fan vad söt du är

"Neo: "It's the question that drives us" Såg The Matrix på vår filosofi lektion igår och jag kände en ganska stor lättnad nu sådär i efterhand när man ser hur lik tanken bakom Matrix är med Platons Grottliknelse. En sorts trygghets känsla infann sig hos mig. Tänk bara, tänk om alla filmskapare var så skarpa som The Matrix skaparen, då borde man bli mycket mer rädd för att det icke är mössen som styr över oss (enligt liftarens guide till galaxen) utan att det faktiskt är de små krypen kallade filmskapare som har den totala makten över oss. Men nu är det som alltid folk tar gamla smartheter och putsa upp de lite i kanterna bara, så jag behöver nog inte vara rädd för att filmskaparna kommer invadera Tellus. Min kurs i filosfi är väldigt underbar, känner att jag alltid skulle kunna gå i skolan bara om jag fick sådana ämnen. Visst det är lite små jobbigt med diskussions grupperna som vi blir indelade i hela tiden, för jag vet nästan aldrig vad jag ska säga, fast det gör nästan ingeting för det är så intressant att höra vad andra tänker. Jag hart hört mina tankar i repeat i allt för många år nu, det behövs uppblandning tack. Per Nilsson skrev i en av hans böcker (tror det kan vara Sjutton) jag läste för länge sen "Man träffar människor och förändras" tänk att vissa saker sätter sig bara sådär i ens huvud och aldrig försvinner vare sig man skulle vilja det eller inte.

Börjat med något jag skulle gjort för månader sen. Har öppnat den sista boken av sju. Myskänslorna börjar spridas genom min kropp och sticker ur min hud likt ens hud sticker och bränner efter man har går upp efter ett tio gradigt bad i havet. En Esther-Malin som har varit väldigt förgrymmad över att jag inte läste klart boken för länge sen, för hon har velat ha någon att diskutera dens innehåll med och the choosen one för det är antingen mig eller Ronja, så jag tänkte satsa på att vinna över min motspelare. Min moder sitter på ett annat håll och tycker det är lite små komiskt och är även lite små lättad över att jag har bytt ut den forna boken Min kamp som ständigt låg i mitt bagage till Harry Potter. Så mitt bokbyte är gjort och jag njuter till max av alla muggles, He Who Cannot Be Named och resten av den oslagbara fairy tale världen. En värld jag kommer pracka på den överiga världen snart. Yey! 


Music: Dirty Pretty Things, har funnits länge på min iPod men det var nog bara för en månad sen jag verkligen upptäckte bandet Okej, rättelse. En månad sen jag hittade en woundershööön låt och några dagar innan sommarlovet som jag hittade det lilla albumet med det lilla bandet. http://www.myspace.com/dirtyprettythingsofficial

Var säkert några år, i form av dagar, sedan jag satt här som vanligt och skjöt av mig huvudet, med samma självklara anledning som alltid. Jag ville lättare kunna komma åt all min hjärnsubstans så att jag sedan kan kleta in mina tankar på dataskärmen. Dessa dagar då min hjärnsubstans inte har fungerat som ett försök till att dekorera den gråa webben har jag fyllt mina dagar med halvt sömnlösa nätter då jag i några av midnätterna pysslade ihop ett fotoalbum till min broder till hans tjugonde födelsedag.

Sedan placerade jag nånstans därimellan mina fötter på en buss som förde mig till Stockholm. Där gick de mest omkring och segandets tecken. Jag bytte typ alla ord som motsvarar motigheter i mitt hjärncentrum till litet lugn mixat med te i en soffa framför en tv bredvid en Lov.

Hann sedan sätta tillbaka mina fötter i verkligheten, en rejäl avstampning där jag kan känner leran sila mellan mina tår. Inser strax därefter att Cobra Charlie håller på att bli utnött och stött i alla kanter på ett sådant sätt att jag som vanligt med nostalig i mitt sinne längtar tillbaka till den euroforiska känslan som infann mig den tisdagen då den första tonen slogs om plats mellan mina väggar.


Jag behöver fortfarande en jordbävning.

"Jag är ett rådjur i Cobra Charlies hellyse och vill bara bli överkörd. Om och om igen."  Jag var i ett sådant totalt lyckorus när jag satt bland mina vänner i fredags efter att jag hade bläddrat fram till skivrecensionerna i dagens tidning. Såg fem fjädrar bredvid namnet Cobra Chalie och min kropp reagerade i chockartad extas, allt runt omkring mig bara försvann och kvar satt jag leende och bara smälte bort för att sedan byggas upp igen. När jag återigen kände mina vänners undrande blickar försökte jag torka väck en bit av alla mina leenden och säga med en nonchalant ton "Navids nya skiva har fått underbara recensioner och jag har beställt den ifrån cdon så det finns en möjlighet att jag får den idag". Jag tror jag lyckades rättså värdelöst med min nonchalanta ton för en av mina vänner utbrast "Emmy jag undrar vilken musik vi kommer tvingas lyssna på hela kvällen nu". Jag försökte lugna ner dem i allt skratt och sa att det var väl mer fikandet och ätande som brukar vara vårt main goal när man är hemma hos mig kommer garanterat även denna fredags kväll stå i centrum.

En utebliven skiva på en fredags natt startade en Navid Modiri sökning på google för att finna fler recensioner. Istället fann jag hans krönikor i Glöd. När jag satt på bussen upp till Öland till min sista arbetsdag för år fastnade jag vid krönikan "Jag behöver en jordbävning". Kommer ihåg en natt i somras då jag blickade in i ett mörker i ett försök att se min vän Malin och försökte sedan överösta en hel natts smattrande regn i min formulering till hur jag kan tycka om något så starkt som hans ord. Jag liknande Navid som ett enda kolossalt kylskåps poesi. En överdos av beskrivande, speciella, vackra ord och nästintill inga utfyllnadsord, något som han sedan använder för att beskriver sina tankar, känslor, funderingar därefter. Resultatet blir att han bryter alla oskrivna regler för hur man formulera sig. Resultatet blir att han når fram till mig, varje textrad blir som en heroin injektion i mitt blodomlopp när de läses upp högt i mitt huvud. Ge mig ett kylskåpspoesi. Radera alla oskrivna regler som jag följer.


Läs: Krönikan "Jag behöver en jordbävning" av Navid Modiri. Samma person som pryder detta inlägget.  http://www.glod.se/t/Article____403.aspx

Solig, inspirerande morgon sitter jag i en varm bussmiljö med en trevlig tant på min vänstra sida. Det skulle nog vara KLT:s variant på min morgon om man tittar på reklam lapparna som är upp petade i hela bussen angående att samåkande skapar lyckligare och mer miljömedvetna människor. Min berättelse är en helt annan där ett paraply som ligger i min väska ska bli mitt skydd mot det troligen annalkande regnet. Bredvid mig sätter sig en tant med motvilja i ansiktet och kropp. Hon börjar liksom jag med att med en gång tittar stint rakt fram i sätet framför sig. Det enda skillnaden är att jag väljer att tittar ut mot den regniga höstdagen. Båda två försöker desperat ta reda på om det är möjligt att en människa kan försvinna om man intensivt ignorerar henne tillräckligt länge. Ibland önskar jag att min granne nån gång ska lyckas före mig.

Bussen entrar staden och min blick fästes på alla människor som förflyttade sig därute. Mina funderingar började startas när jag såg alla dessa människor med olika mästersnickrade liv där de är ensamma om huvudrollen, nästan som om jorden var skapade endast för just deras existens. Alla har egna sanningar, världsuppfattning etik och olika syn på moral. Så många sätt att leva ett liv. Det är som om det parallella universum som så många har letat efter finns ibland oss fast vi aldrig märkt det på grund av vår ouppmärksamhet. Att vi så länge har trott på den bisarra tanken att man endast kunde ta sig till ett nytt universum via tidsresor fast det egentligen kan upplevas varje dag bara genom att  man stannar upp och prata med de människor som man går förbi varje dag. Varje människa som innehåller en egen alternativ verklighet som kanske tar en med på en resa till en ännu vackrare stjärnklar himmel att ligga under än den man själv fann hemma hos sig själv.   

Är verkligen helt överväldigad över filmen Pans labyrint. Den liknar verkligen ingenting jag tidigare har upplevt. Jag är verkligen skeptiskt till sådana här fantasy liknande filmen, det beror nog på att fantsy böcker jag har läst. Fantasy böcker som jag för många år sedan slutade läsa p.g.a. att de alla innehåller en enda stor upprepning där det enda som förändras efter varje bok man läser är bokens titel eller författarens namn. Men med den här filmen är det helt annorlunda. Förutom att filmen i sig var lika vackert gjord som den vackra titeln på spanska är, El laberinto del fauno, så var det den väl uttänkta historien som fick mig på fall med en gång. Sitter fortfarande att funderar på filmen i detta nu. Kan bara konstatera en sak - Jag älskar verkligen filmer som inte slutar samtidigt som eftertexten rullar förbi ens ögon.                      "Då får du göra en egen dörr"

Den här helgen har verkligen gått i filmernas tecken för mig. Vilket jag nog borde tacka min ohälsa för (om man nu borde tacka något som det?). Överansträngde mig på idrotten i fredags så hela helgen har jag varit nedsatt i min hälsa med något så vackert som höstförkylning. Egentligen borde jag väl inte vara så bitter, tänk bara. För egentligen kan man väl se förkylningar som en gåva som man hela tiden delar med sig till nya människor. Förkylning är samma sak som gemenskap! Fast, om jag ska vara helt ärlig så nästa gång så tror jag nog att jag returnera denna generösa gåva istället.

Kan konstatera att This is England  faktiskt var en väldigt bra film. Det saknade mycket men det vägdes upp att den hade en hel del annat. Precis som det alltid är. Filmen var även bra så att icke insatta människor förstår att det även finns mer än bara en sorts skinheads. Det finns även opolitiska skinheads, oi-skinsen som är helt fokuserade på musiken som växte fram på 80-talet då man börjar blanda in SKA i musiken. Oi som fungerar precis så som musik ska fungera. Ett uttryckssätt som för människan närmare sig själv men även närmare andra. Fast ändå är jag lite kluven till denna informationen till allmängeten. För vad spelar det egentligen för roll om omgivningen vet något om skinhead kulturen? Det kanske blir som när punken spreds över massmedians himmel. Punken blev då till mode istället för den uttrycksform den stod för innan. Folk börjar gå fram till punkare och känna på deras tuppkammar som om det var cirkus eller något på gång i staden. This is England är sevärd som sagt. Se den och bilda dig en egen uppfattning.  

---

fre 28/9-07
så här i efterhand nu när jag har haft filmen i mitt huvud ett tag kan jag bara konstatera en sak. This is England var och är verkligen en besvikelse för mig. Anser att den tar mer fram våldet (som filmer har en förkärlek att göra) och framhäver de som är våldsamma på ett bättre sätt än de opolitiska skinsen. Så, aldrig mer This is England. Klädstilarna och så är sköna, den lilla killen spelar sin huvudroll med stor trovärdighet. Men musiken kommer i skymundan, vilket som är för mig det viktigaste att ta fram i en film där man vill spegla de olika skinhead gängen.

Jag sitter här och ler för mig själv. Tyvärr blir det inget vridandes, krälande eller desperat försök att hitta luft mellan mina skrattattacker tillfällena. Det beror helt och hållet på att hela min kropp befinner sig både själsligt och kroppsligt i ett segt och slött tillstånd. Vilket har sin grund i denna kvällens diverse förströelser som bestod av springning, städning och något som ungefär kan kallas för parfymkrig på kvantum med mina bröder. Det är bara att inse. Jag har verkligen haft en tuff dag bakom mig. 

Okej, scshuuups! Åter till leendet. Jag pratar verkligen för mycket. Att jag sitter här och har lite småkul för mig själv beror på att jag läste en väns väns blogg och han hade verkligen gjort en av de mest oförlåtliga saker man kan göra i en Emmy styrd värld. Allt handlar om en bandrare vid namn Ebba som han hade i sina ägor. Det var bara så att Ebba blev kaputt en dag och han införskaffade sig en ny bandare. Och. Och. OCH! Han döpte även denna bandaren till Ebba, Ebba II. Jag blev helt nollställd. Hur kan man vara så känslokall? Jag hade väldigt nyligen varit med om en liknande situation med mina vänner när jag fick en splitter ny iPod när Lurken passed away. Mina vänner tyckte jag kunde döpa mina nya vän till Lurken II. Jag bara glodde på de personerna som i två års tid som har lyckats lura mig att tro att jag passade ihop med. Men ack så fel jag hade,  för att göra det som de ville var verkligen omänskligt. Helt emot alla mina principer. Det de ville göra vore precis samma sak om man hade ett barn som oturligt nog dog och sen så döpte man nästa barn till samma namn. Helt enkelt oförlåtligt. Okej, jag vet, kanske överregarar lite men jag kan inte rå för det. Man måste ju behandla vackra varelser som bandare med respekt. Och respekt var verkligen något som saknades här mina vänner. Men i alla fall jag berättade för min väns vän vad jag ansåg om hans namn på sin nya bandare. Tro det eller ej men jag fick faktiskt respons. Nu har han startat en röstning på vad bandaren ska heta med anledningen -  "Ny omröstning! Det har kommit in complaints om att den nya bandaren inte kan heta "Ebba II". Så jag starta en ny omröstning så får den heta det som vinner!"". Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för bandarnas rätt att bli mänskliga! 


Tv: En annan sak som är värd att uppmärksammas är att den 17 september är det premiär för filmkrönikan i SVT2 22.30. Förutom alla finfina tips som de alltid brukar komma invandrandes med så är en av den ena nya programledarna vid Navid Modiri som får mig att fatta lite extra intresse. Jag har läst lite av vad han har skrivit och mina öron har intagit hans musik så nu kommer ännu en nytt slags Modiri intagnings sätt och jag är inte sen att vilja prova. Så om ni inte har förstått det än så försöka jag få även er att ta lite av er tid och ge den till Navid.  

Youtube: Såg en jätte charmig musikvideo som jag såg på filmkunskapen nu i veckan. Musiken är tråkig och förutsägbara men videon är underbar. En liten ( ) är att videon är en cover på en gammal kortfilm. http://youtube.com/watch?v=2_7VRYySrVA

På bilden - Navid Modiri och Andrea Reuter