i don´t feel the same in these bones anymore
Den här helgen har verkligen gått i filmernas tecken för mig. Vilket jag nog borde tacka min ohälsa för (om man nu borde tacka något som det?). Överansträngde mig på idrotten i fredags så hela helgen har jag varit nedsatt i min hälsa med något så vackert som höstförkylning. Egentligen borde jag väl inte vara så bitter, tänk bara. För egentligen kan man väl se förkylningar som en gåva som man hela tiden delar med sig till nya människor. Förkylning är samma sak som gemenskap! Fast, om jag ska vara helt ärlig så nästa gång så tror jag nog att jag returnera denna generösa gåva istället.
Kan konstatera att This is England faktiskt var en väldigt bra film. Det saknade mycket men det vägdes upp att den hade en hel del annat. Precis som det alltid är. Filmen var även bra så att icke insatta människor förstår att det även finns mer än bara en sorts skinheads. Det finns även opolitiska skinheads, oi-skinsen som är helt fokuserade på musiken som växte fram på 80-talet då man börjar blanda in SKA i musiken. Oi som fungerar precis så som musik ska fungera. Ett uttryckssätt som för människan närmare sig själv men även närmare andra. Fast ändå är jag lite kluven till denna informationen till allmängeten. För vad spelar det egentligen för roll om omgivningen vet något om skinhead kulturen? Det kanske blir som när punken spreds över massmedians himmel. Punken blev då till mode istället för den uttrycksform den stod för innan. Folk börjar gå fram till punkare och känna på deras tuppkammar som om det var cirkus eller något på gång i staden. This is England är sevärd som sagt. Se den och bilda dig en egen uppfattning.
fre 28/9-07
så här i efterhand nu när jag har haft filmen i mitt huvud ett tag kan jag bara konstatera en sak. This is England var och är verkligen en besvikelse för mig. Anser att den tar mer fram våldet (som filmer har en förkärlek att göra) och framhäver de som är våldsamma på ett bättre sätt än de opolitiska skinsen. Så, aldrig mer This is England. Klädstilarna och så är sköna, den lilla killen spelar sin huvudroll med stor trovärdighet. Men musiken kommer i skymundan, vilket som är för mig det viktigaste att ta fram i en film där man vill spegla de olika skinhead gängen.
