funderade helt seriöst att lämna över steppandet till gargamel
Tänk. Tänk. TÄNK Emmy! Mitt huvud försöker connecta med mig men tankarna flimrar förbi som när man snabbspolar en film. Ni vet. Allt bara flimrar förbi. Inget stannar kvar tillräckligt länge för att man ska kunna färdigställa en tanke till en färdig produkt. FRUSTRATION! Oväntat nog är det Tupac som steppar i mitt huvud (han på bilden). Tupac Shakur som är en av de personerna som jag inte alls skulle vilje ge ett par av mina steppskor till. Jag skulle till och med tänka mig att ge Gargamel ett par innan fast jag var rädd för honom som liten. Filmkunskap är det ordet som var början på en Tupac dokumentär. Filmkunskap är ordet som var början på ett Emmy som börjar tänka sönder sig på människors handlande. Visst, dokumentären hade en huvudperson. Men den huvudpersonen skulle inte finnas om inte hans omgivning fanns för att forma honom och han för att forma den. Där det bankar som mest i min skalle är på de ställen där ord steppas fram så här bor - Hur kan man gå ut ur ett fängelse och vara mer instängd än när man blev inlåst? Jag börjar funderar likadant som Bob Hansson när det gäller ensamhet. Hoppas det finns många badringar.
Filmen: http://www.lovefilm.se/browse.do?show=movie&id=27126
Musik som letar sig in under min hud. Injicerar mitt blodomlopp med fenyletylamin och endorfiner.
Förklaringen till min mörbultades kropps uppkomst skedde under bandet Perkeles spelning. Under just den spelningen så erbjöd sig en av vakterna av ren vänlighet att forsla bort mig ifrån min perfekta plats längst fram vid staketet där jag stod och skrek allt jag hade till alla deras låt texter. En vänlighet som jag inte förstå just då i musikens hetta. Men nu i efterhand kan jag verkligen förstå hur vakten såg det hela. En brunhårig tjej med korkskruvslockar som stod inklämd i ett hav av oi skins. En tjej som varken var försedd med tatueringar, piercningar, mång färgat hår eller en hård attityd som hennes upp och ner hoppande grannar hade. Såklart en räddning krävdes. Men denna gången var så inte fallet. Så nu i efterhand kan jag bara konstatera att jag verkligen upplevde musiken med hela mitt väsen. Hur kan man påstå något annat när mina sinnen är helt bedövade, likaså min kropp som pryds av blåmärken på varierade utposteringar av min hud. Även mina ömma leder och hesa hals gör mig påmind om den underbara gårdagen som jag nu känner tog slut alldeles för fort.
Den musiken som verkligen letade sig in under min hud och injicerade mitt blodomlopp med fenyletylamin och endorfiner var - The Liptones, The Mockingbirds, Royal Stakeout, Perkele. Man får inte heller glömma alla de människor som var där och förhöjde allt till ännu oändliga höjder. Jag bugar, bockar, niger och vad som helst för er.
The Liptones: Härlig svängig tredje vågen ska. Dansvänligt, hopp studsande. http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=56548826
The Mockingbirds: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=13811637
Royal Stakeout: Åhh.. De här är verkligen dagens kap och dagens bild i mitt inlägg. Underbart. Och basisten är också helt underbar. Diggar verkligen hans stil. Så fort jag kom till festivalen såg jag honom. Han gick på samma band som jag och min Lina gick på. Det enda han gjorde var att digga gärnet och ha en underbar stil. Hela han andades verkligen musik. Sen visade det sig även att han spelade i ett av de banden som verkligen kunde spela musik. UNDERBART! http://www.royalstakeout.com/
Perkele: Det behövs ingen förklaring. Vad är man säger? Hm, glada blåmärken talar sitt eget språk. http://www.myspace.com/perkele1993
Texten är evig medan minnet förändras
Efter denna svenska lektion mindes jag en sak och konstaterade en annan. Minnet var ifrån i sommras då min åtta åriga kusin ifrån Göteborg frågade mig vad vissa av mina ord betydde. Trodde väl att det var pga våra olika dialekter som hon inte förstod alltid vad jag sa till fullo. Jag tittat förvånat på henne när hon hade ställt frågan. Jag pratar ju som man brukar göra med inga annorlunda ord ansåg jag. Men till slut kom jag fram till vad det nog var som hon menade. Det var alla mina påhittade måfå ihopsatta bokstäver som bildar ord som fungerar som utfyllningsord, förstärker olika känslor jag har osv som jag har varit omedveten om att jag använder när jag pratar. Jag blev lite förundrad när jag kom fram till det, tänk bara! Jag kanske också har ett eget språk i smyg eller nått som Lotta på Bråkmakargatan ungefär. Mitt konstaterande denna dagen var angående min lärare. Det är kort och lätt förståligt. Hon är grym.
Efter skolan blev det stanande och fikande med Malin och Tilda. Trevligt trevligt. När jag kom hem tänkte jag att en relativ lugn kväll skulle möta mig. Tänkte bara gå runt och lalala lite, pilla med prylar man inte bruka ta sig tid att göra. Helt enkelt ladda upp mina batterier till morgondagens Punkrock rassle. Music for my soul! Men trevligt nog så möts jag av information om att min systeryster, hennes sambo och Edvin kommer till oss ikväll på middag.
Khemiriska ord blir det avslutande för den här dagen.
"Texten är evig medan minnet förändras"
It's on the tips of our tongues, but who'll be the first one to say it?
Undra om man skulle våga sig på lite verklighets hångel efter att man redan kyssts fast bara i ens tankar? Hm, tänk om det visar sig att ens tankarna var bättre. Undra om man är redo för den vetenskapen. Konstigt, jag höll just på att somna innan den tanken for igenom mitt huvud. Nu är jag klarvaken. Ipoden utan namn plockas fram. Samma låt som rungat i mitt huvud de senaste dagarna sätts på igen. Danzig. Älskar djupet i hans röst. Jag sa till en vän lite tidigare ikväll att en bild förstärker ord och det oftare gör budskapet mer effektfullt. Det känns som om hans röst för mig innehåller både ord och blid. Om ändå musik alltid fick vara så. Kände att jag behövde rita, insåg sen glatt att jag faktiskt behövde ett omslagspapper. Så det var bara att börja leka med alla mina färger. Jag hade verkligen lust. Det var så länge sen nu. Runt klockan tolv vandrade min yngre broder förbi mitt rum, han hade just kommit hem ifrån nollningen i stan. Han tittade in lite i förbifarten på mig där jag satt på min golv med mina kära kladdkritor i högsta hugg och sa "godnatt". Istället för ett godnatt erbjöd jag honom min trasiga stol som är ett äventyr i sig och mitt sällskap. Kände att jag inte direkt behövde nån riktigt koncentration för det var bara presentpapper skapande som jag var på gång med. Vi pratade om däck-konst, invandring, musik, hat ,snäckskal. Kanske var det nått mer. Jag minns inte.
Var förresten inne på Navids blogg. Kunde inte annat än le när han senaste inlägg var lite grann om den filmen som jag hade letat namnet på sen jag var hemkommen ifrån Stockholm i fredags. För när jag och Sara var på bio i Stockholm i torsdags så såg jag i förbifarten Audrey Tautous vackra ansikte innan man kom till popcorn disken. Jag attackerades med en gång med lusten att se filmen, att det lockade så mycket kanske berodde på att hon har ett underbara kroppspråk och minspel. Filmen hade ett fint namn förresten. Tillsammans är man mindre ensam.
Joel Borg: Hur många gånger har jag inte försökt att få tag i bandet Fe fi fo fums bara för att Joel Borg har det trycket på sin tröja? Hur många gånger har jag egentligen varit inne på pressbyrån för att se om det nya numret av den underbara musiktidingen Denimzine har kommit? Tidningen som Joel Borg (som är på bilden i mitt inlägg) och Kristian Gustafsson är så vänliga att stoppa i ett tidningsställ i även min lilla pressbyrå i Kalmar? Hur många gånger har jag skuttat lyckligt hem efter att jag har skrapat hem storvinsten i tidningsstället? http://www.denimzine.com/
Jag vill bara skydda honom ifrån mörkrets krafter. Som carola och liknande av lucifers hantlangare.
"- Jag är inte skapt för att hålla i barn, utbrister jag när jag går runt med "lilla" Edvin. Jag kände riktigt att jag inte riktigt fick något grepp om honom för han har blivit ganska stor nu.
- Jo Emmy, du gör det jätte bra, säger min systeryster uppmuntrande.
Sen tittar min syster tankfullt på mig, efter ett tag utbrister hon:
- Hm, du kanske inte är gjord precis för att hålla en sex kilos klump, du ser så liten ut när du håller i honom. Fast om nu våran mor kunde det så kan väl du också det." 
Lilla Edvin fyllde sex veckor igår, min systeryster lillastrumpa. Jag och en av mina äldre bröder var där och hälsade på en sväng om för att titta lite på det lilla underverket. Tidigare under dagen då jag väntade på min bror i stan så hade jag av en ren impuls köpt en Pettson och Findus bok till Edvin. En av anledningarna var att jag inte har läst den här boken själv (ologiskt nog kom den ut efter de andra böckerna fast det är första Pettson och Findus boken) och när man halvbroders bebis Emilia fick den boken av min familj i dop gåva för ett tag sen tänkte jag "YES, nu har jag min chans! Nu kan jag läsa boken för Emilia, så att jag också få reda på vad som händer". Igår när jag stod inne i en av Kalmars bokaffärer och tittade på barnböckerna insåg jag att det ögonblicket aldrig kommer inträffa, för jag och Emilia ses inte särskilt ofta. Så POFF, där stod jag och insgå att mina chaser att läsa lite Findus gick ifrån stor chans till nada. Så då kom jag på den ultimata lösningen. Jag ger boken till Edvin, för hos min syster är jag ju titt som tätt, så då kommer Findus väl till pass. Jag vet inte riktigt. men efter att min syster har fått barn så fastnar jag alltid bland barnprylarna i alla affärer. Läskigt. Vem vet, folk kanske tror att jag har en hel barnfarm hemma, eller nått.
Men sen efter jag vandrade i affärerna insåg jag att min bok mycket väl kan vara den första boken Edvin får i sitt nystartade liv på jorden. Och detta fick mig outsökt att tänka på musik. Paniken började stiga inom mig. Fan, skrek det högt i mitt huvud. Jag borde ha köpt en skiva till Edvin! För tänk om hans första skiva är något pinsamt som Carolas barnsånger eller nått. Om ungen blir intresserad av musik så kommer han han få allvarliga men av att ha det som första skiva. Visst han kommer säkerligen då ljuga om sin första skiva. Det är bara det att jag vet. Jag VET att han far med osanning, och det smärtar mig djupt i min musik-älskande-själ. Så tiden mellan min bror skulle hämta mig och innan vi åkte till systeryster så kom jag på den klockrena lösningen. Det borde vara Edvin dop snart. Då kan jag ta min chans. En skiva är aldrig fel. Jag vill bara klargöra en sak, att jag inte är besatt av musik. Eller jo, det är jag nog. Menmen, det enda jag egentligen vill göra är att måna om Edvin så att han ska få en sådan lycklig uppväxt som möjlgt. Bra musik är en bra start helt enkelt.
Musik: Längtar till helgen. Då blir det Zombiedaddys! Music for my soul.
http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=54731321
Talet är tankens död.
Ett faktum som alltid har funnits med i hela mitt liv att jag inte passar i solglasögon. Jag uppnår inte ens den nivån där man i alla fall kan bli lite äckligt fulsnygg i alla fall i åbäkena. Finkänsligt kan man nog säga att jag ser rent ut sagt förjävlig ut i det praktiska substantivet som ger en fler friheter när man vistas i människo massan. Så trots allt talade emot mig så köpte jag ändå ett par när jag var i en secondhand affär i sthlm för nån dag sen. Det var inte precis så att jag hade äntligen funnit "the one" som så många hävdar att man kan göra. Tyvärr finns inte den termen för mig. Det var snarare så att jag hade gett upp allt hopp i denna frågan. Så jag köpte solglasögonen fast de skrek när jag la dem på min näsa att nu skulle inte ens min mor vilja veta av mig längre för jag var så pass ful. Detta konstaterande fick mig att börja fundera om det verkligen var något negativt. För vem vet när sådana stunder kan nalkas? Så jag pungade ut med den ringa summan trettiofem kronor och gick eftertänksamt därifrån.
Senare när min storebror kom hem och tittade igenom allt det jag hade shoppat i sthlm fick jag mitt antagande bekräftat. Han tittade förstrött på allt det jag köpt och provde med en gång solglasögonen. Han började bli förundrad över deras fulhet och undrade egentligen hur jag skulle kunna vara till min fördel i dem. Så han krävde att jag skulle prova solglasögonen. Jag nekade självklart. Hade ingen större lust att få bekräftat att jag såg ut som något som katten dragit in precis. Vilket jag sa till min bror. Han tjatade. Jag vägrade. Han tjatade. Jag vägrade. Till slut sa han att jag skulle få alla hans små pengar om jag tog på mig dem. Jag tänkte över situationen och kom fram till att förr eller senare så kommer han se mig i solglasögonen så jag kan likaväl göra det nu när jag får betalt för förnedringen. Så jag tog på mig solglasögonen. Tystnad infann sig i rummet. Min bror tittade. Jag tog av mig dem. I fortsatt tystnad räckte min bror mig pengarna och sa till sist med en lidande blick "solglasögonen kostade dig nu ju nästan ingenting, så du gick inte med nån större förlust i all fall". Sedan lämnade han rummet. Jag bara skrattade. Kunde bara konstatera att jag verkligen har saknat mina bröder och deras rättframhet den här sommar då jag varit isolerad med arbete på Ölandet.
Se: Misfits har alltid legat nära mitt hjärta, trodde inte att det gick att få dem närmare mig än de redan var. Men nu har Glenn Danzig gjort det omöjliga och letat sig ut till mitt blodomlopp. Jag känner lyckoruset springa en ny sorts stafett i hela min kropp, jag ligger i min säng och blickar upp på alla mina citat i mitt tak och förundras av denna nyfunna känslan av välbehag. Ännu en gång tänker jag förgäves - "Jag gör vad som helst om jag kan få detta som soundtrack till mitt liv!". Så här kommer Danzig med låten mother. Bilden på mitt inlägg är en ung Glenn Danzig. http://www.youtube.com/watch?v=vgSn0SbQJQI
Se: Det var längesen jag såg detta avsnittet av Family Guy men jag älsar det lika mycket förtfarande. Min bror upptäckte i sommras att vår moder har samma blick som Stewie har ibland. Status om något. Tänk om man har Stewie gener! http://www.youtube.com/watch?v=5ISbe51Msk4
Ny hobby: Var inne på http://jopsydaisy.blogg.se/999/ blogg och kom fram till att hobbyn http://www.platespotting.com/ps/ skulle jag verkligen kunna fastna i.
Alla vackra hattar är gjorda av ingenting
Oscar Wilde, Dorian Grays porträtt :
- Alla vackra hattar är gjorda av ingenting.
- Precis som alla vackra rykten, inföll lord Henry. Så snart man gör effekt på något vis skaffar man sig fiender. För att bli populär måste man vara en medelmåtta.
- Inte bland kvinnor, sade hertiginnan och skakade på huvudet. Och det är kvinnorna som reagerar världen. Jag försäkrar er att vi kvinnor står inte ut med medelmåttor. Kvinnorna, har någon sagt, älskar med öronen liksom ni män älskar med ögonen - om ni överhuvudtaget alls älskar.
- Jag tycker vi aldrig gör annat, viskar Dorian.
- Å, mr Gray, då älskar ni inte verkligen! svarar hertiginnan med låtsas vemod.
- Kära Gladys, ropar lord Henry, hur kan du säga så? Romantiken lever av upprepningar. Och upprepningen förvandlar åtrån till konst. Var gång man älskar är den enda gången man någonsin älskat. Fast föremålet växlar är dock kärlek densamma. Den intensifieras snarare av växlingen. Livet ger oss i bästa fall en enda stor upplevelse, och hemligheten med levnadskonsten är att upprepa den upplevelsen så ofta som möjligt.
- Också om den tillfogar en djupa sår Harry? Frågade hertiginnan efter en stund.
- I synneryhet då, svarar lord Henry.
While you svenssons were eating plankstek
Tiden bara försvann. Allt gick fort. För fort som vanligt när man mår alldeles för förträffligt bra. Feel good ämnena i min kropp blockar för tillfället min tankeverksamhet. Så tjoo på er! Stockholms resan får bo i mitt huvud istället för här. Haau!!
Jag måste läsa: Åh. åh. ÅHH!! Min underbara nyinköpta bok Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist låg här hemma och väntade på mg. Kan inte låta bli att snabb bläddra igenom boken för att se om han har citerat några låttexter även denna gången. Känner hur jag bara vill strunta i min nuvarande bok. Vill sedan strunta i att även läsa om pojken med för mycket fantasi som tror att han lever i en verklighet där han är den magiska hjälten, who's gonna save the world. Jag vill bara läsa Pappersväggar. Låt den rätta komma berörde mig så mycket och förundrade mig enormt. Hantering av odöda som inte är fullt lika utsökt men som har den Marilyn Manson musik älskande själen Flora som gör att folk äntligen kan förstå att Manson har något mer än bara ett ovanligt utseende. Så frågan är nu om Pappersväggar vinner fajten? Tänk att ett litet besök i Stockholm för två år sen kunde sätta igång detta. http://www.ordfront.se/www.ordfront.se/Bocker/Skonlitteratur/Pappersvaggar.aspx
Jag måste se: En stor del av färden hem längtade jag bara efter en sak. Att se musikvideon, höra musiken till Deine Lakaiens låt Love me to the end. Underbart. Vackert. http://youtube.com/watch?v=gykAh1s7nnE
jag sträcker ut mig likt en katt i solljuset som smeker mitt ansikte
Ronja kom och förgyllde min dag denna måndag den sjätte augusti. Istället för en dag fylld med allt det vanliga. Som bli utslängd ifrån Ica eller springa ner till hamnen och fotografera ett analkande åskväder så kom min underbara vän med bil och vi stack ner till stranden. För denna dagen var ett undantag ifrån all andra sommardagar detta året. Det var solsken.
Efter maten gick vi den korta biten ner till hamnen. Medan solen närmade sig havsytan allt mer var vi inne i några sjöbodar och tittade på keramik, konst, smycken, kläder osv. Innan vi satta oss ner för att njuta av den sista solstrålen så föreslog Ronja något helt oväntat. Hon ville titta på båtarna. Jag blev helt förundrad, jag hade för längesen givit upp hoppet att nån av mina vänner skulle tycka om att titta på båtar som jag gör. Fast egentligen så är Ronja en rättså självklar båt-åskådnings-vän. Tänk bara, hon har till och med en båt uppkallad efter sig. Det om något är ett lovande tecken.
Fick en underbart gamal väldoftande ordbok med alla bortglömda ord av min vän. En försenad födelsedags present. Funderade på hur ofta jag egentligen har nämnt min
ord älskande relation till orden till Ronja. Tänk. Hon kanske har samma avsikt med den här boken som hon hade när hon gav mig hennes instruktionsbok till hennes bil när jag, hon, Fia och Emma åkte till Lov på skolavslutnings kvällen. Att få mig koncentrera mig på något annat så att man får lite lugn och ro för en gångs skull i bilen.
Det var en underbar sjätte augusti kan jag konstatera.
Horror vacui - fasan för tomhet
Tankarna springer stafett i mitt nyvakna huvud. Klockan har hunnit ticka fram till klockan halv sju när bussen precis entrar Ölandsbron. Den vackra soluppgången gör så att min yrvakna blick tappar allt som fanns innanför mitt pannben dessförinnan. Mina tankar, mitt huvud får fritt spelrum. De stöps om i en ny form av havsglitter, morgonljus och av en förskönad verklighets skildring.
Fredag 20 juli
går en kurs, jag lär mig omplacera mina leenden.
"Det är dem som nickar och ler som är dem farligaste". Det citat träffade mig hårt. Hur ofta har jag inte suttit där och inget sagt. Bara nickat och lett till svar. Jag vet att jag borde göra något för att det ska synas en skillnad, men motivationen försvinner samtidigt som jag inser min litenhet. Mitt leende, min nick är ett försvar för mitt nonchalanta beteende. Att den felaktiga tanken finns i mitt huvud att det är bättre att inget göra än att vara på den sidan som göra fel. Fan ta alla mina leenden. Tänk att man inte ens kan le på rätt sätt längre. På rätt ställen. "Sharaf Hjältar är en del inom Elektra som riktar sig till killar som kommer från patriarkala kulturer och arbetar huvudsakligen med förebyggande attitydförändring. Grundtanken är att bygga ett ungdomsnätverk som engagerar sig för att öka ungdomarnas kunskap om de mänskliga rättigheterna och tillsammans motverka det hedersrelaterade förtrycket." - http://www.fryshuset.se/wlt/917CDEE8-CC11-48CC-ACD4-D58E609071C8.wlt
Sharafs hjältar är det som har förundrat mig. Egentligen ett hyffsat gamalt fenomen som är alldeles nytt i mina ögon. Jag fastnade lika mycket vid programmet som uppbyggnaden av dens eftertext. Hur kan man göra annat när jag är så barnsligt förtjust i alla myrgångar under Stockholm.
| ONSDAG 4 JULI | ONSDAG 4 JULI | ONSDAG 4 JULI | ONSDAG 4 JULI |
Läs: Lite mer fakta. http://archive.corren.se/archive/2005/9/13/icfn45sxk5m7syl.xml?category1=1096984640-4&category2=1096984640-7
