av holländarna, som inte heller får någon order till detta. Serberna uppmanas att ej gå in längre. Holländarena begär flygstöd men nekas flera gånger. Flera holländska soldater hamnar även i BSA:s (Bosnian Serb Army) händer, vilket problematiserar situationen än mer.

11juli

Serberna intar staden.

25 000 av invånarna flyr mot FN-förläggningen i Potocari. 15 000 av invånarna (främst män) börjar fly genom de serbiska området mot det bosniska.

Först nu går NATO in med flygstyrkan, dock efter flera missförstånd och komplikationer. Släpper två bomber som missar målen. Leder till att Mladic hotar bland annat med att döda de holländska soldaterna som hålls som gisslan. Uppgörelse; de får överleva om NATO ej bombar. Detta gjorde Srebrenicas invånare försvarslösa.

FN-förläggningen

Holländarna och FN förhandlar med Mladic med hopp om att kunna frige de holländska soldaterna. Mladic kivar att evakuera bosniakerna från förläggningen. Holländarna går med på detta med kravet att få ha en vaktpost på varje buss (300 stycken). Trots att detta inte är möjligt så genomförs evakueringen. BSA hänvisar männen till "the white house" mittemot FN-förläggningen. Under natten transpoteras dessa sedan från Potocari till Bratunac (även andra städer) där de misshandlades och avrättades.

De få män som kom med de övriga bussarna sorterades sedan ut och sköts.

Flykten genom skogen - Dödens väg

Många av männen ger upp och mördas av BSA. Till exempel: lagerlokalen i Kravica.

En UNHCR konvoj skickades till Srebrenica. I Potocari möttes de av det serbisk-holländska samarbetet. Återvänder till Bratunac. Lokala serber berättar att ett stort antal bosniaker hålls på en fotbollsplan i närheten. Under natten har UNHCR sporadiska skott från fotbollsplanen. FN:s militära observatörer och holländare kände till att bosniaker hölls i Bratunac. Dock ej antalet som var 4 000 - 5 000.

Eftersom holländarna hade tagit över försvaret från den bosniska armén var invånarna i staden beroende av dem. vilket leder till att holländarna blir rädda inför den ilska och frustrationen som bosniakerna skulle känna ifall de övergav posterna. De vill även inte direkt anfalla serberna eftersom dessa hade holländska soldater sin gisslan. De var även allt för få.

"The fall of Srebrenica

"Kan man få lite fitta eller?!" ett ungefärligt citat ifrån vad som slungades mot mig, Malin och Tilda när ett gäng på ca sju killar precis passerade förbi oss. Jag blev så arg för deras bristande och avskyvärda kommunikationsnivå, försvann inte det här på högstadiet? Blev så irriterad för de säkerligen trodde att de satte ribban väldigt högt genom att skrika en mening innehållande "fitta" till tre mötande tjejer som ska vara avståndstagande till sådana ord, och som även ska befinna sig i djup chock efter att ha fått ett sådant här uttalande riktade mot sig. Fan ta det. Visst min Tilda och Malin befann sig idag nog i den kategorin som jag beskrev i meningen innan, men jag är av en annan sort i det här fallet. De satte en ribba för mig, så nu vill jag hoppa över. På en halvsekund tänktes allt det här i mitt huvud och som vanligt är min kommunikation mellan mitt huvud och rappa käft lite för tjänstvilligt. Helst när jag har ägnat en hel kväll till festande. Så självfallet vände jag mig om mot gänget, de hade hunnit fyra, fem, steg ifrån oss, och jag skrek lika högt tillbaka till dem något i stil med "Nääee, men du har väldigt mycket kuk nära till hands, så satsa på att få det istället!". Sen gick vi vidare till Palace för att hämta Tildas cykelnyckel. 

Tilda sa där hon gick till vänster om mig något i stil med att jag är bra att ha. Medans jag tänkte mest "fan" i mitt huvud. För det jag sysslade med, eller det som mitt huvud och mun sysslar med är inte alltid bra, helst inte när det händer när jag och två vänner går i Kalmar stad en sen och små kylig fredagsnatt. Då kan sådant här beteende ställa till problem. Att min attityd kan skrämma några, men peppa andra att till något helt annat. Jag blev helt enkelt orolig, orolig i förstahand för att mitt uttalande skulle kunna ställa till problem för Malin och Tilda. Men efter några sekunders betänketid så insåg jag att vi var femtio meter ifrån Palace, väldigt centralt, och vi skulle gå i motsatta håll sedan som killarna hade gått så var jag ansåg att de var trygga, så jag blev lugn. 

Jag brukar faktiskt kunna hålla käft när jag är själv, för om någon riktar något sådant här till mig så ignorerar jag det bara, det rinner av mig, bryr mig inte. Men när någon skriker det till mig när mina vänner runtomkring mig tar jag illa upp, för då skriks det även till dem. Då kommer kampandan fram inom mig, vänner ska skyddas, även ifrån sådana här meningslösa ordutbyten. 

Jag vet. Jag borde tänka om. Men det är svårt. Det bor för mycket Emmy i mig. Det bor för mycket irritation till sådana beteenden som inte borde existera i mig. Jag vet inte, men store delar, eller alla delar av mig vill inte att dem ska flytta ut heller. Jag vill ha kvar mig själv. Kan vi inte nu säga att det här är en gåta? För isåfall har jag nu ställt en och nu ska ni besvara den. Nu.  

 
ESTHER-MALIN och EMMU, heh. jag tycker den är roliga iallafall. Lalala.

SÖNDAG 30 MARS - DROPKICK MURPHYS I GÖTEBORG.
LETS GO MURPHYS.

     

Mm, var någon vecka sen jag såg dem. Dropkick Murphys. Man kan verkligen säga att jag hann med allt den kvällen. Den kvällen kan man kanske mer säga var som en kompensation för hur kultiverad jag hade varit veckan innan, då jag var på en toleransresa med Röda Korset till Bosnien-Hercegovina, en resa pågående i nio dagar. 

Mitt Dropkick Murphys äventyr startades kl 11.00 då jag kom hem till Solbacken efter ca 25h bussåkande. Ett bussåkande där de första tolv timmarna då min iPod levde var helt underbara. Sedan dog batteriet och jag sov mig igenom hela landet Tyskland, Danmark och Sverige. När det var en halvtimme kvar tills vi nådde Kupan i Kalmar så ringde en upp stressad storebror och undrar vart jag var för någonstans, han sa även något i stil med att han hade saknat mig efter min nio dagars frånvaro, jag blev glad, lite pafft bara för jag och min storebror brukar inte delge varandra sådana känslor. Han är mest bara jävlig mot mig medans jag ler och tar emot, för det är väldigt underhållande hur hans käft går, även lite trivsamt. Jag hade i alla fall sagt till dem (min Storebror, Ewelina, Lillebror, Pauline) att de kunde åka till Dropkick Murphys spelningen i Göteborg utan mig om min buss blev försenad. Vilket min buss hade blivit, men min storebroder hade satt en deadline på kl 12.00 så jag hann. Jag kom hem iallafall ifrån min nio dagars bosnien resa och började med en gång slita upp den delen av packningen som jag skulle behöva för min snabba Göteborgstripp, jag sprang in i duschen fort, bytte kläder, slängde i mig lite pizza (hade konstaterat att det säkert var lite mer än ett dygn sen jag åt någon riktig mat), and off we go! Blev lite roadtrip över det när vi hade Jessica-Jakob-Josef bilen framför oss och vi i vår bil hade jag fått musikansvaret, så det blev allsång. Eller, som alltid, storebror sjöng för full hals och hans flickvän tittade på honom titt som tätt, konstigt nog var hennes blick lika kärleksfull som alltid. Men, det var asnice. Somnade efter någon timme. Väl framme vid hotellet (och ganska mycket felkörande innan vi kom dit) så ringde min systeryster, vi pratade, pratade, pratade. Det kändes verkligen som om det var jättelängesen. Min systeryster som jag förövrigt hade fått en sms:attack varje dag på min resa, trevligt. Hon hörde även min uppgivenhet över hur mycket plugg jag hade att ta igen och sa att hon kunde titta igenom allt som skulle tittas igenom. Kommer ihåg att jag just då tänkte hur glad jag var att jag har så bra syskon. Menmen, efter systerysterprat i ett allrum på hotellet gick en Jakob-Jessica-Josef klump förbi mig där jag satt och Jakob frågade om inte jag inte också skulle hänga med och förfesta. Tittade på klockan, den var sju, så det var nog dags för det. 

Resten av min kväll fortlöpte lite i dimma efter det. Jag lyckades ifrån klockan sju till klockan tolv att komma in på spelningen, ta en öl i baren, Jessica försökte fixa strul till mig i baren, varav jag då rymde därifrån ut till min lillebror och Pauline (för små för att komma in på baren). Och sedan, häremellan så blev jag utslängde, sedan spydde (måste försvara mig själv - jag hade varit och åkt buss i tre dagar, knappt ätit något, så jag spydde på fyra stycken öl) jag på mitt vänsterben (som jag tror även att Pauline torkade upp?), sedan blev det en lillebror som hämtade vatten i massor till sin storasyster och som öven försökte övertyga vakten om att hans storasyster måste få komma med in igen, sedan efter någon timme och spelningen började lämnade min lillebror hans jacka till mig och gick in. Kom ihåg då hur glad jag var att jag hade så bra syskon. Sedan minuter efter det blev jag insläppt till spelningen och när jag kommer in i lokalen igen slår Dropkicks underbara musik mot mitt ansikte. Jag vandrade runt därinne med illusionen att jag hade kommit in pga att de vakterna hade tröttnat på att ha mig ståendes, frysandes, uppgiven på utsidan. Men nejnej. Efter vi gick ifrån spelningen så visade det sig att det var min storebror som hade både fixat in mig och hans vän Jakob. Underbara syskon eller vad? För övrigt, som tur var, så lyckades jag bli uppdragen på scenen två gånger, då jag stod och hade epileptiska anfall, hoppandes upp och ner och sjöng med till Dropkicks låtar. Den första var Kiss Me I'm Shitfaced. Den andra kommer jag inte ihåg. Att jag säger "som tur var" är för att jag skulle antagligen få väldigt mycket girlanger hemifrån om jag inte hade lyckats åstadkomma något som slog att jag blev utslängd. Efter spelningen blev det lite efterfest i vårt hotellrum, varav jag somnade väldigt fort.

Både dagen efter och dagen innan blev jag ett mindre samtalsämne. Min storebror tror jag tyckte att det var väldigt skönt att han hade fått se den här sidan av mig, tror att det kändes skönt för honom att veta att hans lillasyster vet hur man ska festa (hahaha). Som tur var så hade inget farit illa av mitt beteende dagen innan, de flesta var, som sagt, väldigt, VÄLDIGT, roade av mitt beteende. Så roade att när vi (Storebror, Ewelina, Linus, Pauline) kom hem för att äta så berättade min storebror (efter att han hade sagt innan vi gick in att vi verkligen borde hålla tyst om mitt äventyr för vår moders skull) vid matbordet för våra föräldrar. Han försökte verkligen hålla tyst, men när det första han sa "Jakob blev utslängd", så såg min moder på min broders ansiktsuttryck att det var något han utelämnade. Hon trodde att det var hennes yngsta son som hade gjort Jakob sällskap. Men det kom fram att det var jag. Det ledde till mycket "Men Emmy då!!", men sedan väldigt mycket skratt när de fick reda på hur hela kvällen hade fortlöpt och att det bara var på fyra öl jag hade blivit så askalas på. Min far sa ungefär "Hehehe, det här ska jag berätta på jobbet, min yngsta dotter började spy på en spelning på bara fyra öl.", min moder sa lite på skämt till mig "Men Emmy, det här var ju ekonomiskt och bra, om du inte har så mycket pengar någon gång i framtiden så är det bara för dig att fasta innan du börjar dricka.", med de två uttalandena i ryggen så insåg jag att jag har fått ett par väldigt bra föräldrar. Det kändes även lite små skönt att jag hade gett dem sina presenter ifrån min bosnien resan innan jag hade åkte till Göteborg, för jag tror att det kanske hade gjort lite mer vänligt inställda till det här äventyret. Sedan så ger min storebror våra föräldrar ännu mer underhållning genom att visa ett klipp för våra föräldrar när jag dansar och sjunger på scenen med Dropkick Murphys. TACK FÖR DEN ANTON! Heh. Jag har vägrat att se den filmen, fortfarande.   

Och ja, jag hade lyckas samla på mig en hel del blåmärken den kvällen. Men det kändes inte så illa, det var ju blåmärken gjorde av kärlek och sen så passar jag väldigt bra i färgerna lila och blått har jag hört. 

Mitt studerande gynnar verkligen min blogg. För som brukligt är när man ska studera så måste man även ha någon timme innan som mental förberedelse framför datorn, så man hinner värma upp den, innan man verkligen kan börja ta tag i det där studerandet. Så denna mentala uppvärming ledde mig idag till en väldigt kulturell sida på DN, där det första som tog upp mitt blickfång var en underbart färgstark bild. En bild som sen när jag klickade på den tillhörde en gammal konstnär, popkonstnär tror jag bestämt, vid namn Donald Baechler. Tycker om färgerna. Självfallet är även bilden i detta inlägget ett av hans verk. Kunde inte låta bli att välja just den bilden, mycket för blomman som jag tyckte symboliserade den annalkande våren, men även väldigt mycket för att Arnold Swarchenegger tittar fram så avslappnat i bakgrunden. Jag och Arnold har aldrig varit särskilt bra vänner. Men jag kan erkänna att det är lite små charmigt att se honom befinna sig på ett sådant otippat ställe som bland katter och blommor. 

"Jag tycker faktiskt att man endast ska läsa sådana böcker som bits och sticks. Om boken vi läser inte skakar om oss som ett knytnävsslag mot huvudet, varför ska vi då läsa den? För att bli lyckliga, som Du skriver? Herre Gud, lyckliga skulle vi kunna vara även om vi inte hade några böcker alls, och böcker som gör oss lyckliga skulle vi i värsta fall kunna skriva själva. Nej, vi behöver böcker som drabbar oss likt en fruktansvärd olycka, som när någon vi älskar mer än oss själva dör, som när vi jagas ut i öknen och blir utestängda från all mänsklig gemenskap, som ett självmord, en bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss. Det är vad jag tycker." - Kafka

De som är en trogen läsare av antingen Navids blogg eller på Miderbergs blogg har redan sett det här youtube klippet. Två bloggar som är helt underbara att följa. Först när jag såg klippet för några veckor sedan så hade jag ingen tanke på att posta klippet i även min blogg, men nu har det börjat klia i mina fingrar, jag kan inte låta bli. Så här kommer de här påhitten som Improve Everywhere pysslar med i även min blogg.

Det är mycket nu. Tyar inte gå längre in på det. Bara mycket överallt. 

Jag håller även på att äta upp ett paket med riskakor med pizzasmak. Funderar på hur jag ska dölja sanningen om det här mindre brottet för min moder. Hon är väldigt skärpt. Så jag har en stark känsla av att mina ansträngningar till att försköna sanningen till det här paketets tomhet är förgäves.

Hm. Borde sova, men känner den där typiska icke tröttheten strömmar igenom mig. Den där stressande känslan som håller mig vaken att jag borde fixa med mitt teoretiska plugg. Den där samma stressande känslan som gör att jag sitter vaken, timme efter timme med mitt ansikte framför ett tomt papper med en oförmåga att inte fylla det. På grund av just stressen. Tänker på hur mycket mer jag borde hinna. 

Men det ordnar sig. Nog.

Egentligen har jag flyt. Något jag fick höra idag av min Malin när min svenska lärare kom in på hantverkstekniken och frågade om jag hade lust att presentera Jonas Hassen Khemiri i vår aula när han har föreläsning för min skola nu i april. Hon frågade även om jag hade lust att äta lunch med honom, henne och en fjärde elev. Jag tittade på henne. Kände att "fan", jag kommer bara sitta där tyst och inte våga säga något. Men sedan läxade jag fort upp mig själv med att chanser ska man ta, och när man får dem så delikat serverade så kan man absolut inte tacka nej. Så jag satt där bara leende och nickade upp och ner till svar medan min lärare upprepade att jag skulle prata inför en fullsatt aula. Verkade som om hon inte trodde att jag visste vad det innebar för att jag inte alls reagerade när hon sa att det krävdes av mig. Jag vet mycket väl vad det innebär, men jag har ingen lust att bekymra mig om det, och bli nervös på grund utav det förrän det är lite mer nära inpå. Så, hell yey! Nu ska det bli lite umgänge med kultureliten i Sverige, trevligt. Förresten, när jag kom hem sa även min mor att jag hade flyt. Så antagligen nu när till och med mitt överhuvud i min familj upprepar det min Malin sa så kanske det faktiskt till och med är sanningen. Ibland har jag faktiskt flyt.