fan vad söt du är

"Louise: I'm not giving up . . . . 
Thelma: O.K. then listen. Let's don't get caught. 
Louise: What are you talking about? 
Thelma: Let's keep going. 
Louise: What do you mean? 
Thelma: [nodding toward the canyon] Go! 
Louise: You sure? [smiling] 
Thelma: Yeah . . . yeah."
-Thelma and Louise

Skulle göra filmanalys. Drack te för att finna lite motivation. Men istället kunde jag inte sluta tänka på svenska lektionen i måndags. Då jag satt helt lyrisk bredvid min svenska lärare som lämnade över Émile Zolas bok Thérèse Raquin i mina händer, fick den boken för att jag redan läst Voltaires Candide som vår klass egentligen ska läsa. Men i alla fall, jag vet inte om min lyriska blick uppstod före eller efter jag med en van rörelse slog upp boken i mitten uppslaget, stoppade in näsan, luktade, funderade. En van rörelse som har sina rötter på den tiden mina fingrar och resten av mig är flera hack större då än de jag har nu. Men känslan var den samma. Jag fick ett rus, boken luktade ovant, kunde inte placera det, intressant. Min lärare tittade häpet på mig med en roande blick och gick sen skrattande därifrån. Jag bjuder på den, och alla andra gånger. Utifrån min luktanalys kan jag konstatera att boken verkar intressant. Eller så är jag bara lite små, smyg sjuk. 

Böcker luktar faktiskt annorlunda. Kanske är det läsarnas doft som fastnar bland sidorna? Hm, tänk om man fäster olika dofter på saker och doften man har beror på hur man är som person, hur man tänker och tycker. För i så fall så kan mitt utlåtande här strax innan stämma att man kan lukta sig till hur innehållet i boken verkligen är. För det brukar väl vara vissa persontyper som läser vissa böcker. Hm, tanken är fri.