varför anses det konstigt att inte äta kött, skulle du äta upp din katt om den dött?
Min storebrors flickvän är vegetarian. Något som har roat mig lite sisådär måttligt mycket nu när det är så att vi i min familj värdesätter kött som något som verkligen är livsviktigt i ens kost. Tanken vi har är väl lite grovt att utan kött så kan maträtten inte bli annat än misslyckad. De gångerna de händer att någon skapar en maträtt som är god som inte innehåller kött så vet vi i min familj, vi vet, att ett under har skett, det är den enda sannolika förklaringen till det omöjliga som vi har fått uppleva.
Okej, vi kanske inte tar det här med kött så seriöst egentligen i min familj som jag beskriver här ovan. Överdriver kanske lite grann här och var bara för att ni ska komma i rätt feeling i vad jag pratar om. Men nästan allt är perfekt sant.
Så under de senaste månaderna så har min bror kommit hem lite då och då och berättat med väldigt förvånade ögon att både den och den andra matprodukten som har förut hade föraktat så totalt förut faktiskt smakade riktigt gott. Jag började i min enfald faktiskt till och med tro att hans flickvän faktiskt hade lyckats omvända honom till ett kött löst liv. En tanke som försvann väldigt fort för, jag tror att det bara var en veckan efteråt, då min storebror satt där vid vårt köksbord med sin flickvän på sin vänstersida och säger lite halvsvävande när han tar till sig mat "Alltså, vegetarisk mat är riktigt gott. Bara man få ha kött till."
Jag vet inte om det var menat som skämt eller om han var seriös, tror att det var lite båda. Eller kanske det var mest ett konstaterande ifrån hans sida. För mig spelar det ingen roll. Jag tyckte det verkligen var ett underhållande uttalande. Något som jag självklart har börjat små sprida lite sisådär.
äta jobba sova dö tills jorden går under
Luckman: What if they come in through the back door or the bathroom window like that infamous Beatles song?
"Emmy, du måste, MÅSTE se den!" Den här mening var nog det första min lillebrors flickvän yttrade till mig när hon var hemma hos oss senast. Efter uttalandet så började hon vinka glatt på en dvd film, och man såg på hennes ansiktsuttryck när hon sen berättade om vad filmen A Scanner Darkly handlade om att hon var körd, hon var kär i filmen. Fort tittade jag lite oroligt på henne lite mer ingående för att se hur långt den här förälskelsen egentligen hade hunnit gå, med stor lättnad konstaterade jag att kärleken för min bror fortfarande var så mycket större än de känslorna hon hyste till filmen. Nu efter jag har sett filmen förstår jag henne. Bara hur de har valt att filma A Scanner Darkley gör mig förundrad. För först så har man filmat det på ett helt vanligt sätt. Men sen efteråt när man i vanliga fall är färdig med filmningen så börjar ett nytt steg, steg två. Steg två är att man göra hela filmen till animation. Verkligen underbart. För att sen inte avslöja för mycket om filmens innehåll så handlar A Scanner Darkly om ett framtida samhälle som är styrt av droger och av en regeringen som har byggt upp ett system för att kontrollerar varje människas fotsteg. Att de har byggt upp det här systemet är för att göra något gott, att förhindra drogernas spridning i samhället. Men det regeringen nog inte förstår är att den här kontrollen även bidrar till att befolkningen blir paranoid pga att det hela tiden är någon som ser en och har koll på dem.
Så, jag tackar dig trasigaskor, filmen var verkligen über bra. Jag var lite små förvirrad i början men sen så lyckades jag få ihop pusslet. Det som verkligen faller för i filmen är de snygga animationen, men det visste du väl att jag skulle göra. Helt enkelt - all makt till estetjävlarna.
att få hålla om dig till musik
> >>Vet du vad som händer om man slutar tänka? Om det inte finns nåt att ta in utifrån. Vad som kommer istället?<<
Jag funderar ett par sekunder. Sa sedan: >>Livet?<<
Matte slog sig på låren med en klatsch så häftig att jag ryckte till. Han hoppade upp ur fåtöljen och grep om mitt ansikte med båda händerna.
>>Bra, för fan! Bra!<< <
-vikarien, Pappersväggar, John Ajvide Lindqvist
Mm, fortfarande avgudar jag Ajvide. Den bästa boken är fortfarande Låt den rätta komma in, en boktitel som är för övrigt baserad på en Morrissey låt, gaucsh vad underbart att man kopplar in musik i böcker. Men det var inte helt fel att få slutet på Hanteringen av odöda heller, tycker om Flora. Jag har alltid ifrån allra första sekund när jag öppnade boken Hanteringen av odöda tyckt om henne. Hon bara var, inget små kaos, allt var verkligen kaos och hon var medveten om det. Men hon hade ett säkert mål. I allt kaoset lyssnade hon även på Marilyn Manson. Hon hade samma favorit album som jag också hade vid den tidpunkten. I nutiden har jag förkastat Marilyn Manson, tycker han inte musikaliskt sätt inte alls är lika bra längre, men jag lyssnar på honom ändå ibland i ren nostalgi, Flora hade gjort detsamma i Pappersväggar, fast hon har nog förkastat honom på alla plan. Egentligen finns inte Flora, men det ska jag nog vägra inse ett tag till. Det blir nog te nu, te och fixa upp citat, om jag orkar. Ledighet förslöar en verkligen. Hm, eller borde jag koppla in min dvd? Alla dessa valmöjligheter.
i want to fucking tear you apart
En vän som tyckte det var obehagligt att köra ensam hem på småvägarna ifrån mitt hem och hem till henne. En som är jag som erbjuder sig att åka med in till Nybro, sa att hon kunde släppa av mig vid vår gamla skola, bara sex kilometer för mig att gå hem då. När hon protesterar skrattar jag till svar att jag brukar gå längre, det vet hon, och jag hade ändå tänkt gå ut idag så det var inget besvär. Min vän såg fortfarande osäker ut, det som störde henne mest var nog mörkret där ute. Jag bor i skogen. Jag tittade på henne, hennes mun sa nej men hennes kropp och hennes ögonen sa något helt annat. Jag sa att jag bara skulle upp och hämta iPoden, vilket jag gjorde, sen åkte vi. Efter hon släppte av mig i Nybro ägnade jag den kommande timmen till att gå i raskt tempo och lyssna igenom en skiva. Underbart väder, underbar musik. Tack för promenaden. Tack för musiken.
det är julafton. det är fortfarande skottpengar på leif granath.
Ett svagt "ding" var det som drog mig ur min sömn på julaftonsmorgonen. Ett ljud som har en sådan inpräntad innebörd i mitt huvud att även fast hela jag var i ett förvirrat nyvaket tillstånd så började jag med min högerhand fumla på hyllan över min säng efter min mobil. Jag tror det var en timme efter det här hade skett som jag verkligen började vakna till på riktigt. Jag slog upp ögonen, en blick som blev förvånad, nyvaken pga det mina ögon hade först fått fokus på. Min hand som omsluter en mobil som är min. Tanken - "Brukar jag inte lägga den på hyllan innan jag går och lägger mig?", hann svepa genom mitt huvud innan jag började letar tillbaka i mitt minne, för att till slut ana en liten minnes snutt av en sms ton. Konstaterade att det alltså var talan om första jul hälsningen för i år. Hann fundera några sekunder på vem det kunde var som skulle vara. Min chansning var Tilda, hon har alltid favoriserat sms funktionen på sin mobil. Jag öppnade min mobil, skummade igenom sms:et och kände irritation komma krypande. Tänkte bara "GRANATH JÄVEL". Min lillebror gick just förbi mitt rum och jag informerade honom att Granath fyllde visst år idag. Han såg förvånad ut, gav mig tummen upp och började skratta, ett skratt som smittade av sig fort och jag låg i min säng och började skratta jag också. För egentligen förstår jag min bror, för hela Granath episoden är ju egentligen något väldigt komiskt bara om den får rätt belysning på.
Ni kanske tycker att min första tanke angående fel sms:andet var lite väl hatisk, ni tänker väl "kom igen, det var ju bara en fel skickning ju!". Ja, jag tänkte faktiskt också så första gången då det var en Rolf som ringde och sökte efter Leif Granath. En Roffe som sen ägnade minst tre samtal varje dag under nästan hela mitt påsklov för att titta om mitt nummer fortfarande inte gick till Leif Granath. Efter att Roffe hade ringt mig åtta gånger under samma morgon i en halvtimmes intervaller så var jag lite små tjurig. Så sen på kvällen när Roffe ringde igen kastade jag min mobil till min storebror. Jag hade förklarat läget för honom om min irritation. Hans ögon lyste av triumf när han svarade helt lugnt med ett citera Sjunde inseglet, "Hej det är döden, jag har länge stått vid din sida". Efter den konversationen med min storebror ringde inte Roffe tillbaka igen. Undra varför. 
Men bara för att Roffe slutade så betyder det knappast att felringningarna slutade. Ungefär varannan månad så ringer det nya personer som söker en Leif Granath. Och det är alltid samma sak när felringarna söker efter sin kära Leif Granath. För när jag säger att de har ringt fel så börjar alla fel ringningar ge mig hintar om att jag faktiskt ljuger för dom (det är oftast de kvinnliga som påvisar det här beteendet), hintar om att Leif visst finns där men att jag vägrar att låta de prata med honom (det här är något som både de manliga och kvinnliga felringarna gör). Men till slut har jag övertygat felringarna att jag inte gömmer Leif någonstans i min närhet så är samtalet äntligen över. Men jag har lärt mig att just i det ögonblicket får man inte låta en lättnads känsla infinna sig hos en och tappa skärpan, nej nej NEJ. Det jag göra då är att jag finna lite inre själs styrka för de kommande timmarna för då kommer med stor sannolikhet samma person att ringa minst en gång till och söka efter Leif och jag kommer ännu en gång förklara med lugn och sansad röst (en lugn och sansad röst jag lyckas uppbringa pga av att jag tog mig tiden att finna lite inre själsfrid) att nummer fortfarande går till mig och att jag inte känner någon Leif Granath.
Så ifrån oss alla till er alla önskar jag och Leif Granath er en riktigt god jul.
men blir man verkligen smartare desto mer man vet?
"Och det är inte omoget att ha medmänsklighet
Och det är inte kommunistiskt att ha solidaritet med
Naivitet är en självklarhet
Men blir man verkligen smartare desto mer man vet"Alla utom hennes lätt efterblivna dotter i alla fall
En kalender som jag för övrigt har mötts av en hel del skratt när jag har visat och berättat min tanke bakom vilka kort som jag har valt till de olika tolv månaderna. Min mors reaktion är nog den mest klockrena. Ni vet vilken roll föräldrar har, vad deras barn än gör (alltså inom deras skapande, ni vet teckningar, uppfinningar osv), hur konstigt det än är så ska man alltid, ALLTID uppmuntra ens barn, även fast föräldern inte förstår vad barnet håller på med så ska de i alla fall låtsas att de gör det, allt för barnets skull. Så min mor höll tyst om all sin tvekan till min kalender när hon såg att jag hade placerat sommar kort i januari och februari där det egentligen borde vara snö kort, men hon lyckades håll masken, för min mor är en väldigt bra mor. Men jag tror att hon började fundera lite på sin dotters mentala hälsa när hon sen såg att jag hade valt att placera en vinter bild i april. Men det som fick det hela att slå över för min mor var när vallmo bilden tittade fram i december. Alla vet ju att vallmo inte, INTE blommar i december? Alla utom hennes lätt efterblivna dotter antagligen, så min mor protesterade. Jag själv blev lite små förvånad över att min mors protest. Blev förvånad över att hon inte förstod det självklara med min kalender. För för mig var det så uppenbart. För det jag hade gjort var att placera de bilderna till de månaderna som jag anser att man behövde se just då. Som i januari och februari, vem behöver se en hög med snö då i sin kalender? Man behöver bara vända på sitt huvud och titta ut genom ens fönster för att få en överdos av den varan. Det man behöver under vinterhalvåret är sommarbilder som lovar att det snart kommer värme och en snöfri tid. Så det är därför det är sommarbilder i januari, februari. I april så kommer det sen en snö bild är för att då i just april så ligger det så många löften om vår i luften att man istället när man ser den vintriga bilden inte tänker på hur jobbigt det är med snö och skottningen osv utan istället kan uppskattar det vackra med vintern då när man vet att det snart stundas vår och sommar runt hörnet. Att vallmon bor i december förstår väl alla? Jag har sagt det förr - tomten är röd, vallmon är röd. Kan det inte bli mer självklart? Efter jag har förklarat den här logiken för min mor gick hon skrattade ifrån datorn och höll med mig lite grann att det var lite små smart. Men att det nog krävdes en förklaring till min mormor och morfar till min kalender idé så att de inte tror att jag har råkat blanda ihop bilderna. Så, slutligen kan man säga - jag vann.
Blev faktiskt lite små förvånd över att jag faktiskt har lyckas att skrapa ihop några fina bilder det här året. Jag har tyckt att allt de kort jag tagit det här året har varit för det mesta väldigt värdelösa. Men så är det väl alltid när man ska prata om saker man själv har åstakommit, man tycker aldrig att det blir bra. Precis som klänningen jag syr i skolan. Precis som kalendern, jag har några månader jag inte alls är nöjd med sammansättningen med text och bild, fundera på att inte komma hem till mormor och morfar de månaderna så jag slipper se det och lida.
Här under finns bilderna till kalendern det första kortet är januari osv. Som lyckades för övrigt bli hyffsat bra fast min kamera ligger väldigt nära vad man kalla värdelös. Ja, jag skulle nästan kunna ge allt för att få en sådan kamera som min far jämt tjatar om att han vill ha.
You had a way so familiar, But I could not recognize
Beror nog även lite på längtan. Längtan och nostalgi. Lite naivt drömmande. "Du är iaf inte ful och äcklig" är det som drar mig tillbaka till real life och få mig att börja le. Det är väl bara att inse - livet kan vara tufft, men om man ser det ur rätt synvinkel kan det också vara väldigt roande och komiskt.
You must know a place you can kiss to make lovers rock
' "Lost In The Supermarket", man. And "The Card Cheat". Fucken gorgeous songs, man. This is a band coming into its prime. This band'll just keep getting better and better.'
'Not Exactly rock, though, is it? 'Sjust not The Clash to me. It's just self-indulgence. We like reggae so you've gonna like it. We've discovered Lovers' Rock with our new rasta mates so now we're gonna write a song called Lovers' Rock. And guess what? This'll slay yah! It is Lovers' Rock!'
'Ah, you're just trying to be conctrary. You're scared of them becoming too popular and your kid sister liking them, eh?'
'No!'
'Sure you are. Always happens, dosen't it? You discover a group, go to all their gigs when there's no cunt there, buy their first records and wounder why you're the only cunt sussed enough to be into them, then . . . boom! They crack it. And you don't wanna know any more.'
This is tosh, of course. There's some brilliant stuff on London Calling. "Guns Of Brixton" is pure Clash genius. But it all sounds dangerously mainstream.
'They'll be conquering America and doing jeans adverts next.'<< -Awadays Kevin Sampson
Fick ett sug i min mage när jag läste klart den här diskussionen mellan Paul och Elvis. Innan hade de nämnt boneheads, Last Resort, mods, - ord förknippade med musik. Gausch! Tänk att pricka in en bok som utspelas sig i så rätt tid. Ännu en gång önskar jag att mina längtansfulla suckar skulle föra mig tillbaka i tiden.
Sen kom det här (citatet ovan), The Clash, London Calling. Clash som ligger som grund till mycket av min musik jag lyssnar på idag. Rudie can't fail som jag fortfarande avgudar. Rude can't fail som defenitivt skulle ha rollen som feel good låt om mitt liv skulle haft ett eget samansatt soundtrack.
Jag känner även en samhörighet med Elvis såsom Paul beskriver hans relation till musiken. För jag har också små musik älsklingar som jag har kämpat för att hitta och som jag sen undrar varför ingan annan har insett hur fantastiskt bäst de faktiskt är. Men sen när massmedian gräver fram de artisterna till det stora folket OCH de också börjar avgudar dem, då blir jag små bitter. Den där barnsliga känslan av att jag är ett mer "äkta" och mer hängivet fan än alla de andra infinner sig hos mig. Jag känner mig lite små sjuk, lite små störd när den känslan kommer vandrande. Måste verkligen skära ner på min musik bitterhet. Hm, tror bara det att det är svårt att ha ett överdrivet musik intag och samtidigt ha en sund inställning till själva musiken. Musiken blir som en vän som måste skydda och väna om dens hälsa. Haha, jag vet jag tror att det här "problemet" har gått för långt för att det ska kunna åtgärdas (jag sitter bara och ler för allt låter så himla stört).
Haau!
By the way - boken var sjuk. Suits me well. Ha!
och det var vackert.
Nu är det nästan som om jag funderar på att fira nyår hos Loov, fast jag har planer någon annanstans, bara så att vi kan supa ner Ida så hon kan sjunga för oss igen. Fast som sagt, jag har redan små lovat bort mig lite här och var - nyår är förvirrat och en lite små jobbig dag. Beslutsångest är som vanligt min vän.
Förbjudet - därför så mycket mer tilltalande
Tjejerna i min klass kan inte säga eller undviker att säga ord som kuk, fitta (o.s.v.) högt. De skapar nya namn istället, namn som k-ordet och f-ordet. När vi pratar förekommer de här egna ihopsnickrade ordet lite då och då, k-ordet är det mest använda. Då brukar jag alltid fråga med oskyldig uppsyn vilket k-ord de menar, det finns ju liksom så många fina ord på k. De ser lite besvärade ut, säger att jag mycket väl vet vilket ord de menar. Det är ju "det" ordet de pratar om. Med en ny oskyldig uppsyn gör jag det förbjudna och frågar jag om det var ordet kuk eller knulla som de menade. De rycker till De tittar besvärat på mig. Tycker att jag är precis så hopplös som bara en Emmy kan vara. Jag bara skrattar.
Vet inte varför, men det roar mig enormt att se hur mina vänner skruvar obekvämt på sig. Jag vet inte om det är så att jag är allmänt ond i min natur eller om det här beteendet jag har borde placeras i kategorin "övriga beteende". Jag kan gärna vara lite små ond. Jag behöver det nu när Haug envisas att kalla mig och säga att jag liknar Madicken nästan varje dag.
i dont need no uniform to know where i belong
Bara för att jag tycker om hennes stil, musik och attityd.
Lite kul är även att hon är dansk. Ni vet närhetsprincipen. Bara för att hon har bott och blivit uppväxt "nära" mig så känner jag med en gång ännu mer tillhörighet med henne.
Och, även för att jag skulle visa för lovingnurse hur Patricia ser ut nu när jag har sagt att jag tycker att hon påminde lite om henne stilmässigt, jag kunde inte hittade någon vettig länk så då fick det bli så här istället.
All these words I speak you cannot deny
Har fastnat, tycker om. Ännu en Danzig låt. Devil's plaything - Danzig. Hans röst är verkligen allt, den känslan har stannat kvar sen jag började lyssna på Misfits för flera år sen. Jag tänkte efter i mitt huvud och blir förvånad att det faktiskt var flera år sen den julen jag fick min första Misfits skiva ägde rum. Där startade mitt Glenn Danzig dyrkande. I Misfits var det hans röst och rockiga sound som fick mig att tänka på rockabilly som fick mig att fastna. I Danzig är inte musiken och Danzigs röst jämlikar. Här tar musiken mindre plats, skapas på ett sådant sätt så att Danzigs röst kommer mest i fokus. Devil's plaything i öronen tills jag lyssnat slut låten. Den här gången kanske det inte sker. Hoppas.Jag tycker min systeryster borde vara tacksam att jag gav hennes son en Danzig skiva i dopgåva - för hur kan pojken inte få något annat än ett underbart liv efter en sådan positiv inverkan i sitt liv? Systeryster om du misstror mig så är det väl bara att titta på hur välartad och bra jag blev. Tänk bara Systeryster, du kommer i så fall få ännu en person i ditt liv som kommer besvarar frågor som "hur mår du", "är du inte intresserad av någon lite?" varför är du glad/ledsen/förbannad" med ett bandnamn, låt eller liknande, då kommer du stå där som ett frågetecken, fattar ingenting och din son tycker verkligen att han varit känslosam och sagt en hel del om hans liv. Så min systeryster om det här någonsin sker så ska du veta att jag alltid finns där och kan hjälpa dig att tyda din son åt dig(avfyrar ett leende till min syster).
En ung Glenn Danzig på bilden.
music - free your body, free your mind
"Jag tror inte att man kan skapa musik byggt på enbart hat. Man behöver något att blanda upp det med. Man behöver lika mycket hat som man behöver stolthet"
- ett ungerfärligt citat ifrån sångaren i Perkele angående när han skriver bandets musik.
Jag bara satt där och log under filmkunskapen när jag hörde det uttalandet ifrån ett av mina favirtbands frontman. De flesta skulle säga glädje eller lycka istället för stolthet. Men nu har vi med oi bandet Perkele att göra och där passar det uttalandet helt rätt in. Hur ska man annars beskriva deras musik som innehåller lite hat, lite stolthet, lite kampsång, lite "fan-vad-jag-är-bäst-jag-ska-alltid-kämpa-för-den-jag-är" feeling. Yey för det.
Jag kände mig verkligen väldigt bekväm, på något sätt hemmastadd när jag tittade på den här dokumentärens klipp med oi bandet Perkele. Blev lite förvånad när jag sen efter tag tittade runt och lyssnade av min klass små kommentarer. Det var visst inte så många, mer ingen alls, som riktigt hängde med om vad han snackade om när det gällde oi kulturen. När jag sen efter den här upptäckten lutade mig tillbaka på min stol kunde jag inte annat än le åt mig själv. Jag har visst varit instängd i min "musik-bubbla" lite för länge, jag har visst slutat inse att ha kunskap, eller i alla fall lite koll, inom olika musik genre visst inte var något som klassas som nödvändigt allmänt vetande i mina medmänniskors huvuden. Fast i och för sig, jag är nog lite små över entuastiskt. Mina närmaste vänner bara ler åt mig oftast när jag börjar mitt musiksnack, förklarar för utomstående som inte är vana vid min över exalterade blick att musiken har samma plats i mitt liv som religionen har hos andra.
Ibland får man lite "ahaa" upplevelser och inser att ens vänner kanske känner en bättre än man tror när de kan dra den parallellen.
Min pappa lärde mig en sak:
Med andetag, fingertoppar lätta
Horror Vacui
Fatta Jag vill graffa hela din kropp
Med andetag, fingertoppar lätta
Förhindra horror vacui bland dina nackhår
genom att röra, andas, Nära
Men Istället graffar du en atmosfär som är min
med utandning ifrån dina läppar mjukt röda
Du avger avstånds koldioxid istället för intimt
smekningsröda brännmärken på min hud
Horror vacui
... borde komma på en fortsättning, gausch, tomt, hm.
cause you hade blood in your face, i had blood in my eyes
Idag fick jag min biljett. Hm, om man säger så här att ordet hyper-speedad är ett väldigt svagt ord för den känslan som infann sig hos mig i eftermiddags. Soooo,,, Hedwig, Stockholm, musikal - here I come!
hon tyckte jag var små hopplös som tycker bättre om havsänglar än pure kent
En ledig tisdag som innebär att måndagen tar jag ett tåg och flyr till Växjö där en blonda barndomsvän står och väntar.
Stanade lite. Tog bussen hem till henne. Hon drack te och en frukt-jag-ej-kan-nämna-vid-namn, jag valde ett mycker mer lockande alternativ - isglass och te. Och nej, jag vet inte varför. Blev erbjuden isglass när vattnet var på uppkok, kunde inte säga nej. Det såg ju så gott ut, och frukt-som-inte-kunde-nämnas-vid-namn ville jag verkligen inte ha. Men det var faktiskt praktiskt, jag stoppade ner den i teet när det var för varmt (tummen upp för det). Det var trivsamt, gjorde så mycket som ingenting. Pratade. Lyssnade på musik. Hon tyckte jag var små hopplös som tycker bättre om Havsänglar än pure Kent.
det var ju kuken också, nu ska jag hem och supa mig kanon - denimzine #15
Jag kan inte rå för det, men varför känner jag mig alltid lika bäst varje gång jag är först med något? Det hela handlar denna gången om musik (kanske inte så otippat). När jag satt och bläddrade fram till cd recensionerna i min nyinköpta Denemzine tidning så attackerades jag av den där typiska maktkänsla. Denemzine som för övrigt är den enda musiktidningen som jag faktiskt känner att jag kan få musiktips ifrån. Det de hade ha gjort var att de hade recenserat Dean Dirg, ett band som jag redan har hittat fast för kanske ett halvår sen. Jag vet det vore töntigt att länka till ett av mina gamla inlägg för att visa när jag snackade om dem - så därför gjorde jag just det fast lite i smyg så att det inte ska verka lika illa.
Så nu, för att fira segerns sötma denna tidiga morgon byter jag det mjuka The Smiths mot tyskt små kaos, kanske även lite te lyckas smita med. Kanel?
brutala smekningar mot min hud
"Pappa varnade mig för att tänka för mycket
och Kafka
Det mörka hålet i medvetandet
och kusinen som nästan tog
livet av sig efter att ha läst Förvandlingen
Pappa föreslår istället motion
varma kläder och sömn(...)"
Har läst Kafka, tycker om Kafka. Vill ha kontroll över tiden så att jag kan läsa Kafka även nu. Varför - han gör avtryck på något sätt inom mig. Hans skriftspråk känns lika mycket som när jag i totalt mörker är ute och springer då jag blir bländad av bilars hellysen . Jag tappar fotfästet, tappar fokus, kan inte riktigt förklara känslan som hoppade på mig. En skillnad mellan bil och Kafka är att när detta sker med bilar bli jag förbannad. Jag tänker - "BLÄNDA AV FÖR FAN!". Men med Kafka är det som sagt annorlunda. Det är som om jag istället slänger mig framför hans hellysen och längtar efter den stundande kollisionen. Anledningen är - jag vill, min kropp vill, att hans ordstruktur ska smeka mig, min hud, brutalt.
Det är lugnt. Som jag sa, jag motionerar friskt. Jag går fortfarande säkert.
Ologisk logik kommer alltid vara min logik.
Så,
God Jul.
Den späda, undvikande kvinnan var vacker, ägde en sällsam skönhet, hängivelsens skönhet.
"Detta en älskande kvinnas ansikte var liksom förvandlat, hon verkade förvildad och smeksam, hennes läppar var fuktiga, ögonen lyste, hon strålade av glädje. Den späda, undvikande kvinnan var vacker, ägde en sällsam skönhet, hängivelsens skönhet. Det var som om hennes ansikte upplystes inifrån, som om lågorna flammade upp ur hennes kropp. Och hennes brinnande blod, hennes spända nerver slungade ut varma dunster omkring en eggande, genomträngande atmosfär." -Thérèses älskare, ur Emilé Zolas Thérèse Raquin
Älskar verkligen dessa två citaten där man beskriver samma person men skillnaden är så markant. Tänk bara vad mycket som undgår dens öga som är så upptagen med sig själv att man aldrig upptäcker och njuter av allt det vackra som ryms i alla de människor som finns i ens närhet.
Hur många har jag missat?
jag tänker lite "fan" i mitt huvud
Jag är nyduschad. Klockan står på 03:19 och jag tänker lite "fan" i mitt huvud. Fan för att jag undrar varför jag börjar med detta mitt-i-natten-duschande igen. Egentligen vet jag svaret. Svaret som alltid har varit detsamma - jag kunde inte somna, jag gör ett avbrott i försöken, provar att duscha för att se om jag efter det når ett mer lyckat resultat. Egentligen är det lite nostalgi över det här. För mitt-i-natten-duschande är ju kännetecknet för hur jag i ettan försökte förvirra mitt huvud tillräckligt mycket för att få lugn i min kropp för att somna. Sitter här och försöker skriva av mig lite också, för det har de senaste månaderna blivit den här sömnlöshets periodens försök till att nå sömn. Tömma huvudet på tanker och allt övrigt så huvudet blir tomt, lätt och fint så att min huvudkudde vill ha det. Så nu blir det sängen. Wish me good luck!
skönheten ligger i betraktarens ögon och detta gör att jag känner mig hämmad
Men åter till julbaket. Esther blev lite förvirrad, jag tycker ju inte om julmat, julfika eller julgodis särskilt mycket. Så jag förklarade min tanke för henne. Vi ska göra jul-munkar. Kamrat Ronja har till slut lyckats övertyga mig, jag ska anpassa julen lite efter mig. Så från och med nu byter vi dopp i grytan mot munkar som doppas i choklad istället! Jag har även lagt fram här hemma som förslag att man kanske borde möblera om på alla maträtter/fika man äter till olika högtider, självklart anpassat efter mig. Men min mor tyckte nog att jag var lite för hednisk och slutade lyssna på mig när jag ville byta lussekatter mot våfflor. Men i alla fall, Esther är på. Nästa helg blir det julbak. Ett omfattande munk experiment och om det blir dåligt så finns alltid min lillebror i närheten och äter upp resultatet hur det än är. Väldigt praktiskt.
Var och såg Kultiration på Söderport i fredags, fick skjuts in av min broder med högtalarna som jag hade bestämt skulle gå i tema Charta 77. Vilket leder till att han skrålar allt han har till texterna, vilket leder till att jag gör detsamma. Vet inte varför men det känns alltid lika fel på något sätt att han skulle skråla själv och så. Hjälpte han och flytta i helgen förresten, mysigt hus eller vad. Men Kultiration i fredags var helsköna, det enda jag saknade var fiolen som fanns där på Öland Roots i sommras. Men han som pryder inlägget fanns där så det funkade väldigt bra ändå. Okej, han har karisma, sen slutar vi med förklaringen där.