fan vad söt du är

"Hur många kilo potatis behöver man till fem personer?" Denna återkommande fråga. Ser de inte att jag är sjutton snart arton fyllda år? Att jag då inte har sådana kunskaper som hur stor potatis åtgång det är när man lagar mat. När jag stod på torget idag och sålde grönsaker, rotfrukter och grönsaker i ett hektiskt tempo kunde jag inte annat än le. Förutom mitt leende på mina läppar så kunde jag även inte sluta fundera på varför min mormor erbjöd mig detta extra jobb som varar dessa tre dagar innan midsommar (sen så ska jag börja arbeta på Öland resten av sommaren). För när jag stod där och inte kunde skilja på dill och gräslök, kunde inte heller skilja på alla sallads sorter så kanske inte torghandel är precis rätt jobb för mig. Jag hade inte ens koll på vad rödlök vad för något, det om något är ett bevis på att den nyttiga delen av kostcirkeln och jag inte är särskilt bekant med varandra. Så när min andra dag passerade sitt slut så kände jag definitivt att torghandel inte var min grej alls. Jag kan helt enkelt inte stå där och ljuga min kund rätt upp i ansiktet och säga att jordgubbarna och aprikoserna smakar sött och gott när jag inte ens tycker om jordgubbar och aprikoser. Det är bara att inse jag kommer aldrig att bli en lika slipad affärskvinna som min mormor som lurar sina kunder med sitt kärvänliga yttre men bakom denna fasad döljer sig ett slipat affärsgeni som vet precis de rätta sakerna att nämna för sina kunder för att få de att handla mer.

Nu efter jag har smält dagens upplevelser kan jag konstatera att det var två saker som gjorde min dag värd att uthärda. Ett: en sms konversation med en hårt arbetande bibliotekspojk som spenderade sin dag med att softade runt och smygläste böcker (nejnej, jag är inte alls avundsjuk på honom.. host*) och två: den stunden jag kom hem och föll ihop i min säng och höjde min musik till den volymen nivån så att ett lugn infann sig hos mig. 

Lyssna på: Hela mitt huvud ekar med Lalehs ord "I cover me up I colour me white. White as if it's over. Over night. A new page. I need a new beginning".
Sitter bara och förundras med vilken skicklighet hon använder sin röst som ett extra instrument. Att hon lekfullt betonar ord, stavelser o.s.v.  på så många olika sätt som medför att musiken blir så mycket mer levande. 

Det är helt sunt att vara helt övertygad om att telefonen är ens största fiende. Det är helt normalt att man in i det yttersta undviker att ringa upp eller ta initiativ att ringa folk. Det är helt i sin ordning att endast känna sig bekväm med att svara i en telefon än att vara den som började knappa in siffrorna. Eller?  

Jag är helt säker på att den normala sociala utveckling som bruka ske via telefon i ens tonår är helt rubbad i mitt fall. Anledningen till att jag stannade i telefonutvecklingen och inte fann tjusningen i att prata i telefon i all oändligt var för att vi har haft modem sen jag gick i sexan. Det var inte förrän nu  i julas som vi äntligen fick bredband som möjligheten att ha timlånga samtal öppnades för mig. För under den tiden som jag befann mig i modemets pipandets land då var vår telefonlinje ständigt blockad så jag hade ingen möjlighet att utvecklas som telefon nörd som resten av min omgiving. 

Det som hindra mig mest ifrån att lyfta luren och knappa in siffrorna till olika hushåll är två olika anledningar. Vi börjar logiskt med den första som är att jag känner alltid att när det är jag som ringer så måste jag vara den som för fram pratandet om det blir dödlägen och så. Jag måste ha någon speciellt ärende, någon speciell anledning till att jag ringer. Så om jag bara har lust att bara ringa och prata med nån allmänhet så får jag ångest. Min ångest grundas i att jag känner att jag inte har  någon rätt att ringa för jag har inget motiv till mitt telefonsamtal. Lite konstigt egentligen, för jag tycker att det är hur trivsamt som helst och får ingen ångest alls när någon ringer till mig apropå ingenting (eller om de vill något).

Den andra anledningen är att jag är verkligen jätte rädd att samtalet ska brytas (något som brukar hända mig ganska ofta).  Sen när jag sitter där med telefonluren i handen så letar sig en osäkerhet börjar fram inom mig och ångesten börjar attackera mig för tanken "talade jag verkligen med nån innan?" poppar upp i mitt huvud. Jag sitter där och glor på luren och är helt övertygad över att jag inte har prata med någon under den senaste timmen. Det är bara mitt huvud som spelar mig ett spratt. I samma stund börjar jag fundera på alternativet till att jag kanske är galen trots allt. Oftast vågar jag inte heller ringa upp, för tänk om de svarar och meddelar mig att jag inte alls har pratat med den personen den senaste timmen. En information som kan innebära ett konstaterande att jag faktiskt är mer störd än jag trodde. Senast idag var jag med om detta. Min vän sa till mig "Vänta jag ska prova att byta till den andra telefonen, om jag inte är tillbaka om fem minuter så kan du lägga på så ringer jag upp. Så Emmy var inte orolig jag har ringt dig" (hon är medveten om min rädsla för tysta telefonlurar). Så då satt jag där i kanske trettio sekunder. Sen ploppar tankar som denna upp i mitt huvud: "Jag inbillar mig bara. Hon sa aldrig det till mig. Mitt huvud formulerade den ursäkten bara för att håna mig så att jag sitter här och håller telefonluren fast jag egentligen aldrig har pratat med någon" . Precis när jag hade tänkt klart det och höll på att lägga på luren så hörde jag min väns glada röst "Är du fortfarande kvar?". Tack och lov för det. 

Så slutligen vill jag klargöra en sak i allt mitt telefonfobi berättande. Jag precis som så många andra älskar när det ringer till mig. Speciellt sådan samtal som får en att växa några centimeter på insidan. Den där underbara känslan som infinner sig hos mig när jag lyfta luren till mitt öra och lyssna på tankar som slungas ifrån en persons huvud med hjälp av en skicklig tunga som får mig le med ögonen. Så nu har jag börjat jobba med mitt problem med att ta initativ att ringa människor i min närhet. Det går fortfarande lite segt för mig, men tills dess jag har övervunnit alla mina hinder så får jag hoppas på att mina bekanta inte har samma problem som jag. 


Lyssna på: Loke - undergroundvisans härförare!   http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=107289529