fan vad söt du är

"Åh, jag skulle sagt det istället!", hur många gånger har man inte gjort så? Spelat upp en konversation i huvudet om och om igen, en konversation där jag tycker att jag kunde sagt så många bättre saker än vad jag faktiskt gjorde. Som om jag tror att om jag pusslar ihop den perfekta meningen i efterhand, tänker upp konversationerna i mitt huvud ännu en gång, så är det den sista konversationen som räknas. Sen blinkar man snabbt till, ens blick vandrar fram över landskapet som sveper förbi utanför och en bussdoft infinner sig i ens lungor. Man inser att världen inte fungerar så. Självklart tänker jag även "Åh, det skulle jag gjort istället", samma princip som det innan, men även det går inte att förändra. 

Jag läste Oscar Wilde i sommras. Gjorde det mest för att jag såg filmen Velvet Goldmine där Oscar Wilde nämns, ett tips av en vän. Filmen fastnade jag för, jag läste Wilde och  facineradedes. Dorian Greys porträtt var boken. I den stod det något i stil med att det enda man ångrar när man är gamal är allt man inte gjorde när man var ung. Så jag har länge tänkt att jag ska göra allt det jag vill göra men egentligen inte vågar. I helgen ville jag, och jag vågade. Oscar Wilde var  min kamrat om något då. På fredag blir det musik, förhoppningsvis, är så underbart med levande musik. Det är som om den sammankopplar allt som hänger löst inom mig och får hela mig sen att bara vilja erövra världen med samma naivitet jag ägde för bara några år sedan.  

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kortet tog jag precis innan Lina kom in dansande i hennes rum precis innan vi lämnade huset för att ta våra ben med oss till Royal Stakeout och The Liptones i syfte att njuta av musiken och dansa sönder benen. Vi lyckades. Wounderschhön kväll eller vad? Det var du, jag, nybros punkare och högtalare fulla med ska, punk rock. Musik, Lina. Jag bara ler.  
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Yey, alla som känner mig väl vet att en av mina favorit gudar heter Nemi, en som jag citerar flitigt. Som ni alla också vet om ni läste inlägget innan så var jag på barndop i söndags då min systers son Edvin skulle döpas. Som ni kanske också vet så får döpta barn faddrar som har som uppgift att föra fram den kristna tron hos det lilla barnet. Något som jag turligen inte blev som den lilla hedning jag är. Så istället försökter jag genom min dopgåva värva min systerson till en annan slags Gud. Nemi. 

Man kan säga att min syster och hennes sambos släkt blev först väldigt förvånade till mitt val av kort till min dop present när det lästes upp högt. Ett kort som var för övrigt samma stripe som är med i detta inlägg. Förvåningen steg snäppet högre hos släktingarna och hos min syster som stod för öppnadet av min present när en skiva tittade fram bland allt grått presentpapper. Ni vet en sådan där förväntansfull tystnad som fyller upp rum där det finns en outtalad fråga som ingen vågat ställa lägrade sig i detta rum. Men till slut ställde min syster mig frågan som var - "Emmy, vad är det för sorts musik?". Så fort ordet "Metal" lämnade mina läppar, andades rummet ut all förväntan som fanns där förut och rummet fylldes på nytt, fast av något helt annat, hjärtliga skratt.  


Nemi - http://msnse.microsoft.se/serier/nemi/

John Ajvide Lindquist, han är en av de som skriver så att jag förstår ändå ut i de fingerspetsar som tankfullt vänder sida efter sida. Det är aldrig svårt att läsa Ajvide, man vänder upp två nya sidor som andas, två sidor som likt smeknings mjuka utandningar mot mitt bara skinn smeker in informationen i mitt ansikte. 

Senare idag är det barndop. Lilla lillstrumpan ska få ett namn av vår herre, vilket betyder att min hedniska familj ska sätta sin fot i kyrkan, lite små roande. Lillstrumpan som för övrigt pryder mitt inlägg. Känner mig lite smyg stressad, har inte fixat med något jag skulle ha gjort. Funderar på att göra det nu trots att mitt hus sover och jag vet, JAG VET, att jag borde försöka göra detsamma. Jag ska. Kanske.

Igår kväll knapprade jag in den sifferföljden till hon som är undantaget i min telefonfobi (jag vet, luddigt skrivet, finns större förklaring i ett inlägg i juni som heter " vill aldrig vara den som väljer trygghet framför frihet"). En av de saker hon sa till mig var "Emmy!! Du tänker för mycket.", hon sa det inte i beserwisser ton, hon är inte sån. Mer i en beklagande ton å mina vägnar att jag aldrig kan få den friden att bara nån gång låta någonting förbli ogenomtänkt och icke ut och invridet in i den in i minsta detalj. Vilket gav en motsatt effekt på mig. För hela kvällen och även nu kan jag inte sluta tänka på att det kanske är sant, jag tänker nog för mycket. Illa.


Ajvide - http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=555590

Jag tar siste steget ifrån bussen och landar lätt på trottoarkanten, ur vänstra ögonvrån fångar jag snabbt upp glimten av min lilla krabat. Jag går leendes därifrån, struntade att titta noggrannare, konstaterar att Emmy vill på panda jakt. 

Första gången min ögonvrå fångade upp denna glimt stannade min kropp totalt upp sin rörelse och tittade på betong klumpen som var ditsatt som en sittplats på stationen med en häpen , förvånande och leende blick. För där satt en panda med skriften under sig "det finns inga pandor i småland". Så fort jag började gå därifrån sattes tankeverksamheten igång på spåret "rebelliska-Emmy". Jag kända att detta borde vara, måste vara en slags konspiration, att man skriver att det inte finns några pandor i Småland måste betyda att man har något att dölja. De vill förvirra folket helt enkelt, de vill dölja något för oss. Men, HA, jag har genomskådat dem, så nu ska Emmy på panda jakt.

Jag fick en fråga om hur det kommer sig att pandorna skulle välja att bosätta sig just i Småland. Jag insåg med en gång det självklara svaret. Anledningen är för att vi smålänningar brukar marknadsföras som snåla och buttra. Och för att bli av med dessa typiska smålännings kännetecken behöver varje smålänningen en panda. Just det folket, en panda. En panda för att dens ullighet lättar upp våra sinnen och får oss att bli mer vänligt inställda till världen och spendera våra pengar hej vilt. Jag tittar på mitt bank konto och börjar fundera på om jag inte redan har hittat en panda, helt omedvetet, att gosa ner mig i, för mitt konto börjar bli alldeles osmålänningsaktigt tomt. Jag kanske inte behöver gå på panda jakt trots allt?

Jag kunde inte annat än sitta där och försöka behålla ett kallt och neutralt ansiktsuttryck när egentligen hela mitt ansikte ville fyllas med ett leende. Anledningen var att jag råkade höra samtalet snett framför mig. Eller snarare, jag tjuvlyssnade väldigt aktivt på de två tjejerna i min egen ålder snett framför mig. Den ungefärlig sammanfattning var att tjej nr1 läste upp ett kärleksfullt sms ifrån sin pojkvän för tjej nr2. Sms:et ifrån pojkvännen innehöll en kärleksförklaring på ett väldigt avancerat skriftspråk, kunde jag avgöra därifrån jag satt. Det var bara det att när tjej nr1 läst klart sms:et för sin vän så såg hon inte alls glad ut, hon såg mer ut som ett frågetecken. Hennes vän, tjej nr2 märkte detta väldigt fort på grund av hennes undrande blickar och ansiktsuttryck. Så väldigt fort började tjej nr2 tyda sms:et så gott hon kunde för sin vän som bara sken upp mer och mer när hon började förstå hur fint skrivet sms:et var. Så sen när tjej nr2 förklarat klart utbrast hennes vän hur duktig hennes pojkvän var på att formulera sig, nu med ett ansiktsuttryck som har bytts ifrån förvåning till beundran. Hennes vän, tjej nr2 tittade då väldigt misstroget på hennes vän och frågade om hon inte förstod att det sms:et innehöll var något som vännens pojkvän hade citerat ifrån någon internet sida. Tjej nr1 såg då väldigt snopen ut, men tjej nr2 var väldigt skicklig och räddade situationen fort genom att släta över hennes förra uttalande genom att säga att han hade en väldigt fin tanke bakom det i hela alla fall. Detta gick hem direkt hos tjej nr1 och hon sken upp igen.

Jag kan erkänna att delar av mitt leende berodde på skadeglädje för pojkvännens grova tabbe att ta ett citat ifrån internet och skicka det i ett sms till sin flickvän som om han själv hade kommit på det. Jag själv anser att det skulle ge så mycket mera om han istället skrev något enklare som kom direkt ifrån honom själv. Andra delen av mitt leende berodde på hur jag ännu en gång märker hur stor markant skillnad det är mellan skriftspråk och talspråk även i det här fallet när det gäller att sätta ord på sin längtan om kärlek. I talspråk där är det oftast mer kantigt, som ett uttalande i stil med "Fan vad jag tycker om dig" kan finnas. Ett uttalande som inte låter så känslosamt men som egentligen kan avspeglar samma längtan som en välformulerar kärleksförklaring i skriftspråk som t.e.x. Navid Modiris dikt "Det här är ingen kärleksdikt". 

I Navid Modiris dikt letar han fram de ord som ska fungera likt en slägga som slår läsaren/åhörarens hjärta obönhörligt i små skärvor när läsningen är klar. Anledningen till detta är för att vi i alla fall ska kunna förstå en bråkdel av den saknaden, tomhet som rymdes i honom när han präntade ner sitt innersta på papper med ord. Efter jag läste färdigt den här dikten för första gången och även så många gånger därefter så kände jag ett stort behov av att jag ville göra detsamma som han. Jag vill också vara den som står där och håller i släggan, en slägga i form av olika ord som placeras på utvalda ställen med en sådan textrytm och precision så att skärvorna krasar runt mig när texten sedan läses.

Fast vad är egentligen mest rätt av de här två olika formerna för att uttrycka kärlek? Min lillebror sa efter att hört delar av mina tankar om detta ämne, något som jag också håller med om. Det han sa var att det är så mycket lättare att uttrycka sig på ett mer väluttänkt, vackrare sätt när man skriver, just för att man inte säger det högt. För när man uttalar sig högt så blir man mer sårbar än när man sitter där ensam med sin penna, papper och ord. Men om jag nu går till mig själv så tycker jag väldigt mycket om ord. Att se de användas som byggklossar i ett mål att nå ett slags mästerverk i slutänden som man sedan kan sitta, andas in med ögonen gång på gång och bara njuta av. Men ändå tycker jag även lika mycket om talspråket. För i skriftspråket finns det möjligheter att dölja och förvirra med alla ord när man formulera sina tankar. Medan med talspråket med dess mer raka, kantiga, nakna uttrycksform där ett kroppsspråk tar över, när talspråket blir för tafatt, känns mer äkta. Det är svårt att dölja något när ens kroppsspråk berättar det som munnen inte säger. Fast ändå vet jag inte, vad är det rätta, ord på papper eller ord i luften? Vad tycker du?

"Sliiiiiiiiide" - Ja ni fattar, jag har tittat på fight club. Såg faktiskt hela filmen nu idag för första gången. Ni kanske nu tycker att jag är lite små weird som poängterar en sådan självklar sak som att se en film ifrån början till slutet, men för mig är det faktiskt en stor grej. Visst, jag brukar som så många andra se hela filmer, men jag ser filmerna ofta i olika ologiska etapper. Vilket brukar bero på att jag ofta är rastlös så jag ser inte en hel film på en gång särskilt ofta. De som känner till mina filmvanor och irriterar sig grovt på dem, som mina bröder, vet att jag inte direkt störs av att komma in när det är en kvart kvar av en film och sen sitta lugnt ner och halv engagerat se slutet. Eller att bara börja titta på den sista halvan av en film bara för att jag känner att just den dagen vill jag se just sista halvan, sen några veckor efteråt ser jag kanske andra halvan. Eller att jag börjar titta på ett slumpartat ställe i en film när jag ska äta och sen när jag är klar går jag ifrån filmen. Det är nog mest när jag tittar på film med vänner som jag verkligen ser hela filmer, fast då får jag nästintill aldrig se de filmer jag skulle vilja så jag är hyffsat oengagerad då. 

Men med fight club så gjorde jag den synden som jag gjort så många gånger innan att jag såg de sista minuterna av filmen. Vilket nu var, låt se några år sedan det skedde. Jag har aldrig riktigt stört mig på att jag bara sett slutet på fight club, aldrig brytt mig riktigt. För baserat på de minuterna jag såg trodde jag inte att filmen var värd att ses ifrån början. Så den föll i glömska. Tills just denna termin då min kurs i filmkunskap tog sin start. Där jag har en lärare som verkligen har en förkärlek för vissa filmer och scener i olika utvalda filmerna som hon visar om och om igen i sitt utlärnings syfte. Vi kan börja med vilka scener det är, som är sex scenerna. Eller snarare de minuterna eller sekunderna innan förspelet bytts ut mot real action, då hon brukar stänga av, säger på grov dansk brytning "jaa, ni vet vad som kommer hända nu" och tittar menande på oss och går vidare i sin undervisning. De filmerna som hon är fäst vid är då the matrix, apocalypse now, fight club och american beauty. Så förra lektionen ägnade vi oss åt bla att se american beautys anslag när fadern runkade i duschen och fight clubs anslag tre gånger. Misstolka mig inte, jag tycker att min filmkunskaps lärare verkligen är bra, fascinerande som varje lektion, känns det som om hon har upptäckt något fantastiskt inom film och vi hennes klass är de första som får höra om det. Eller se. Men nu efter att ha sett fight club i olika klipp sen augusti har jag valt att se hela filmen idag. Ja, HELA filmen. Jag inser nu att jag verkligen har missbedömt fight club totalt. Jag trivdes verkligen i den filmen. Den kändes lite små sjuk och tankvärd. Suits me well. Få se om ett par dagar vad jag tänker och tycker då filmen, se om den har fått lite mer grepp om mig. Tills vidare blir det mer hela filmer, mer musik, sen är ännu ett lov slut.

"Slide"

Skön dag eller vad, sitter här och städar lite bland min musik. Ni som inte förstår vad det betyder så innebär musikstädande i mitt ordföråd att man först kopplar in min iPod till min dator. Sen tar jag bort och lägger till musik som jag behagar. Sen blir det lite städande bland mina on-the-go listor, lägger till lite låttexter, skivomslag  osv. Sen om jag har det alldeles för fridfullt runt omkring mig så blir det även hälsosamt musik letande i massor. En blandning med myspace:ande och artikel läsning om band (som sedan leder mig till myspace). Sådant här är nog en av de få saker som verkligen får mig att fastna vid datorn. Att denna förklaringen kom med var för att min syster ringde mig under mitt städande och verkade lite små konfunderad över vad egentligen musik städande betyder. Så här kom en förklaring till alla ovetande små själar. Höstlov är verkligen wounderschöönt. 


Konstaterar ännu en gång hur underbara Horrorpops verkligen är OCH jag tycker om bandet fast det är en kvinna som står för sången. Det om något anser jag är ett framsteg för en Emmy som mig. Nytt album kommer den 12 december, weeiii! 

http://www.myspace.com/thehorrorpops